I maj ger Deerhunter ut sitt sjätte studioalbum Monomania, ett album som följer up 2010 års succé Halcyon Digest.
Redan nu kan du lyssna på titelspåret här:
Och här kan du se bandet framföra låten på Late Night with Jimmy Fallon:
Deerhunter
Deerhunter släpper nytt i maj
Deerhunter ger ut sitt nya album Monomania via 4AD den 7 maj. Albumet, som blir bandets femte och följer upp Halcyon Digest från 2010, spelades in i Brooklyn tillsammans med producenten Nicolas Vernhes.
Titeln Monomania betyder ”överdriven koncentration på ett objekt eller en idé” och så här sade Bradford Cos, som så sent som 2011 släppte albumet Parallax med sitt soloprojekt Atlas Sound, i en intervju med Rolling Stone från samma år:
”I guess my time as a musician has gone by so fast that I realized that I have no personal life. The other guys in Deerhunter, they all found things. And I just have monomania. I always will. I’m obsessive about one thing, that there’s one thing that’s going to make me happy and it’s making music, or there’s one thing that’s going to make me happy and it’s this person.”
Så här ser låtlistan ut på Monomania:
1. Neon Junkyard
2. Leather Jacket II
3. The Missing
4. Pensacola
5. Dream Captain
6. Blue Agent
7. T.H.M.
8. Sleepwalking
9. Back to the Middle
10. Monomania
11. Nitebike
12. Punk (La Vie Anté:rieure)
Här kan du se Deerhunter framföra Desire Lines från senaste albumet Halcyon Digest:
På sitt trejde album bjuder Atlas Sound på en imponerande bredd
Artist: Atlas Sound
Titel: Parallax
Betyg: 4
Som Animal Colletive fast mindre urspårat och mer suggestivt. Så beskriver Kulturbloggens recensent Atlas Sounds tredje fullängdare ”Parallax”.
När Bradford Cox inte sjunger i Deerhunter briljerar han i sitt soloprojekt Atlas Sound som 2009 gav ut det superhyllade albumet ”Logos”. Nu är han äntligen tillbaka med en uppföljare som inte lär göra någon besviken.
Alla ingredienser är där, den reverbdränkta ljudbilden är både futuristisk och drömsk. I skapandet av mystiska, suggestiva sinnesstämningar känns allt så magiskt att det är som han bygger upp en egen värld där du hittar nya nyanser för varje lyssning. Om det inte är en fullkomligt genial pianoslinga så är det till exempel munspelspartiet i avslutande ”Lightworks”.
På ”Parallax” tänjer Cox på gränserna för vad som är normen inom indie-genren. Den en gång så skräniga ecstasymusiken är avskalad till sin mest essentiella komponent, samtidigt som varje moment är så djupgående att man inte kan göra annat än tappa hakan.
Bästa spår: ”Te Amo”, tätt följt av ”Modern Aquatic Nightsongs”.