blues

Om man är en liten tjock farbror så fattas det bara en hästsvans och förmågan att få ihop en 12 takters lång ackordföljd på en akustisk gitarr, gärna kryddat med lite munspel. Sedan är man en komplett bluesartist.
Eller är man inte det?

Kanske behöver man hitta något att berätta om. Något som inte är en beskrivning av en evighetslång dans på rosor och att man har funnit lyckan med den vackraste partnern i hela universum.
Kanske behöver man ha en känsla för musik som det är svårt att sätta ord på.
Kanske behöver man också ha en förmåga att sätta rätta ord på känslor som är svåra att beskriva.

Helgen 9-12 juli är det bluesfest i Åmål. Den 24:e i ordningen. I en ständig utveckling med att visa upp den bredd som finns inom bluesen så har Åmåls Bluesfest vuxit sig till den främsta i Sverige. Med en blandning av svenska och internationella artister är den ”ett måste” för många artister och för den stora publiken. En publik som, under några dagar, nära nog fördubblar antalet människor i den lilla dalslandsmetropolen.

Bland dem som ställer färden mot Åmål, finns några artister som är ganska långt ifrån beskrivningen av ”den där lilla tjocka farbrorn med en hästsvans i nacken”. En del är inte ens av manligt kön.

Kvinnor i bluesen. Finns det?
Ja. Faktum är att den första kända inspelningen av en blueslåt är Crazy Blues, framförd av Mamie Smith. Den spelades in den 10 augusti 1920.
Förra årets vinnare av Junior Blues Prize, Shoutin´ Red, är en ung tjej som med en gitarr och en fantastisk röst gärna framför just Crazy Blues. Efter att ha lyssnat på blues och fastnat för den typen av musik tog hon ett beslut.
”- Jag bestämde mej för att lära mej att spela den akustiska fingerpicking style-bluesen när jag var 17 år, det fanns ingen i min stad jag kommer ifrån, Enköping, som kunde lära mej det så jag fick lära mej själv med internet och skivor som hjälp.”

Efter en resa i USA och möten med andra artister så blev hon fast i bluesen.
– Folk som inte har hört gammel-blues förut och som hör mej spela är ofta glada och positivt inställda till musiken och jag tror att fler skulle gilla det och att det skulle bli populärare om det nådde ut till fler, många har nog inte kommit i kontakt med det bara.

En annan ung tjej som tagit till sig bluesen har också fått bluesälskarna att ta till sig henne som artist. Lisa Lystam, med rötter i Mjölby, var på Stampen för 3 år sedan och föll direkt. Hennes karriär har varit spikrak sedan dess. Även hon har fått utmärkelsen Junior Blues Prize. Det var i samband med Åmåls Bluesfest 2013.
Uppbackad av en trio duktiga musiker, Fredrik Karlsson, Micke Fall och Patrik Thelin, har hon sedan gåt från klarhet till klarhet. Bandet har utökats med Morgan Korsmoe och Matte Gustavsson och blivit Lisa Lystam Family Band.

I år kommer Lisa att ingå i gruppen Ladies Got The Blues. En dynamisk konstellation av tjejer som tolkar blues på sitt sätt. Spelningen på Fashing i maj förra året rosades och prisades av Fredrik Ottomers i världens äldsta, verksamma bluestidning, Jefferson Blues Magazine.
<Så här skrev han i sin recension:
– Denna föreställning är fantastisk och visar inte bara vad kvinnliga bluesutövare och kompositörer har betytt för musiken utan lyfter också fram hur många begåvade och talangfulla tjejer det finns i detta land.

Just förmågan att nå ut till publiken är något som Lisa själv nämner när Kulturbloggen når henne dagarna innan resan till Åmål.

– Att nå ut till publiken är det svåraste. Man måste kunna övertyga en publik att man tror på det man gör och att det är på riktigt. Det är lätt att uppfattas som klyschig och tillgjord. En publik vet direkt om det är äkta eller inte, kanske framförallt en bluespublik. Det viktigaste är att inte bry sig så himla mycket utan bara köra. Skita i att sminket rinner eller att man gör lustiga grimaser och grejer. Man är ful när man har feeling men det är feeling som är det viktigaste. Ett gig är ett givande och tagande. Publiken måste känna sig involverade. De måste känna att vi tillsammans skapar stämningen. Då blir det ofta ett lyckat gig.

I Åmål kommer det att dyka upp fler kvinnliga bluesartister som har blivit favoriter på scenen för publiken. Norska bluesikonen Rita Engedalen, finska röstexplosionen Ina Forsman är två sevärda artister.
Till mångas glädje kommer också Sofie Reed som gjort en lång resa som artist fram till idag.
– Mitt fokus har handlat om att hitta mig själv som människa i hjärta, själ, ande, sinne och känsla för ett ”genuine” uttryck. ”A long, hard journey, but none the greater”.

Hon ser sig inte själv som en utpräglad bluesartist.

– Jag är en artist och mitt medium är ”music”. Som ett ”one woman band” gör jag ROOTS musik …  roots musik kom ur fattigdom och isolering där man använder det man har för att skapa sin musik.

Sofie, med rötter i Dalarna, är numera hemmahörande i Colorado men är ofta på turné i Europa. Med en dulcimer, ett munspel, en stompbox, en cigarr box guitar och en fantastisk röst har hon inga problem att fylla på den stora skaran med publik som vill se henne igen och igen.

Förutom alla dessa kvinnor så kommer det också en massa män till Åmål för att traktera blues på de olika scenerna.
Kanske sitter det också någon liten tjock farbror med hästsvans och trakterar en ”blues-tolva” i något gathörn. Någon som har hittat något att berätta om och även gör det med en äkta känsla för både musiken och för innehållet i den.

Här kan du läsa mer om Åmåls Bluesfest 2015