Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

"Ladies and gentlemen" – dokumentär om Rolling Stones från 1974 återfunnen och har fått nypremiär

by


”Ladies and Gentlemen: The Rolling Stones” är en konsertdokumentär som regisserats av Rolin Binzer och som visades på biograferna 1974.

Filmen försvann snabbt från biograferna och har därefter levt ett ljusskyggt liv på bootlegmarknaden, berättar Expressen.

Rolling Stones har köpt tillbaka filmrättigheterna och restaurerat den. I mitten av september hade den nypremiär och Mick Jagger själv var förvånad över att de var så bra redan då, berättar Expressen:
– Jag trodde att vi var ett ganska sopigt band vid den här tiden, säger han i den inledande intervjun som spelades in på lyxhotellet Dorchester i somras ljusår bortom den ekonomiska misär bandmedlemmarna uppenbarligen befann sig i då.

Det finns en hel del fakta om filmen i Wikipedia:

’The tracks in the film followed the running order of a typical setlist of the 1972 tour (with the exception of ”Dead Flowers,” which was played at one of the filmed shows in Ft. Worth and only occasionally elsewhere on the tour). The song ”Rocks Off,” which was played at all the 1972 tour shows, was notably absent from the film.

* ”Brown Sugar”
* ”Bitch”
* ”Gimme Shelter”
* ”Dead Flowers”
* ”Happy”
* ”Tumbling Dice”
* ”Love in Vain”
* ”Sweet Virginia”
* ”You Can’t Always Get What You Want”
* ”All Down the Line”
* ”Midnight Rambler”
* ”Bye Bye Johnny”
* ”Rip This Joint”
* ”Jumping Jack Flash”
* ”Street Fighting Man”

De som sett filmen berättar att den startar med en svart stor bild och publiksorlet hört, för att tittaren ska få en känsla av att själva vara med där, dår när konserten speladet, vilket var strax efter utgivningen av ”Exile on main street” i USA.

På DVD har filmen premiär 12 oktober.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Dokumentären om nerdekade rapparen Joaquin Phoenix var bluff

by

Han gick från filmstjärna till knarkande rappare i dokumentären ”I’m still here”.
Nu avslöjaren regissören Casey Affleck att dokumentären om Joaquin Phoenix var en bluff.
– Jag menade inte att lura någon, säger han.
Berättar Aftonbladet.

Det var vad jag misstänkte hela tiden. Joaquin Phoenix var jättebra i rollen som Johnny Cash men i rollen som en nerdekad Joaquin Phoenix som misslyckats som rappare, det köpte jag inte. Bland annat för att om Joaquin verkligen ville bli rappare, då skulle han bli grymt bra.

Joaquin är ju lillebror till filmstjärnan River Phoenix, som dog 23 år gammal 1993. Det är tragiskt att River dog så ung och att vi inte fick se River utvecklas inom filmen, han var också en oerhört talangfull skådespelare.

För övrigt kunde väl det inte bli bättre reklam för filmen än att först hävda att den var helt sann och sedan avslöja att det var, som regissören Casey Affleck säger till New York Times, att

Men det var precis vad det var. På torsdagen berättade Casey Affleck för New York Times att dokumentären är fejk.

Affleck förklarar att filmen är ett exempel på ”gonzo-filmskapande” där gränsen mellan vad som är verkligt och inte medvetet suddats ut.

Joaquin Phoenix gjorde ju ett besok hos David Letterman 2009, som har setts miljontals gånger på nätet. Så här efteråt vet vi alltså att det också var fejk. Aftonbladet berättar att den 22 september besöker Joaquin Phoenix Letterman igen. Den här gången som sig själv.
Här är den intervju hos Letterman där Phoenix spelade sig själv som lätt galen och under är en trailer till dokumentären:

En skön blogg har ett själavandringsperspektiv på detta.

Relaterat:

DN, SvD)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Något att längta efter för Springsteens fans: filmen The Promise: The Making of Darkness on the Edge of Town

by


”The Promise: The Making of Darkness on the Edge of Town” är en film om hur det gick till när Bruce Springsteen och The E Street Band spelade in sitt fjärde album ”Darkness on the Edge of Town”.

Filmen har premiär på Toronto Film Festival 14 september som på sin hemsida berättar om filmen:

Grammy and Emmy Award-winning filmmaker Thom Zimny has collaborated with Springsteen on this documentary, gaining access to never before seen footage shot between 1976-1978, capturing home rehearsals and recording sessions that allow us to see Springsteen¹s creative process at work.

