Strand

London-baserade kvartetten Woman’s Hour började spela ihop 2011 och det dröjde inte länge innan de började dra till sig uppmärksamhet. DIY Mag kallade dem till exempel ”the perfect 2011 indie guitar group” medan The Guardian beskrivit dem som framtidens Saint Etienne. Efter en paus släpptes tidigare i år Her Ghost — deras första singel på Secretly Canadian — och fullängdsdebuten Conversations förväntas släppas i juli. Kulturboggen mötte upp bandets frontfigur Fiona Burgess i samband med deras spelning som förband till Metronomy på Debaser Strand.

2011 släppte ni singeln Jenni, men sedan var det tyst tills att Our Love Has No Rhythm släpptes förra året. Kan du berätta lite om hur ni utvecklades under den perioden?

Släppet av Jenni och Human hände av en slump. Det var bara demos. Vi var ett helt nytt band och det var det första vi spelade in tillsammans. Vi spelade faktiskt in dem nio eller tio månader innan de ens släpptes. Vi giggade mycket och hade precis börjat skriva låtar ihop. Jag hade aldrig spelat i band tidigare, så för mig var det helt nytt. Även för de andra — som spelat i andra band tidigare — kändes det nog som en ny erfarenhet att samarbeta med tre nya människor.

Det var som en lek, då hade vi aldrig föreställt oss att vi skulle släppa något, bandet var bara en hobby. Vi repade ett par kvällar i veckan och gav några spelningar inför våra vänner. Sedan blev vi kontaktade av ett skivbolag som hade hört låtarna och ville ge ut dem. Plötsligt blev vi konfronterade med smicker, vi var så chockade och förvånade över att någon ville ge ut våra låtar att vi inte ens tänkte igenom det. Vi sade bara ”självklart”, så spelade de in den här videon med den här regissören och vi kände att vi inte hade någon inverkan. Vi sade ”visst, do it” men det kändes inte som ett medvetet val. Det var snarare en sidoeffekt av smickret.

Vi gav ut singlarna, men det var inte låtar utan demos. De borde inte ha släppts. Och sedan gjordes videon. Regissören hade gjort sin tolkning av låten som inte alls var den tolkning vi ville förmedla. Så vi förlorade kontrollen och som resultat av att vi förlorade kontrollen bestämde vi oss för att ta ett steg tillbaka och faktiskt återhämta kontrollen. Vi behövde klura ut vad vi skulle göra, vi behövde göra det privat.

Det är viktigt att känna någon slags stolthet och jag tror inte någon av oss kände stolthet över vad vi hade gjort. Vi var smickrade över att ett skivbolag kontaktade oss, men vi tyckte inte att låtarna representerade oss. Vi letade fortfarande efter vårt sound. Och eftersom de släpptes så långt senare — nästan ett år efter att vi hade skrivit dem — hade vi ju börjat skriva nya låtar. Så vi visste att det inte gav en sann bild av vår musik.

I början av 2012 bestämde vi oss bara för att ta en time-out, åtminstone tio månaders paus, och det var under den här perioden vi träffade vår producent Tom Morris. Vi klickade. Han förstod sig på oss och vi förstod oss på honom. Vi hade bokat studiotid i två dagar och jobbade på två låtar; Her Ghost och I Need You som utgör vår senaste singel. Det kändes naturligt att ge ut dem tillsammans eftersom vi skrev dem under de där två dagarna. Sedan har vi fortsatt jobba med Tom, han producerade albumet också.

Intressant att du nämnde det där med att tappa kontroll, era senaste släpp tycks ha en mer enhetlig estetik; musikvideos och artwork — det visuella ackompanjerar liksom musiken. Kan du berätta lite vad ni är ute efter visuellt?

När vi tog en time-out kände vi att vi behövde en bättre dialog kring allt vi skapade. Vi hade aldrig funderat över artworks när vi släppte vår första singel — vi hade ju aldrig ens föreställt oss att vi skulle släppa någonting — men det har kommit att bli mer än ett musikprojekt.

