• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jon Fosse

Barnet av Jon Fosse på Dramaten – det går inte att värja sig mot dess berättelse

12 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

barnet

Barnet
Av Jon Fosse
Översättning Steve Sem-Sandberg
Regi Johannes Holmen Dahl
Scenografi Johannes Holmen Dahl, Jan Lundberg
Ljus Norunn Standal
Kostym Sophie Reble
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Premiär 1 oktober 2015, Lejonkulan, Dramaten
Föreställning som recenseras: 10 oktober 2015

barnetmammabesokEn och en halv timmes drama på en enkel scen med trägolv och inga möbler och knappt någon rekvisita, och vi möter enkla människor som det inte är något särskilt med och ändå är det som om vi möter livets stora drama. Barnet av den norske dramatikern Jon Fosse går inte att skaka av sig. Dramat ligger kvar i mitt inre och i all sin enkelhet ställer den de allra största existentiella frågorna.

Fredrik är en relativt ung man, han köper gärna en påse med öl och drar runt i stan, sitter på en parkbänk eller hänger i en busskur eller slinker in på en krog. Agnes strövar också ofta runt, ensam och längtande efter något eller någon som ska ge livet betydelse. För att komma i kontakt med människor tar hon aldrig med eld till cigaretterna. Genom att fråga om eld kan hon få kontakt med de hon stöter på.

Fredrik och Agnes träffas i en busskur och börjar prata och på något sätt hände något, de går därifrån hand i hand, slinker in i en kyrka de upptäcker längs vägen. De blir ett par och får tag på en lägenhet och sedan kom den stora lyckan: Agnes blir med barn. De ska bli mamma och pappa.

barnettulpanerÄr Fredrik och Agnes väldigt speciella, ensamma och udda? Jag tycker inte det. Jag tycker de är mänskliga. De inser att de är ensamma när de träffas. Är vi inte alla ensamma fast många fyller sin ensamhet med illusioner av karriärer, familjer, bekanta, prylar … Dramat kan ses och tolkas på många sätt, allt ligger i betraktarens öga.

Vissa scener är så starka att jag har svårt att inte gråta. Jag tänker speciellt på scenen då Agnes mamma är på besök och hon har köpt presenter och mat, fast hon har dålig ekonomi själv. Agnes tycker det är pinsamt och jobbigt att mamman är så snäll, det är så uppenbart att mamman skriker efter sammanhang, skriker efter att vara någon, att betyda något för någon, skriker efter en väg ut ur sin ensamhet.

Varför drabbas en del så hårt av livets tragedier? Bär vi på en undermedveten kunskap om vår sorg i förväg? Ibland har jag funderat på om det är så. Jag undrar om Jon Fosse när han skrev dramat också funderat i sådana banor? Dramats storhet ligger i att en sådan skenbart enkel kort berättelse rymmer så många lager och öppnar för så många sätt att se den på. Jag tror ingen går därifrån opåverkad. Dramat lever vidare inne i mig och ger mig många tankar efteråt.

barnetfredrikEtt stort beröm till samtliga skådespelare, de är så bra. Hulda Lind Jóhannsdóttir är helt rätt som Agnes mamma, jag känner hennes önskan att äntligen få bli mormor och därmed bekräftad med ett människovärde ända in i märgen och Eric Stern som Fredrik kan uttrycka så mycket med så små medel, bara genom att stå upp sänder han signaler och berättar något.

Den norske regissören Johannes Holmen Dahl som är nyutexaminerad från Teaterhögskolan i Oslo har valt att låta dramat framföras på en mycket enkel scen med trägolv och inga möbler. Några ölflaskor som får bli vaser åt var sin gul tulpan är några av de få sakerna på scen. Bilden av flaskorna med blomma i är ett starkt uttryck. Längst bak finns ett fönster, ingen kuliss utan ett riktigt fönster, som vetter mot gatan utanför. Fönstret är öppet på vid gavel då vi kommer in i salongen och stängs av skådespelarna i början av föreställningen och öppnas när föreställningen är slut – och vi är redo att återigen bege oss ut i våra egna ensamheten och försök att hitta någon mening eller någon gud.

Medverkande
Eric Stern, Ana Gil de Melo Nascimento, Adam Pålsson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Nadja Weiss, Otto Hargne Kin

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Jon Fosse, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Norsk debutant regisserar Jon Fosses Barnet på Dramaten

8 september, 2015 by Redaktionen

barnet_dramaten

Den 1 oktober är det premiär för Jon Fosses Barnet i regi av norske regissören Johannes Holmen Dahl, nyutexaminerad från Teaterhögskolan i Oslo. I huvudrollerna som paret Agnes och Fredrik ser vi Ana Gil de Melo Nascimento och Eric Stern. I övriga roller Adam Pålsson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Nadja Weiss och Otto Hargne Kin.