Filmen kommer att ges ut tillsammans med en nyutgåva av albumet senare i år, berättar SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Pappa Kom Hem – en roadmovie om Cornelis Vreeswijk

by


Ute är himlen helt grå. Det verkar inte vara särskilt kallt, men det dimmiga grå gör att jag lika gärna stannar inomhus. Medier lurade oss, de hade lovat värme och vackert väder.
En bra bild av hur fel traditionella medier kan ha.
Tänkte på det när jag hänger framför dvd:n och kollar en nyutkommen roadmovie om Cornelis Vreeswijk.
Det är hans son Jack Vreeswijk som rest till Tromsö tillsammans med trubaduren Stefan Sundström.
De reser i Cornelis fotspår, för att se om de kan hitta svar på frågor om den svenska nationaltrubaduren Cornelis.
Jack Vreeswijk är son till Cornelis.
Jack berättar i dokumentären att när han fick följa med sin pappa på turné var det inte något utsvävande liv.
– Bilden av att pappa bara höll på med droger och jagade kvinnor är spridd. Men så var det inte när jag reste med honom. Kanske skärpte han sig när jag var med. Jag vet inte.

Men det är kanske också så att det delvis är en myt av medier, att det sålde bättre att utmåla Cornelis som utsvävande.

I filmen berättar Jack för första gången hur han som barn upplevde alla skandaler och tidningsskriverier och hur det kändes att vara son till Cornelis. Jack berättar också om sig själv som pappa. Han är själv trubadur och pappa, men har valt att tillbringa mycket tid med sina barn.

Filmen är givetvis ett måste för Cornelis alls fans, men också intressant som ett dokument om livet och livspuzzlet för musiker, eftersom Jack och Stefan Sundström bjuder på sig själva och berättar om sin vänskap och sin syn på livet som musiker och familjefar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

This is it – skrämmande bild av Michael Jackson

by

thisisit_large
Sitter här och är lite skakad efter att ha sett dokumentären ”This is it” om Michael Jackson.
Filmen är filmsekvenser från repetitionerna inför den konsertserie om 50 konserter i London som skulle startat i slutet av den här sommaren. Michael Jackson, MJ, dog några dagar innan genrepen skulle börja.

MJ har fansen världen över och många fans i Stockholm. Det är ett som är säkert. Premiärdagen var filmen utsåld på varenda biograf som visade den. Och idag var det fortfarande svårt att få tag på någon biljett, men vi lyckades. Vi ville se filmen snabbt, för det ryktas att den bara ska gå i två veckor.

Vi såg filmen på biografen i Kista och vi känner många som bor där och för många av dem är MJ verkligen Kungen av Pop.

Det är många närgångna bilder på MJ som visar att hans ansikte var sönderopererat, fallfärdigt och på en del klipp syns det hur mager han var. Anorektisk eller svårt sjuk?

Jag har läst att MJ:s familj är kritiska till filmen och att de hävdar att det är en dubbelgångare i många scener. Jag är böjd att tro dem.
I flera scener var den Michael Jackson som dansade som var muskulös och såg vältränad ut. Och i andra scener var han smal som ett skelett och skör och spröd.

Jag tycker det är bra att filmen visas. Dels ger den alla fans en bild av hur deras idol/ikon såg ut och hur han talade och rörde sig i slutet av sitt liv. Det är fascinerande att se hans medarbetares enorma respekt för honom.

MJ var en perfektionist och lite av en galning, för det tror jag att den som har en stark vision av någon han/hon vill skapa måste vara. Den slätstrukne, medelmåttige blir aldrig en legend. När jag använder ordet galning ligger det ingen negativ klang i det, som jag menar. Att våga vara speciell, våga ge sig hän åt sin vision av hur något ska låta, se ut, kännas, kan kräva en sådan hängivenhet åt sin vision.

Jag tycker det är bra att filmen görs också för att vi får en liten bild av, en aning om, hur dessa 50 konserter skulle vara. Det är uppenbart att de skulle bli banbrytande med massa av häftiga filmklipp och bra dansare – att det skulle bli en stor totalupplevelse.

Min rubrik är att filmen ger en skrämmande bild av MJ. Ja, det är läskigt att se hur förstörd han var på slutet. Ingen som ser filmen kan undgå att se det. Samtidigt visar filmen också vilken talang han var, hur han trots att han var svag var en stor dansare och in i minsta detalj visste hur han skulle röra sig för att förmedla det han ville.

Relaterade recensioner:
Svenska Dagbladet, The Telegraph, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Göteborgsposten och Sydsvenskan och MovieZine.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,