Don Pasquale

Andra dagen i Berlin vaknade jag ganska tidigt och efter intagen frukost var det alltså dags att ägna sig åt andra kulturella aktiviteter, än operabesök.

Tyvärr var vädret inte det allra bästa och gatorna var på många ställen glashala, vilket inte inbjöd till mer promenader än vad nöden kräver dvs korta transportsträckor för att sätta sig i säkerhet inomhus.

Dagen var alltså ovanligt väl lämpat för ett muséebesök, men vilket? Alternativt hade jag kunnat tänka med ett besök på ett konstmuséum, vilket det finns flera av i Berlin. De bästa, enligt min uppfattning ligger en stunds resa från centrala Berlin, men tyvärr hittade jag inte U-banan som skulle ta mig dit och någon att fråga fans det inte tillhands dvs de flesta som jag mötte var turister från andra ställen än Berlin.

Till sist bestämde jag mig för att besöka museet för de mördade judarna i Europa, som ligger strax bakom Brandenburger Tor och är ganska enkelt att hitta. Det ligger längst upp på vänster sida av den gata som löper runt ena sidan av monumentet.

Själva utställningen ligger under jord och består av ett antal olika rum. När man kommer in efter att ha avklarat säkerhetskontrollen, går man in till vänster och får då en exposé över den historiska utvecklingen från nazisternas maktövertagande. Intressant även om det inte ger nya informationer, men så klart viktigt för förståelsen för de som saknar de historiska kunskaperna.

Därefter kommer man in i ett rum som redovisar antalet mördade judar land för land. Här fäste jag mig speciellt för siffran från Tyskland. Alla har vi kanske hört om att det handlade om sex miljoner mördade judar, men att det rörde sig om c:a 160 000 från själva Tyskland hade jag ingen aning om. Detta var en nyhet för mig.

Sedan kom jag in i ett rum där det redogjordes för ett antal judiska familjers öden runt om i Europa. Detta var nog det mest gripande rummet av alla. Här fick jag klart för mig den ohyggliga omfattningen av nazisternas illdåd exemplifierat av dessa okända familjers öden. Verkligen gripande och realistiskt!

Nästa rum är om möjligen än mer gripande! Här är det olika röster som redovisar olika individuella människoöden. Det berättas att det skulle ta mer än sex år, dygnet runt, för att lyssna på alla människoöden!

Sista rummet består av bilder från olika koncentrationsläger runt om i Europa. Mycket skrämmande och lärorikt!

Besök gärna minnesmonumentet, men avsätt helst en rimlig tid för besöket. Jag behövde nästan tre timmar, men självklart går det att genomföra på kortare tid. Det är ju faktiskt upp till var och en, men det räcker inte med en halvtimme eller mindre för en helhetsupplevelse. Det är en viktig påminnelse om tider som ingen av oss vill ha tillbaka. Eller hur?
Inom parentes kan jag berätta att när vi vid ankomsten till Berlin blev avslängda i Berlin Spandau, var jag nog den enda i tågvagnen som förknippade Spandau med den siste nazistförbrytaren, som satt inspärrad där, Albert Speer. Ensam i många år förutom vaktstyrkorna från de allierade.

Efter besöket blev det en längre promenad på Unter den Linden, Berlins paradgata, innan det var dags att hitta ett ställe att äta på. Vilket inte var helt enkelt, men det berodde kanske på att aptiten efter besöket på museet inte var på topp, men jag insåg ju att jag var tvungen att äta innan kvällens operaföreställning – Don Pasquale började.

Efter att ha gjort ett försök att komma in på Komische Oper, hittade jag småningom en tilltalande restaurang på Unter den Linden, Dressler och efter att ha kollat prisläget blev detta mitt val. Eftersom jag går på LCHF så fanns det tyvärr inte så många alternativ, men slutligen valde jag en wienerschnitzeln med inlagd gurksalat. Vin var inte att tänka på, en dl, kostade fem Euros! Jag behöver minst fem dl för att känna att jag är nöjd. Men wienerschnitzeln var helt perfekt och betjäningen lämnade inget övrigt att önska. Trevlig personal, vilket faktiskt inte alltid är fallet i Berlin.

