Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Folkets hus och parker

Shakespeares Som ni vill ha det sänds live från brittisk teater den 25 februari

by

somnivillhadet

I år är det 400 år sedan Shakespeare dog och hans verk hedras på flera håll. Fast i Sverige har det hittills inte synts till så mycket av Shakespeare. Nu kommer äntligen en chans att se en brittik uppsättning av Shakespeares ”Som ni vill ha det”. Folkets Hus och Parker direktsänder komedin ”Som ni vill ha det”, som sätts upp på National Theatre för första gången på 30 år. Pjäsen visas på biografer i Sverige med svensk text den 25 februari.

Ett pressmeddelande berättar:
Som ni vill ha det är regisserad av Polly Findlay som 2012 vann Olivier Award för bästa underhållning. Ensemblen leker med Shakespeares förvånansvärt moderna text och teaterkonventionerna. Uppsättningen är fylld av wrestlers, datorer, dumma får och skrämmande skogsvarelser. Findlay har tidigare gjort pjäser som Treasure Island, Warhorse och The Merchant of Venice på National Theatre. Huvudrollen spelas av Rosalie Craig (London Road och Macbeth). .

Handling:
När Rosalinds far, hertigen, blivit landsförvisad måste hon och hennes kusin Celia lämna sina bekväma liv vid hovet och fara till Arden-skogen. På landsbygden slipper de ifrån adelslivets konventioner och är med om en befriande förvandling. Rosalind klär ut sig till pojke, upplever ett helt nytt sätt att leva, och förälskar sig, vilket skapar en hel del förvecklingar.

I rollerna: Rosalie Craig, Patsy Ferran, Philip Arditti, Mark Benton, Patrick Godfrey

Regi: Polly Findlay
Scenografi: Lizzie Clachan
Kostym: Christina Cunningham
Ljusdesign: Jon Clark
Musik: Orlando Gough
Koreografi: Jonathan Goddard

Beräknad längd: 4 tim (1 paus)
Text: Svensk text
Visas: 25 feb 20.00

Galapremiär av ny dokumentär om Ronaldo visas live på Folkets Hus och Parkers biografer

by

ronaldo_documentar

Världspremiären av dokumentären Ronaldo livesänds från Londons Leicester Square, med Ronaldo själv på röda mattan. Även själva dokumentärfilmen sänds via satellit och avslutas med en kort nyproducerad intervjufilm med Ronaldo. Allt visas på Folkets Hus och Parkers biografer måndag den 9 november 20.00, berättar ett pressmeddelande.

Skaparna av den hyllade dokumentären Amy ligger bakom denna unika biografupplevelse, ett intimt porträtt av världens mest populära sportstjärna på toppen av hans karriär.

Filmarna har fått komma nära en av världens största sportstjärnor på höjden av hans karriär, både på plan och privat. Man följer honom under fjorton månader. Han spelar vid varje viktigt turnering, som Champions League, La Liga och VM i Brasilien, och försvarar sin titel som vinnare av Ballon D’Or som världens bäste fotbollsspelare.

Ronaldo är den mest analyserade personen någonsin inom fotbollsvärlden, tack vare dagens tillgänglighet och fan-engagemang genom sociala medier. Han är älskad av miljoner, men missförstådd av många. Trots att han röstats fram som världens bäste fotbollsspelare, har han även många motståndare.

Ronaldo är idag en av de mest omtyckta personerna på sociala medier med 106 miljoner fans på Facebook och 38 miljoner följare på Twitter.

Folkets Hus och Parker har livesänt scenkonst på bio sedan 2003 och antalet biografer som deltar ökar ständigt. Från början var 7 biografer med och nu är 180 biografer anslutna till Folkets Hus och Parkers nätverk Live på bio. Live på bio har blivit en av Sveriges viktigaste satsningar på kulturtillgänglighet i hela landet och bygger på ett stort antal ideellt engagerade personer ute i landet. För mer info: www.livepabio.se

Beräknad längd: 2 tim 10 min
Text: Svensk text
Visas: 9 november 20.00

Läs mer: http://fhp.nu/Hem/Live-pa-bio/Specialevents/Ronaldo/

Rapport från Monty Pythons avskedsföreställning

by

montypythonlive

Monty Python live (mostly), Monthy Pythons avskedsföreställning, sändes live på en svenska biografer söndag den 20 juli.

Monty Pythons hyllningsshow bygger på nostalgi, igenkänning och spektakulär dans- och show. Det är en gott och blandat påse med det bästa ifrån komikergängets tid tillsammans Dessvärre gömmer sig här både sexism, transfobi och rasism.

