• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Jamiroquai – Rock Dust Light Star

3 november, 2010 by Redaktionen

Jamiroquai – Rock Dust Light Star
Mercury

Nya plattan Rock Dust Light Star är något så motsägelsefullt som en retrohänvisning till en retrohänvisning. När Jamiroquais första platta Emergency on Planet Earth kom ut 1993 var det en tydlig vinkning mot sjuttitalets disco- och funkscen och var som en frisk fläkt i den alltmer mainstreamiserade grungen som tog överhanden på radio- och musiktevekanalerna. Under 00-talet avvek dock Jamiroquai från detta, om än i marginellt, i plattorna A Funk Odyssey och Dynamite. När nu så 10-talets första platta är här, så blir det som att bitarna åter faller på plats med soundet som doftar av rökmaskin på ett dansgolv.

Det är ett väldigt soft sound, lent som sammet, inte minst tack vare frontfiguren Jay Kays mjuka stämma. Första- tillika titelspåret lägger ribban tidigt för vad vi har att förvänta oss. Mycket riktigt är de fyra första spåren riktigt svängiga med ett litet avbrott i jazziga Smoke and Mirrors. Femte spåret Hurtin blir ett rockigt nummer med gospelinfluenser som för tankarna till Lenny Kravitz. Under andra halvan av skivan segnar det till dock men kommer för en stund igång igen med She’s a Fast Persuader, för att återigen segna till.

Med vetskapen om att det är fem år sen Jamiroquai släppte sin senaste studioalbum och att det har varit diverse byten med skivbolag inser man att det finns en enorm vilja som drivkraft för denna platta. Vilja att visa trycka in så mycket nytt som möjligt – tolv spår där snittlängden är över fyra minuter – för att visa att man minsann fortfarande besitter ”det”. Egentligen har inte Jamiroquai så mycket att bevisa, lägstanivån är fortfarande hög och denna platta kommer att gå varm både på dansgolven och på efterfesterna.
’
Läs även andra bloggares åsikter om Jamiroquai, recension, musik, rockmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Jamiroquai, Musik, Recension, Rockmusik

En reflektion över Peter Weiss Inferno på Elverket

21 oktober, 2010 by Redaktionen


Vad skall man tycka om den här uppsättningen? Det är onekligen en bra fråga när helhetsintrycket är mer än rörigt. Vad är budskapet? Om det överhuvudtaget fanns något så tappades det bort någonstans i allt oljud, musikaliska burleskerier och kladd.

Dantes Inferno är inte en enkel historia att läsa och uppenbarligen så hade Peter Weiss ännu svårare när han inspirerades till att skriva detta stycke. I Dantes Det följs upp i scenografin och tyvärr även i sångnumren. Att det inledande ”kapitlet” utspelar sig på en hamburgerrestaurang är väl okej, scenografin är fint utförd och t om smårolig med sina namn på rätterna.

Att det däremot får stanna kvar under de resterande kapitlen känns inte lika okej. En vändbar scen eller bara en duk som ramlar ned över kulissen hade varit mera passande. Allt prat om ”staden, med sina gator, broar och torg” känns svår att koppla samman med hamburgerrestaurangen. Inte heller den övriga rekvisitan som rullas ut på scenen är lätt att få in i sammanhanget.

Det mer eller mindre konstanta kladdandet med mat i olika former, kastande av lagerkrans och annan rekvisita ut i publiken och Hamadi Khemeris (Dante) pubertala målbrottsskrikande blir ytterligare faktorer som får åhöraren att än mera tappa bort den redan svårförstådda och snåriga text som dialogerna har. Vilket är synd. Det som blir kvar är en kavalkad av sång- och dansnummer, rörigt burleskeri och virrigt eller bara överdrivet agerande.