Det var nu dags att bege sig till Komische Oper som egentligen bara låg bakom restaurangen.
Väl framme vid operahuset fanns jag ett lite men ganska trevligt operahus. Jag hade biljetter på andra balkongen eller som det heter här 2 rang. Det var ingen bra plats skulle det visa sig. Till exempel hade jag ingen tillgång till textmaskinen, vilket ju övrigt inte hade hjälpt mig särskilt mycket, eftersom ensemblen både sjung på tyska och det var den tyska texten som levererades.

Som tidigare konstaterats gällde kvällens föreställning Gaetano Donizettis komiska opera ”Don Pasquale”, som denna kväll hade premiär efter att inte ha framförts de senaste sextio åren!

När jag valde vilka operor jag skulle se hade jag att välja mellan Tannhäuser på Deutsche Oper och Don Pasquale, eftersom jag precis hade övervarit premiären på Tannhäuser på DKT och inte hade sett kvällens föreställning ansåg jag att valet var enkelt. I efterhand ångrar jag mig jag skulle nog trots allt ha valt Tannhäuser, men det är så dags. Detta särskilt som jag nu vet att stockholmsoperan kommer att sätta upp just ”Don Pasquale nästa säsong!

Operan handlar om den rike ungkarlen don Pasquale vars unge släkting Ernesto som önskar gifta sig med den unga änkan Norina, men don Pasquale vägrar och hotar göra Ernesto arvlös. I samråd med doktor Malatesta beslutar sig Ernesto för att ge don Pasquale en minnesbeta.
Malatesta råder don Pasquale att själv skaffa sig en hustru och föreslår sin egen syster Sofronia, som han skildrar i de mest berömmande ordalag. Norina skall uppträda som denna uppdiktade syster och med sitt uppträdande få don Pasquale att intressera sig för äktenskap.

Hela scenbilden utgår från en övertäckt katafalk i ett tänkt begravningskapell, med tända kandelabrar och med en likkista på toppen och där flera händelser sker under katafalken bl.a vill man få oss att tro att där försiggår ett samlag. I varje fall får vi se en naken man, dock skyld på ett väsentligt ställe, men i detta fall är det ingen brist på fantasi, men så är jag ju också på Komische Oper! Vilken avsikt regissören hade med denna uppsättning övergår dock mitt förstånd och kunnande.

Tyvärr sjöng man på tyska så jag hade svårt att uppfatta det humoristiska i föreställningen, men den tyska publiken skrattade hejdlöst, särskilt när en jätte till man, utklädd till kvinna gjorde sin entré. Någon särskild roll kunde i varje fall inte jag upptäcka att hon/han spelade, men publiken uppskattade medverkan. Sångarna var helt okända för mig, men de sjöng överlag ganska bra särskilt dr Malatesta, men även don Pasquale själv. De andra huvudpersonerna lämnade inte efter sig någon större minnesbild, men dåligt vill jag inte kalla det, kanske mediokert?

Musiken var ganska typisk för Donizetti och orkestern skötte sig utmärkt, vilket också kören gjorde, men det var en ganska märklig uppsättning även om det säkert är fullt möjligt att tolka librettot på det viset som regissören hade gjort. Det skall dock bli oerhört spännande att se och höra stockholmsoperans version nästa år!

Sammantaget blev det trots allt en ganska fin upplevelse, detta mitt första besök på Komische Oper i Berlin. Till sist måste jag också berätta om en märklig upplevelse som mötte mig på väg ut ur operahuset: vaktmästarna var utrustade med varsin sparbössa och det var ingen tvekan om att de önskade att jag lämnade en slant i bössan, vilket jag naturligtvis gjorde. Väluppfostrad som jag är.

Vill du läsa mer om mina tankar och upplevelser om och kring opera? Besök min blogg