Det var en salig blandning människor som på onsdagskvällen samlades på Göta Källare för att se The Baseballs premiärspelning i Sverige. Från femtiotalsklädda rockabillytjejer till raggar-morfar med chevan. Från hela landet hade folk rest för att se de tre tyska killarna som framför moderna hits och gör om dem i femtiotalsversioner.
Och det svängde bra. Bäst i upp-tempolåtar när grabbarna körde kända hits som Rhiannas Umbrella, Beyonces Crazy in Love och Pussycat Dolls Don’t Cha. Även Kate Perrys Hot’n Cold fungerade mycket bra ifemtiotalstappning och en höjdpunkt var när de körde Coldplays Viva la vida som var nästan omgjord till oigenkännlighet.
Konserten tappar dock lite fart i balladerna. Robbie Williams Angels blir till allsång men inte på grund av The Baseballs, utan för att samtliga tjejer i publiken kan texten utantill.
Sam, Digger och Basti är tighta, samspelta och väldigt duktiga vokalister men känslan av femtiotalsfest förtas lite när det är så uppenbart att bandet är ett konceptband, endast skapat för att tjäna pengar. Killarna har inte en enda synlig tatuering och de rutiga skjortorna ser ut att vara köpta på Dressman.
Det känns som de är medvetna om att de framstår som en liten plastig rockabillyversion på valfritt boyband så mot slutet tar de över instrumenten från bakgrundsmusikerna och visar att de visst kan spela några bastoner, dra några ackord och plinka lite på pianot. Jag blir dock inte särskilt imponerad.
Debutplattan The Strike ligger på topplistorna runt om Europa men frågan är hur länge konceptet håller. Jag gissar max ett album till. Sen är karriären över. Det går inte att dra sig fram utan egna hitlåtar, hur svängigt det än må vara.
Text och bild:
Petra Jankov Picha
@petrajankov
www.enannansida.se
Relaterat:
Recension av albumet i SVD och i HBL.
Läs även andra bloggares åsikter om musik, rockabilly, Stockholm, recension, Baseballs, 50-tal, Göta Källare