Personligen är jag intresserad av bildkonst, performance art och hur de båda kan höra ihop, så det skulle kännas som en missad möjlighet att inte utnyttja det och skapa något där det finns en koppling mellan det du hör och det du ser. Strax innan släppet av Our Love Has No Rhythm inledde vi ett samarbete med Oliver Chanarin och Adam Broomberg, två bildkonstnärer som jobbar mycket med fotografi. Anledningen till att vi valde att samarbeta med dem är att de använder sin konst för att problematisera kring olika frågor; de återanvänder foton de hittat för att ifrågasätta fotokonstens sociala makt.

När du tittar på något har det ett nominellt värde, men sedan kan du läsa av det på ett djupare plan, det kanske finns en historia bakom bilden som ger den en helt annan betydelse. För mig är det likadant med musik — musik kan ha så många olika betydelser för olika människor beroende på hur de väljer att tolka den. Så i princip samlade Adam och Oliver på sig massor av böcker och manualer. Mycket ”how to”-böcker; hur man försvarar sig själv, första hjälpen-handböcker, hur man tränar en chihuahua — du vet — alla dessa konstiga och underbara böcker med otroligt pedagogiskt bildspråk med syfte att undervisa, vägleda och utbilda. Vi märkte att de här pedagogiska faktiskt kan vara vackra om de tas ur sitt sammanhang. Det första vi gjorde var omslaget till Our Love Has No Rhythm med händerna som håller om varandra.

Är det samma motiv som till Conversations?

Nej, de liknar varandra men kommer från två helt olika böcker. Our Love Has No Rhythm är bara två händer som håller om varandra. Det var den bilden som startade den här serien. Den kommer från en bok om kvinnligt självförsvar från 80-talet, hela boken består av bilder på en kvinna och en kille med strumpbyxor över huvudet — en rätt skum bok — den visar hur kvinnor kan skydda sig från fysiskt och sexuellt angrepp.

Vi tog bara händerna som håller om varandra, men om du zoomar ut bilden så är det en man och en kvinna, och kvinnan skyddar sig själv från ett sexuellt övergrepp. Det ser ut som att bilden visar enighet och styrka, men om du zoomar ut visar det sig att det i själva verket handlar om motsatsen. Det startade den här serien av omslagsbilder.

Omslaget till Conversations kommer ursprungligen från en tjeckisk polishandbok. Det är en fantastisk bok från 50-talet. Den trycktes upp av den tjeckoslovakiska regeringen och innehåller några fantastiska bilder. Återigen ser det ut som att bilden föreställer enighet fast den är tagen från en försvarsbok. Jag gillar att alla våra singelomslag som lett fram till albumet har haft den här röda tråden. De kommer från olika böcker, men följer den här dialogen att man ska ifrågasätta vad man ser och hör. Till och med titeln Our Love Has No Rhythm kan tolkas på flera olika sätt, folk har kommit fram till oss och sagt både att låten är sorgsen och upplyftande. Det är viktigt att påminna oss själva att låtarna inte bara har en betydelse.

Det är som er cover på Dancing in the Dark, låten får en helt ny mening i era händer.

Ja, vi hade mycket roligt med det. Vi lade själva ut låten på internet, så hakade en universitetskompis på — och dagen efter mailade han mig och skrev ”titta vad jag har gjort”. Han är videoredigerare och på en dag hade an synkat ihop allting. Han drog ned tempot på originalet för att matcha, och vid ett tillfälle passar det ihop med beatet perfekt. Vi hade inte ens bett honom om det, han bara gjorde det. Jag älskar sådana happy accidents, när någonting bara händer.

Tidigare i år gav ni ut Her Ghost, ert första släpp på Secretly Canadian. Vad hade ni i åtanke när ni skrev låten, och hur kom ni i kontakt med Secretly Canadian?

När det gäller låten känner jag att musik är som vilken annan konstform. Varje konstnär har sin egen förklaring, vissa konstnärer gillar att skapa ett verk och berätta precis allt om dess ursprung — och det kan verkligen vara intressant — men ibland kan jag tycka att det är viktigt att kvarlämna något du som lyssnare får tolka som du vill.