Kontrovers är Monty Pythons melodi. Påven, Mao och Hitler får sig en käftsmäll. Gänget – John Cleese, Eric Idle, Michael Palin, Terry Gilliam, Terry Jones och Graham Chapman (Död 1989) – räds inte de känsliga, tabubelagda ämnena såsom sex, nakenhet och religion. Deras måltavlor är allt och alla – politiker, människor med makt, religiösa fundamentalister med flera. En kan anklaga dem för rasism som i I like chinese om den kinesiska stereotypen eller för transfobi som i I´m a lumberjack om den skotske skogshuggaren som visar sig ha en förkärlek för kvinnokläder och den assisterande manskören blir äcklade. Det var en annan tid då när det begav sig, en tid då politisk korrekthet knappt var ett ord – en tid innan feministiskt initiativ och PRIDE. Idag, fyrtio- femtio år senare, känns inte allt lika fräscht. I Blackmail kråmar sig exotiska dansare runt en sjuttioårig Eric Idle i tigerrandig kavaj. I 2 gay judges strippar två domare och visar upp sina sexiga kvinnounderkläder.

Bortsett från sexismen håller Monty Python klass. Det är en bra blandning av under bältet humor och absurdism; ofta med politisk udd. Liveshow blandas med klipp ifrån förr visad på den enorma panoramaskärmen. Här bjuds på spektakulär dans. I I like chinese klär sig dansarna i traditionell orientalisk dräkt och sceneriet blir till ett enda stort Peking i blinkande neonljus och starka rosenskimrande färger och nyanser.

Monty Python Live (mostly) bjuder på få överraskningar. De flesta klassiska scener finns med – The spanish inquisition, Dead parot och Silly walk med flera. En del av har uppdaterats och gjorts om. Vid ett tillfälle dyker professor Brian Cox upp och förklarar varför den biologiska fakta i Universum sången inte riktigt håller. Det är oerhört underhållande att lyssna till.

Jag hade önskat flera oväntade val av scener och överraskningsmoment, men showen lyckas väl med att sammanfatta en humorinstitutions karriär från 70-talet fram till nu. Cleese och gänget är nervösa, säger bort sig och kan inte hålla sig för skratt. Men det är mest charmigt. En avlidne Graham Chapman får sig en fin hyllning i Dead parot . Papegojan är död och får därmed joina Chapman i himmelriket säger Cleese. Han är död och begraven, likaså är resten av gänget. Med Monty Python live (mostly) lämnar de showbusiness för gott och tar med sig i graven en död papegoja, chokladpraliner med döda grodor i och förstås spam, spam och åter spam. Som avslutning blir det allsång. Det enorma publikhavet inuti O2 arenan i London sjunger tillsammans med alla Live bio besökare världen över för full hals Always look on the bright side of life. Därefter är det dags att säga adjö och det görs på typiskt Monty Python maner – Piss off!
Text: Petter Stjernstedt

Recension: Nederlands Dans Theater på livebio: Lyxigt är bara förnamnet

by

NEDERLANDS DANS THEATER An Evening With Kylián/Inger/Walerski
Bio Rio, Stockholm,
15 november 2012
@@@

Nederlands Dans Theater räknas till ett av de mest inflytelserika kompanier världen över och den tjeckiske koreografen Jiri Kylián har i över 40 år lett, koreograferat och inspirerat inte bara NDT, utan även andra kompanier världen över. Som bl.a. på Göteborgs Operan, där hans majestätiska Bella Figura sattes upp 2005, ett av de få dansstycken som faktiskt fått undertecknad att börja gråta.
Under hösten och våren kommer det på några av Folkets Hus och Parkers biografer i Sverige att under fyra kvällar livesändas föreställningar direkt från Haag och NDT:s egna scen. Lyxigt, är bara förnamnet.

Först ut är An Evening With Kylián/Inger/Walerski, där visserligen svenske Johan Ingers stycke Sunset Logic har ersatts med Swan Song av León och Lightfoot. Detta på grund av problem med rättigheter till musiken.

Dansbiokvällen öppnar med Chamber, ett stiliserat och intrikat stycke signerat Medhi Walerski, som själv varit ledande dansare på NDT, men numera är verksam som koreograf. Det exakta rörelselandskapet accentueras av nästintill nakna kroppar, som framhäver varenda andhämtning, vinkel och lirkande lemmar, som likt mänskliga skalbaggar kravlar längs dansmattan. En befriande detalj med stycket är att Walerskis koreografi inte arbetar medhårs med den nyskrivna musiken av brittiske kompositören Joby Talbot.

Kameraarbetet på denna livesändning kräver sitt proffs även det, där det varvas helscenåkningar med närgångna närbilder, nästan obekvämt avslöjande. Men också därför vackrare än mycket annat. Inget är mer talande än en kropp i rörelse. Eller i stillhet. Stycket stannar dock vid att vara ett skamlöst tekniskt och snyggt verk, där hjärtat går förlorat någonstans i estetiken.
Jiri Kyliáns Sweet dreams och Sarabande, båda från 1990, hade lätt pga sina tjugotvå år sen uruppförandet, kunnat bli mossiga, eftersom modern dans hela tiden är i en lukrativ utveckling och vägrar stanna upp. Men båda verken besitter någon slags underlig tidlöshet i en nyckfull genre. Sweet dreams, där äpplen spelar en ytterst viktig huvudroll, är drömsk, lekfull, men samtidigt en aning baktung, och jag undrar om inte Anton Weberns mörka och experimentella musikstycke tynger ner. I sin surrealistiska ton blir stycket tyvärr lite torr.

