Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lilla Hotellbaren

The Jezabels på Lilla Hotellbaren

by

The Jezabels, Lilla Hotellbaren
Betyg: 3

Influgna från ”the land down under” gjorde den australienska kvartetten, med dödscoola sångerskan Hayley Mary i spetsen, mer kända som The Jezabels sin första spelning på svensk mark på Lilla Hotellbaren i Stockholm. Inledningsvis spelas Endless Summer från debutskivan Prisoner som åtminstone i hemlandet gavs ut i september förra året. Det dröjer inte länge innan vi fattar vad det handlar om. The Jezabels musik är representativ för de stora känslorna. Det är en ständig balansgång på den sköra tråden mellan konstnärlig integritet och arenavänliga refränger som skulle göra Coldplay gröna av avund – ibland blir det nästan för välpolerat – men i slutändan kommer de undan med hedern i behåll.

För min del är konsertens höjdpunkt avslutande Hurt Me som efter den något asymmetriska inledningen – inte helt olik Other Lives bästa låt Tamer Animals – successivt byggs upp i takt med euforin. Kvällens största störmoment är svårigheten att se vad som försiggår på scen. Kanske är det dags för en högre scen på Lilla Hotellbaren?

Följande låtar spelades:

Endless Summer
A Little Piece
Easy to Love
Rosebud
Sahara Mahala
She’s So Hard
Deep Wide Ocean
Hurt Me

Foto: Nikko Knösch

Julen kom tidigt i form av The War on Drugs

by

The War on Drugs, Lilla Hotellbaren
Betyg: 4+

Någonstans mellan Bruce Springsteen och My Bloody Valentine hittar vi The War on Drugs. Å ena sidan är det uramerikansk men de besitter samtidigt en nästintill gudomlig förmåga att måla upp lika psykedeliskt som drömlikt vackra gitarrlandskap. Att deras spelning på Lilla Hotellbaren troligtvis är det bästa som hänt vårt avlånga land sedan Kurt Vile lirade på Strand i somras gör Philadelphia till det nya Mecka.

Ribban sattes högt redan i inledande Best Night och när de rev av Baby Missiles, alla slackers nationalsång, bevisade de en gång för alla att det inte gjorde så mycket att jag inte orkade raka mig i morse.

Konserten varade en bra bit över en timme, låtarna hade i längden en tendens att bli rätt så likartade och dessutom var scenen så låg att det var svårt att få en glimt av hela banden – men det förringar inte på något sätt det faktum att de lyckades frambringa den mest magiska ljudbilden jag hört på år och dar. Jag kan inte göra annat än lyfta på hatten för The War on Drugs.