Jag tror det kommer ifrån när jag var yngre och min mor brukade ta med mig på konstgallerier. Du vet all information som står intill konstverken, hon brukade aldrig läsa något av det. Hon gick bara in, absorberade allt, och först efter hon hade sett allting kanske hon kunde läsa om det. Jag gillar sättet hon alltid tog till sig saker innan någon förklarat för henne hur hon skulle ta till sig det. Vi har samma inställning till vår musik. Jag vill inte säga ”det här är vad låten handlar om”. En låt, precis som all annan konst, ska vara självförklarande. Men när det gäller hur den kom till så fick vi chansen att jobba med en producent som heter Tom Morris, vi gick in i studion och hade den här låten vi precis hade skrivit, och allt bara klickade.

Det där skiljer sig alltid, Conversations var en låt som gått igenom flera skepnader, men Her Ghost kom till väldigt naturligt och enkelt. I Need You skrevs under samma period. Det kändes som en början på någonting. Our Love Has No Rhythm var första låten vi kände representerade vårt sound, men det var med Her Ghost och I Need You som allt började falla på plats. Jag började känna mig mer säker i mitt skrivande.

Vi hade fört en diskussion med Secretly Canadian i ungefär ett år innan vi signade till dem. Det är ett stort beslut att ansluta sig till en skivbolag. För oss är det här en potentiell karriär, så vi var tvungna att känna att det var rätt drag. Vi ville inte skynda oss in i det. Vi såg engagemang från dem över ett år. När vi väl signade till dem hade alla på skivbolaget träffat oss och visat sin entusiasm — inte en entusiasm att förändra något, utan en entusiasm för vad vi gjorde. Det var huvudsaken, vi behövde vara säkra på att de plötsligt inte skulle be oss ändra på något, för vi har redan varit med om hur det känns att förlora kontrollen. Skivbolaget är där för att förse oss med nya möjligheter, inte tala om för oss vad vi handlar om och vad vi borde skapa.

Kan du berätta lite om er låtskrivarprocess? Finns det några särskilda ämnen ni brukar inspireras av?

Det känns fortfarande nytt för mig, jag är ingen skolad låtskrivare eller musiker. Det är svårt att peka ut exakt var en inspiration kommer ifrån. Hjärnan är abstrakt; ibland poppar en tanke upp i ditt huvud och du vet inte vad som inspirerade den tanken. Det är inte alltid självklart. För mig finns det ofta ett element av reflektion, flera av låtarna är ett sätt för mig att förstå mig på saker. När du skriver ner dina tankar — beskriver en känsla eller reflekterar över det förflutna — är det ett sätt att förstå.

Som i Her Ghost när du sjunger ”I’ve nothing to say to her ghost”?

Jag antar att vi har lärt oss mycket om oss själva i processen att skriva de här låtarna. Vi har lärt oss att vara sårbara. Albumet heter Conversations och jag antar att låtarna är sammanlänkade på något sätt… ibland kan det vara konversationer du vet att du borde ha, som du bara skjuter fram och skjuter fram, eller konversationer du har med dig själv — ibland känns det som att konversationerna jag har med mig själv är överväldigande. Dessutom handlar det om kommunikation och att erkänna för sig själv hur svårt det är att vara öppen. Hur lätt det är att försöka gömma sin sårbarhet och försvara sig själv. Självförsvar och allt, artworken binder verkligen ihop musiken på så sätt. Fast det behandlar bara fysiskt självförsvar, det känslomässiga kan skada dig minst lika mycket, och det nämns inte ens.

När det gäller låtskrivandet så är Woman’s Hour ett kollaborativt projekt. Vi har alla så olika approacher till musikskapandet, det finns ingen färdig mall, men ofta är det någon som kommer med en idé som vi sedan utgår från och bygger vidare på. Ofta bygger vi på och på tills vi tar ett steg tillbaka och ser efter vad som inte behöver vara kvar. Det är nästan som att bygga med klossar.

Vilken inverkan skulle du säga att er producent Tom Morris har haft på ert sound?