Sarabande, med sina sex manliga dansare, visar upp ett betydligt lättsammare, men också argare Kylián. Kraftfull och fåfäng på samma gång. Vilket också förstärks av ett fullkomligt ljuvligt solo, där den manliga solisten bjuder på stor konst med sina byxor nerhasade vid sina anklar. Vilket också på något sätt sammanfattar den tjeckiske mästaren; alltid precis, aldrig tråkig.
Men det är avslutande Swan song av Sol León och Paul Lightfoot som skakar mig i grunden, för den är inget mindre än en knockout. Expressiv, stundom grovt teatral och fullkomligt bländande med en scenbild i ständig förändring tack vare två majestätiska mobila trappor, som lätt och ledigt gör en i regel otymplig scenografi till oerhört levande. Och som trappan används!

Koreografduon integrerar befriande humor med sällsynt intrikata och känsliga duetter, hela tiden är balansgången mellan det varsamma och expressiva rörelsespråket på den vassa eggen och jag förförs. Fullständigt, fullkomligt och med varenda liten danspor som fortfarande frodas i mig.
Stycket ekar av upstairs/downstairs-dramatiken, men aldrig på ett uppenbart eller förutsägbart sätt. Så kvällen avslutas med att jag sitter leende och håller andan med en bön, om att det aldrig får ta slut, på mina läppar.

Text: Tommi Salmela

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

She Stoops To Conquer – farsartat roligt från National Theatre London

by

She Stoops To Conquer
Manus Oliver Goldsmith
Regi Jamie Lloyd
National Theatre London
Livesändning via Folkets Hus och Parker
29 mars 2012

She Stoops To Conquer är en komedi: skruvad, farsartad och ja, ibland på gränsen till brittisk buskis.
När föreställningen sändes över världen och till de svenska biograferna var det föreställningens sista uppsättning. Jag tror att det märktes. Skådespelarna var så samspelade som de kan bli efter en säsong. Jag tror att det också tog sig friheter att spela ut för fulla muggar, speciellt tänker jag på Sophie Thompson om spelade Mrs Hardcastle och gjorde henne till en lustig gammal dam som talade som om hon hade tappat löständerna, nästan överspel. Om alla hade överdrivit sitt spel så hade det blivit buskis.

Handlingen:
Den välbeställde Hardcastle ser fram emot att få presentera sin dotter för sin gamle väns son Marlow, i hopp om att det ska leda till äktenskap. Men på grund av playboyen Lumpkin tror Marlow att Hardcastle är en gästgivare, och Hardcastles dotter är den lokala barservitrisen.

Den goda nyheten är att Marlow är för blyg för att uppvakta damer från sin egen klass, men är en hejare på att charma damer från andra samhällsskikt, vilket han tror att dottern är. Alltmedan Hardcastle blir allt mer upprörd, blir fröken Hardcastle alltmer förtjust i sin nye friare. Förvirringen är total, kärleken blomstrar och kaos följer i dess spår.

Som sagt: upplagt för en typisk förvecklingskomedi, på gränsen till buskis Det som gör att den inte trillar ner i buskisträsket är förstås duktiga samspelade skådespelare, ett fantastiskt manus med språkliga krumbukter och en rolig drift med det brittiska klass-samhället och mansrollerna.
Den som är intresserad av dräkter och kostym lär få sitt lystmäte mättat. Det ligger ett enormt arbete bakom de tidstypiska dräkterna från 1700-talet med många detaljer.

Föreställningen fick bra kritik av den brittiska pressen när den hade premiär 2011:
”En underbar kväll med engelsk komik i högsta klass”, skrev The Guardian.
”Ett underbart spektakel”, skriver Sunday Telegraph och ger föreställningen högsta betyg. Och The Guardian skriver att de lämnar teatern ekande av publikens glädje.

Oliver Goldsmiths She Stoops to Conquer från 1773 är en av Englands mest välkända komedier. På sätt och vis kan pjäsen ses som en hyllning till kaos, kurtis och den dysfunktionella familjen.

Oliver Goldsmith som skrivit komedin är en intressant personlighet. Han är en irländsk författare som föddes 1728 i Pallasmore och dog 1774 i Londone.
Hans far var präst och Oliver Goldsmith studerade vid Trinity College i Dublin och sedan i Edinburgh, där han läste medicin. Han gjorde omfattande resor i Europa och återvände sedan till England. 1761 träffade han Samuel Johnson och blev medlem av dennes Literary Club.
Han har bland annat skrivit The Citizen of the World (1762; en serie brev av en påhittad kinesisk resenär), den idylliska prästgårdsromanen The Vicar of Wakefield (”Prästen i Wakefield”; 1766), poemet The Deserted Village (1770) samt komediskådespelet She Stoops to Conquer (1773).
Det sorgliga är att Goldsmith vid sin död var svårt skuldsatt.

Det är ju synd att livesändningen gjordes precis när föreställningen läggs ned, så den som blir nyfiken och vill se den live i London inte kan göra det.

Mer om Oliver Goldsmith i Wikipedia.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,