Ett pressmeddelande berättar:
Fredrik och Agnes möts i en busskur en regnig kväll. Han dricker öl ensam. Hon är medvetet utan tändare för att ha en anledning att prata. De tar sig in i en kyrka. När Agnes blir gravid flyttar de ihop och lämnar sina gamla liv för ett nytt i ett gemensamt hem med tulpaner och nystickade barnkläder. Men graviditeten går inte enligt planerna. Barnet är en hoppfull berättelse om tro: tron att förändring är möjlig och att tillit kan få finnas i denna värld.

– Eirik Stubø var handledare på skolan och såg flera av mina föreställningar där, och att bli erbjuden att regissera på Dramaten så tidigt efter regiutbildningen kändes till en början både overkligt och pirrigt. Men fördomarna om hur tufft det kan vara att komma som ung till en stor institution stämmer inte, alla har varit väldigt vänliga och engagerade. Och jag har fått ett otroligt duktigt gäng skådespelare, säger Johannes Holmen Dahl.

Jon Fosse är Norges mest framstående samtida dramatiker och har rönt stor internationell uppmärksamhet. Regissören Johannes Holmen Dahl har tidigare gjort två mindre skoluppsättningar på Nationaltheatret i Oslo.

Medverkande
Eric Stern, Ana Gil de Melo Nascimento, Adam Pålsson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Nadja Weiss, Otto Hargne Kin
Översättning Steve Sem-Sandberg
Regi Johannes Holmen Dahl
Scenografi Johannes Holmen Dahl, Jan Lundberg
Ljus Norunn Standal
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Premiär 1 oktober 2015, Lejonkulan

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Jon Fosse, Scenkonst, Teater

Mor och barn på Fria Teatern – relationsdrama öppet för tolkningar

29 september, 2012 by Redaktionen

Mor och barn
Fria Teatern, Lilla scen, Kungsholmen
Premiär den 27 september 2012

Fria Teatern framför Mor och barn av Jon Fosse på sin lilla scen på Bergsgatan i Stockholm. Den norske författaren och dramatikern Jan Fosse anses vara den som införde postmodernismen i norsk litteratur och hans pjäser spelas flitigt världen över.

Mor och barn är en dialog mellan två personer: modern, som bor i Oslo där hon gjort karriär på ett ämbetsverk, och sonen som växt upp på Vestlandet och studerat utomlands i flera omgångar. Nu besöker han sin mor efter många år.

Mötet blir ansträngt och de båda har svårt att nå varandra. Man anar skuldkänslor hos modern som pratar på för att fylla tystnaden. Birgitta Sundberg gestaltar skickligt den sjävcentrerade men ändå osäkra kvinnan som söker bekräftelse – och kanske förlåtelse – från sin son.
Henrik Ståhl har jag tidigare sett mest i ganska uppsluppna sammanhang som Ståhlhenrik i Bolibompa och i Sommarlovprogrammet Salve (som var ett av min dotters favoriter i slutet av 90-talet). Som sonen i Mor och barn spelar Henrik en helt annan person – tillknäppt och fåordig. Under stora delar av pjäsen svarar han bara ja och nej på moderns frågor.

Samtalet hålls på en ganska neutral nivå, samtidigt som det är stora och allvarliga frågor som behandlas. Mammans konflikter med mormodern och pappan till sonen kommer i dagen. Meningen med konsten och litteraturen berörs och även trosfrågor behandlas. Samtalet kommer in på den djupt kristna mormodern och mamman som inte längre vill tänka på de stora frågorna. Sonen ifrågasätter om det ens är värt att leva, eller om det hade varit bättre om han aldrig fötts.

I Nationalencyklopedin skriver litteraturhistorikern Staffan Bergsten om Jon Fosses dramatik:

Liksom flera teman går igen i verk efter verk präglas romanerna och teaterstyckena också av ett genomgående stildrag: en malande upprepningsteknik som med en fackterm kallas minimalism. I prosaverken kan stycken utan avbrott sträcka sig över flera sidor och pjäsernas repliker är fulla av omtagningar och småord som upprepas igen och igen. Men hör man dem på scen eller läser dem högt för sig själv låter de helt naturliga och autentiska. Öppet förråder orden sällan vad personerna tänker och känner, det som driver handlingen framåt är ofta fördolt för de agerande själva. På ytan kan det råda en vardagens tristess men därunder utspelas livsavgörande konflikter och blottas ställvis hisnande existentiella djup.

Beskrivningen passar perfekt på Mor och barn. Ord som upprepas, från moderns sida, är till exempel: berätta något, berätta om Irland och Tyskland, varför kom du till Oslo? Det är inte heller tydligt om personerna och deras relation utvecklas under dramats gång, eller om de är kvar på samma plats när det slutar som i början.

