Artist: Staffan Hellstrand
Titel: Staffan Hellstrand
Betyg: 3
Releasedatum: 22 februari
Fem år sedan senaste albumet och snart 20 år sedan Lilla fågel blå och jag hade nästan glömt bort att Staffan Hellstrand fanns. Inte vet jag om det är för att undanröja alla tvivel om den saken men nya skivan heter bara Staffan Hellstrand och låter också väldigt mycket som just Staffan Hellstrand.
Det har han väl i och för sig alltid gjort, även när han backades av Nomads och det var en större dos garage i produktionen. Det har alltid varit ganska lagomt lunkande. Lite mer lättflytande och med mindre raspighet än Winnerbäck, Le Marc eller för den delen Lundell, och ofta med mer minnesvärda refränger.
Men över hela den här skivan vilar ett mörker och ett allvar. Texterna handlar om trasiga relationer, trasiga liv, och det finns ett vemod även i de lättflytande melodierna.
På till exempel Ögonblick i motljus bryter ljuset igenom i just en sådan där klockren Staffan Hellstrandrefräng.
Det är dock den tyngsta och mörkaste låten, Spår, om en far som ligger dödssjuk, som gör allra starkast intryck. Och den har ingen refräng alls.
Text: Anders Emretsson
Läs även andra bloggares åsikter om Staffan Hellstrand, popmusik, skivrecension