Vi har inte så mycket erfarenhet från att jobba med producenter, tidigare har vi bara jobbat med en handfull under korta tidsperioder. Tom är den enda personen vi har jobbat med på det här sättet. Det har alltid varit vår musik och Tom har aldrig försökt ändra på den, men han har definitivt en röst och den rösten är väldigt intuitiv — ibland uppmanar han oss att vara lite modigare. Om han känner av något kan han pusha oss och få oss att ta det där steget, om han känner att något inte stämmer kan han be oss att tänka på det och återvända när idéen är mer färdigformad.

Men processen är inte svart eller vit, det är mer suddigt än så. Det är inte som att det är Toms roll att göra det där och vår roll att göra det här. Allting går in i varandra, för han är så delaktig i projektet. Självklart har vi kommit med låtidéer utan honom, så när vi kommer till honom har vi redan gjort grundarbetet, men när vi väl börjar jobba med honom har han ett stort inflytande på vilken typ av musik vi skapar.

Du och din bror Will kommer ursprungligen från Kendal, eller hur? Kan du berätta lite om hur bandet grundades?

Vi bildade inte bandet förrän vi hade flyttat ifrån Kendal. Vi gav nyligen en spelning i Kendal och då påmindes jag plötsligt om hur osäker jag kan känna mig i en småstad. Jag hade bott i London i tre år och Will höll precis på att flytta dit när vi bildade bandet. Min bror har alltid hållit på med musik, han samarbetade mycket med en annan kille men det tog slut. Så en natt när vi satt på bussen hem pratade han om hur han ville starta något nytt, då sa jag att jag skulle vilja testa att sjunga. Det lät absurt, jag hade ju aldrig sjungit tidigare, men jag hade en känsla av att jag skulle vilja testa. Jag tror inte jag hade vågat säga det till någon annan än min bror, han skulle antingen börja skratta eller så fanns det en chans att han skulle ta mig seriöst. Vi två började jamma fram lite saker, jag antar att det blev någon slags eskapism, det är ju det som är det vackra med konst; det kan vara en befrielse från vardagens tristess.

Sedan visste Will att Nick också bodde i London, de brukade spela i olika band ihop när de var yngre, så han bjöd in honom att komma och spela bas med oss. Kort därpå bjöd jag också in Josh, som jag lärt känna genom en vän, att komma på våra rep. Det var väldigt avskalat med bara min röst, en trummaskin, min bror på gitarr och Nick på bas — vi behövde något drivande och jag visste att Josh spelade synth. Han har en examen i ljudlära, det är hans grej, och han hade alla de här hemmgjorda syntharna så jag tänkte att han skulle kunna bli en nyttig addering. När Jenni och Human släpptes hade Josh knappt gått med i bandet, så det är därför de känns som demos. De låtarna inkluderar inte Joshs inverkan på bandet.

Ett av de mest karaktäristiska elementen i ert sound är ju kombinationen av din röst och de elektroniska texturerna.

Exakt, det förändrade vårt sound från grunden, det var vad som hade saknats.

Jag läste att ni tog namnet Woman’s Hour efter ett radioprogram, men — kanske i synnerhet här i Sverige där vi har val senare i år och feminsismen är en av frågorna som får störst medieutrymme — det känns som att namnet kan ha en politisk laddning. Var det något ni hade i åtanke när ni valde bandnamn?

Radioprogrammet som heter Woman’s Hour är en möjlighet för kvinnors röster att bli hörda — ett sätt att uppmärksamma kvinnorna i samhället. Intervjuerna och konversationerna är designade utifrån ett tydligt feministiskt ställningstagande, anledningen till att programmet existerar är för att främja jämlikhet, så radioprogrammet kan definitivt kopplas till feminism.

När vi spelade in demos hade låtarna inga titlar — och vi behövde ju kalla dem någonting så min bror döpte dem efter olika radioprogram. När det sedan var dags för vår första spelning hade vi inget namn, vi hade bara lagt ut några låtar på MySpace och visste inte vad vi skulle kalla oss. Vi hade ingen låt som var döpt efter Woman’s Hour så vi gick på det. Namnet har inga medvetna associationer till feminismen, men vi har växt upp med att lyssna på Woman’s Hour och självklart är det viktigt att prata om jämställdhet. Det är intressant, vi har turen att få jobba med många kvinnor i musikbranschen, för tjugo år sedan hade det nog inte varit lika vanligt.