Man undrar hur mycket av handlingen och personerna som är självupplevt. Jon Fosse återkommer ofta till temat där en (ung man) har stannat kvar och efter många år träffar någon som har gått vidare. Fosse verkar dock vara förtegen om sitt eget liv och det går inte att hitta så mycket, mer än att han (liksom sonen i Mor och barn) är uppväxt på Västnorges kustland och sedan flyttat till Bergen.

Scenografin är enkel och ljussättningen spelar en stor roll för att skapa stämning och dynamik i handlingen. Det är en spännande föreställning som, trots att den utspelar sig under bara en timmes tid av deras liv, ger en ganska målande bild av två personers liv och olika förutsättningar. Det finns mycket som publiken själv får fundera på och slutet är öppet att tolka.

Mor och barn
Av Jon Fosse
Regi Ulla Gottlieb
Medverkande BirgittaSundberg & Henrik Ståhl
Scenografi Bengt Fröderberg
Ljusdesign Markus Granqvist

Foto: Olle Sundberg

Relaterat: Teatermagasinet, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Jon Fosse, Fria Teatern

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater Taggad som: Fria Teatern, Jon Fosse, relationsdrama

Från premiären av Jon Fosses "En sommardag" på Dramaten

8 oktober, 2010 by Rosemari Södergren

Dramatenchefen Marie-Louise Ekman stod strax före entrén intill Målarsalen och hälsade på publiken som slank in i salongen. Målarsalen är en av Dramatens mindre scen och stämningen där blir nästan familjär när det är premiärdags där. På fredagskvällen var det svensk premiär på den norske dramatikern Jon Fosses ”En sommardag”.

Jon Fosses pjäser är alltid mångbottnade och handlar om existentiella frågor och är sällan raka berättelser. ”En sommardag” börjar med två äldre kvinnor, väninnor sedan många år tillbaka, som träffas i den ena kvinnans hus vid en fjord i Norge. I övrigt utspelar sig handlingen en blåsig, regnig höstdag. Det är typiskt för Fosse-pjäser: inget är vad det verkar vara.

Lil Terselius spelar kvinnan som bor i huset. Hon står gärna vid fönstret, ser ut över fjorden och vattnet. Och minns …

Dekoren är insidan av det enkla huset och framför finns en brygga. Väninnan är en kvinna som går i långkjol med batikmönster och lång schal. I första scenen är hon i övre medelåldern och när hon återkommer är det i väninnans minnen och då är hon en ung kvinna. Men iklädd samma stil av kläder. En elegant lösning för att få oss att på en gång förstå att det är i minnena.

Samma sak när Lil Terselius minns sin man. I scenerna med honom är hon fortfarande i övre medelåldern, medan han är en ung man. Sakta kommer minnena fram och vi anar från början att det är något hemskt som ska ske. Hon säger också i början: ”Han kom så plötsligt och han försvann lika plötsligt. Ja, det är så livet är.”
En typisk formulering ur en Fosse-pjäs.

De två flyttade från staden till sitt drömhus vid fjorden. Men när de väl flyttat dit är det som en demon bor i mannen, han kan inte komma till ro. Han vill vara ute med båten på havet medan hon hatar att vara i en båt. Det där förfärliga som så ofta drabbas så många: vi kämpar och kämpar för att nå våra mål och när vi är där kan vi inte slå oss till ro och vara nöjda.

Jag tycker om nutida dramatik och Jon Fosses dramatik i synnerhet. För att den alltid har många bottnar, att inget är glasklart, att han lämnar mycket kvar åt åskådaren att själv tolka.

Lil Terselius gör en bra roll, ensam och sårbar och skör men ändå på väg att kunna lämna det förflutna. Jag såg en intervju med henne i SVT:s morgonsoffa nyligen. Hon har jobbat 40 år på Dramaten. Här är en bra intervju med henne i tidningen Fokus.

På bilden ovan: Philip Hughes och Lil Terselius

Fotograf: Sören Vilks

Om föreställningen från Dramatens hemsida.

Här skrev vi från urpremiären av Jon Fosses “Flicka i gul regnrock” på Dramaten i oktober 2009.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om recension, teater, Dramaten, Lil Terselius, Jon Fosse

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Jon Fosse, Lil Terselius, Recension, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Wasteman

Wasteman Betyg 3 Svensk biopremiär 5 … Läs mer om Filmrecension: Wasteman

Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Terra med Vänner på Orionteatern - Betyg … Läs mer om Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och … Läs mer om Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Filmrecension: Backrooms

Backrooms Betyg 4 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Backrooms

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

24/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Millesgården Tal R - Elefanten i … Läs mer om Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

August … Läs mer om Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

21/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Lotta Antonsson - I Am … Läs mer om Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in