Några glimtar finns det ändock. De tre djuren som agerar vägledare för publiken har bra sångröster och ser till att hålla igång rörelsen i spelet. Lejonet, lodjuret och varginnan (spelade av Marina Nyström, Rikard Lekander och Danilo Bejarano) är härligt sköna, deras versioner av engelska domare, japanska spa-terapeuter och allmänna påflugenhet känns som en frisk fläkt genom hela stycket. Vergilius (Thérèse Brunnander) är en av de starkaste på scen, precis som Charon/Minotaurus/Fucci (Hannes Meidal). Kostymerna som flörtar med militära uniformer är också tilltalande även om man nog snarare skall fina dem stötande och ha starka nazistvibbar.

Men, även om jag inte riktigt fann den fullt så intressant eller underhållande så fick aktörerna rungade applåder efteråt och rejäla skrattsalvor och skrämselskrik under akten. Så det verkar som om den unga publiken godkänner den med råge.

av Jessika Ahlström

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Nummer.

Läs även andra bloggares åsikter om Inferno, Dramaten, recension, teater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Inferno, Recension, Teater

Aniara på Stadsteatern – En historisk föreställning

21 oktober, 2010 by Redaktionen

Stadsteaterns uppsättning av Harry Martinssons episka diktverk har premiär den 21 oktober. Premiären samanfaller med att Stadsteatern fyller 50 år. Grattis! Kulturbloggen var där och såg genrepet.

Jag läste Aniara i unga år och min pappa doktorerade på Harry Martinsson några år efter att han pensionerat sig som journalist. Aniara fanns i bokhyllan hemma och jag plockade tidigt böcker därifrån. Alldeles för svår för en tioåring förstås men jag tog mig igenom den. För några år sedan fick jag Aniara av en vän som tyckte vi skulle läsa och diskutera. Det blev inte av, min kompis blev sjuk och dog ett par år senare. Aniara projektet har legat på hyllan sedan dess. Min upplevelse av förställningen är därför både personlig och subjektiv.

Aniara är historien, i diktform, om rymdskeppet Aniara. Aniara är ett av många evakueringsskepp som för befolkningen från en döende och smittad jord mot Mars. Jorden, Doris, har drabbats av krig och är smittad av radioaktivitet. På väg mot Mars tvingas Aniara ändra kurs men råkar också ut för haveri och kan inte återuppta sin kurs mot Mars. Människorna ombord är dömda till en evig färd genom rymden.

Harry Martinsson var under en tid sjöman. Kanske var det det som gav honom idén. Han började skriva Aniara redan 1953 och boken publicerades tre år senare. Andra världskriget avslutades med atombombshotet hängande över mänskligheten. Det är lätt att se kopplingen mellan den tidens politiska situation och berättelsen i Aniara.

Föreställningen är både en poetisk resa och en musikalisk. Dialogen är nästan obefintlig, skådespelarna deklamerar. Det är oerhört effektfullt. Eftersom det var genrep kan en del ändras men skådespelarna hanterade sina stycken väldigt olika. Mimaroben, berättaren (Sven Ahlström) deklamerar lite stelt medan Sven Wollter har en mer direkt kommunikation som tangerar dialogen. Kanske är det meningen eller fråga om olika stil eller erfarenhet. Det skulle vara roligt att se en senare föreställning och se om något förändrats.

Språket i Aniara är stundtals svårt att förstå. Harry Martinsson har skapat ett nytt språk, med egna tekniska termer som pendlar mella fysik och metafysik men också en andlig dimension. Resenärerna konfronteras med fenomen som får en religiös betydelse och som är omskakande på alla plan.

Det är hög tid att vi får se en modern uppsättning av Aniara. Stadsteatern har tagit sig an uppgiften med bravur. Samtidigt som Harry Martinssons verk och,  framför allt, perspektiv har bevarts. Här har inga försök gjorts att modernisera eller flytta perspektivet. Historien knyter an till vår tid helt av sig själv.

Ett grepp gillade jag dock, Aniaras interiör var en kopia (något nedskalad) av auditoriet vi satt i (stor scenen). Det skapade en känsla av att det som spelades på scen handlade om oss i publiken. Och det måste ju ha varit Harry Martinssons tanke. Jag är övertygad om att den här uppsättningen kommer att bli en klassiker i svensk teaterhistoria. En som kommer att tolkas och sättas upp på nytt, igen och igen. En mycket bra föreställning.

