Mor och barn
Fria Teatern, Lilla scen, Kungsholmen
Premiär den 27 september 2012
Fria Teatern framför Mor och barn av Jon Fosse på sin lilla scen på Bergsgatan i Stockholm. Den norske författaren och dramatikern Jan Fosse anses vara den som införde postmodernismen i norsk litteratur och hans pjäser spelas flitigt världen över.
Mor och barn är en dialog mellan två personer: modern, som bor i Oslo där hon gjort karriär på ett ämbetsverk, och sonen som växt upp på Vestlandet och studerat utomlands i flera omgångar. Nu besöker han sin mor efter många år.
Mötet blir ansträngt och de båda har svårt att nå varandra. Man anar skuldkänslor hos modern som pratar på för att fylla tystnaden. Birgitta Sundberg gestaltar skickligt den sjävcentrerade men ändå osäkra kvinnan som söker bekräftelse – och kanske förlåtelse – från sin son.
Henrik Ståhl har jag tidigare sett mest i ganska uppsluppna sammanhang som Ståhlhenrik i Bolibompa och i Sommarlovprogrammet Salve (som var ett av min dotters favoriter i slutet av 90-talet). Som sonen i Mor och barn spelar Henrik en helt annan person – tillknäppt och fåordig. Under stora delar av pjäsen svarar han bara ja och nej på moderns frågor.
Samtalet hålls på en ganska neutral nivå, samtidigt som det är stora och allvarliga frågor som behandlas. Mammans konflikter med mormodern och pappan till sonen kommer i dagen. Meningen med konsten och litteraturen berörs och även trosfrågor behandlas. Samtalet kommer in på den djupt kristna mormodern och mamman som inte längre vill tänka på de stora frågorna. Sonen ifrågasätter om det ens är värt att leva, eller om det hade varit bättre om han aldrig fötts.
I Nationalencyklopedin skriver litteraturhistorikern Staffan Bergsten om Jon Fosses dramatik:
Liksom flera teman går igen i verk efter verk präglas romanerna och teaterstyckena också av ett genomgående stildrag: en malande upprepningsteknik som med en fackterm kallas minimalism. I prosaverken kan stycken utan avbrott sträcka sig över flera sidor och pjäsernas repliker är fulla av omtagningar och småord som upprepas igen och igen. Men hör man dem på scen eller läser dem högt för sig själv låter de helt naturliga och autentiska. Öppet förråder orden sällan vad personerna tänker och känner, det som driver handlingen framåt är ofta fördolt för de agerande själva. På ytan kan det råda en vardagens tristess men därunder utspelas livsavgörande konflikter och blottas ställvis hisnande existentiella djup.
Beskrivningen passar perfekt på Mor och barn. Ord som upprepas, från moderns sida, är till exempel: berätta något, berätta om Irland och Tyskland, varför kom du till Oslo? Det är inte heller tydligt om personerna och deras relation utvecklas under dramats gång, eller om de är kvar på samma plats när det slutar som i början.
Man undrar hur mycket av handlingen och personerna som är självupplevt. Jon Fosse återkommer ofta till temat där en (ung man) har stannat kvar och efter många år träffar någon som har gått vidare. Fosse verkar dock vara förtegen om sitt eget liv och det går inte att hitta så mycket, mer än att han (liksom sonen i Mor och barn) är uppväxt på Västnorges kustland och sedan flyttat till Bergen.
Scenografin är enkel och ljussättningen spelar en stor roll för att skapa stämning och dynamik i handlingen. Det är en spännande föreställning som, trots att den utspelar sig under bara en timmes tid av deras liv, ger en ganska målande bild av två personers liv och olika förutsättningar. Det finns mycket som publiken själv får fundera på och slutet är öppet att tolka.
Mor och barn
Av Jon Fosse
Regi Ulla Gottlieb
Medverkande BirgittaSundberg & Henrik Ståhl
Scenografi Bengt Fröderberg
Ljusdesign Markus Granqvist
Foto: Olle Sundberg
Relaterat: Teatermagasinet, Svenska Dagbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om Jon Fosse, Fria Teatern