Läs mer om föreställningen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Aniara, Stadsteatern, Harry Martinsson, recension, teater, musik, Kleerup

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik Taggad som: Aniara, Harry Martinsson, Kleerup, Musik, Recension, Stadsteatern, Teater

Skivrecension: Robert Montgomerie – the Longing

20 oktober, 2010 by Redaktionen

Robert Montgomerie bestämde sig efter en tung sjukdom att sluta sitt jobb och satsa på musiken. Vilket var tur för oss för debutskivan är riktigt bra. Och ljudet är snyggt. Skivan är mastrad i Beatles favoritstudio Abbey Road. Musiken har också tydliga influenser av Beatles. I ett par låtar blir det mer McCartney än Lennon, mer Yesterday än I’m the walruss. Men bara i ett par låtar.

Överlag är det bra låtar som man blir glad av. Inte helt fel i höstens mörker. Speciellt låtarna God’s major mistake, Gates of your heart och singellåten Backwards är mäktiga. Den sistnämnda finns på YouTube med charmig video. Till skivan kommer en bok med texter, bilder och kommentarer. Rekommenderas.

Kenneth Molin

Läs även andra bloggares åsikter om Robert Montgomerie, skivnytt, recension, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, Robert Montgomerie, skivnytt

Skivrecension: Jim Hanft "Weddings or Funerals"

20 oktober, 2010 by Redaktionen

När den första känslan av mellanmjölk har lagt sig efter första genomlyssningen, upptäcker jag ett engagemang och en nerv som berör i Jim Hanfts album ”Weddings or Funerals”. Bakom den ganska traditionella folkrocksstilen finns en äkthet som imponerar. Låtarna drivs av Hanfts akustiska gitarr och tillsammans med hans rätt raspiga röst får man ibland en känsla av gatumusik. Instrumenten spelar utmejslade roller i låtarnas berättelser om modernt vardagsliv i ett land som tappat sina illusioner. I både musik och texter finns en tydlig identitet som inte behöver överlastas med identitetsmarkörer. Produktionen ger oftast ett självklart och rent intryck med mycket akustiska inslag och den klarar ett och annat stillsamt inslag av steel-guitar, banjo och en och annan överstämma utan att bli insmickrande.

Albumet innehåller allt från traditionella singer-songwriterlåtar till rockiga låtar med hit-känsla där den akustiska gitarren är det enda ankaret i folkrocken medan produktionen gör utflykter till en poptradition som känns europeisk snarare än amerikansk. Och kanske det är den svenska produktionen som gör att man så lätt känner igen sig i soundet. ”Weddings of Funerals” är producerad av Lasse Mårtén, som tidigare producerat Lykke Li bland andra, och är inspelad i Stockholm med svenska musiker.

Motsättningen från albumtiteln präglar hela skivan och finns i många av låtarna. Tydligast i den närmast popiga ”By the Stream” där en catcy refräng med hitkänsla döljer en sylvass text om den amerikanska erfarenheten av kriget som både abstrakt mediakonstruktion och konkret vardag på kyrkogården. En erfarenhet vi i Sverige bara på sistone börjar förstå.

Med ”Weddings or Funerals” har Hanft kopplat över både text och musik från folkrockens traditionella tillvaro över till en modern vardagsvanlighet utan att den förlorat sina rötter eller sin identitet. Han vinner mig med sitt poetiska gitarrspel, sin ärliga röst och med textrader som ”I heard you lost yourself in a pair of new jeans on a bus downtown”. I sin svenska kostym är Jim Hanft amerikansk folkrock när den är som bäst.

DN gav betyg 3.

Läs även andra bloggares åsikter om Jim Han ft, singer/songwriter, recension, musik, skivnytt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Jim Han ft, Musik, Recension, singer/songwriter, skivnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 194
  • Sida 195
  • Sida 196
  • Sida 197
  • Sida 198
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in