• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: The Diamond Dogs: The Grit and the Very Soul

16 november, 2010 by Redaktionen


The Diamond Dogs: The Grit and the Very Soul

Diamond Dogs är lite som den svenska rockens superbästapolare med medlemmar ur allt från Hellacopters till Wilmer X. Det märks. Liksom i tidigare plattor dryper denna deras åttonde platta av rutin och genuin kompetens.

Tidigare plattor har varit mer riktade åt punkhållet anno 70-tal, medan man i The Grit And the Very Soul har lånat inspiration av den tidiga britrocken, vilket de gör med den äran. Det är en ytterst angenäm platta att lyssna till.

Å andra sidan är alla musikaliska referenser så framträdande att det blir lite pastisch av det hela. Det gör det lite menlöst, men absolut inte otrevligt.

Rockersbloggen har också recenserat Diamond Dogs nya album.

Läs även andra bloggares åsikter om Diamond dogs, recension, musik, skivnytt. rockmusik, Sulo

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Diamond dogs, Musik, Recension, sulo

Skivrecension: G2 – Untapped Routes

15 november, 2010 by Redaktionen


G2 – Untapped Routes

G2 är inte som vilket band som helst, de lyckas på något vis att mixa den honungslena boybandsångrösten men flitigt banjoplockande. Ibland blir resultatet lyckat och ibland så faller det bara platt. Att de fått mycket uppskattning i USA förvånar mig inte ett dugg, de gör en ordentlig hommage till den amerikanska folkmusiken och är kindnypar-gulliga unga män.
Musiken fungerar som bäst när bandet får större spelrum och får fyllas av spelglädje. De lugnare låtarna blir lätt klyschiga när de sjunger om att ”behålla tron” samt att ”stanna förevigt”, tråkigt och allt för förutsägbart. I låten This road that I’m on höjer G2 tempot en aning och det svänger ganska behagligt. Det här är sådan musik som jag vill lyssna på när jag diskar, och det är ett bra betyg.
Allsångsvänlig och diskbänksrealisms-sympatiskt. Rekomenderas för dem som drömmer om Amerikat likt utvandrarna gjorde.

Lyssna lite här. http://www.myspace.com/g2bluegrassband

Läs även andra bloggares åsikter om G2, Untaped Routes, bluegrass, recension, blues, musik

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: bluegrass, blues, G2, Musik, Recension, Untaped Routes

Jeff Beck är kung – recension av konserten i Solnahallen

10 november, 2010 by Redaktionen

Nu förstår jag varför Jeff Beck räknas som en av världens bästa gitarrister.

För första gången på 43 år gästar Jeff Beck Sverige, han var här 1967. Jag visste alltså inte vad jag hade att vänta. Kvällen blev dock en av de starkaste musikupplevelser jag varit med om.

Tillsammans med bandet skapade Jeff Beck en stämmning och ett scenframträdande som jag sent kommer att glömma. Till och med ljussättningen var bra och minnesvärd.

Rhonda Smith på bas spelade en riktigt häftig soul-bas av absolut bästa klass. Liksom de andra i bandet verkade hon ha förmågan att få instrumentet att göra lite mer än vad som egentligen var möjligt. Narada Michel Walden, trummorna lät som  spärreld ibland. Jag är mycket svag för trumslagare som kan slå riktigt hårt. Den här gången blev jag nöjd! Precisionen var det heller inget fel på. På klaviatur bidrog Jason Rebello med bakgrund stämmning och rena effekter.

Om sitt nya band säger Jeff själv: “I’m thrilled to be working with Narada Michael Walden, he’s an inspiration to me. “I’ve been lucky enough to have been working with Jason since 2006 and Rhonda came highly recommended by Narada; I was blown away when I heard her play.”

Jeff Beck höll ihop allt detta och fick gitarren att sjunga och prata. Att han själv var nöjd märktes men gesterna var inte yvigare än ett blygt leende mot publiken.

Jeff Beck är aktuell med ny skiva som fått ett bra emottagande.

Trots att allt var fantastiskt kan jag inte låta bli att nämna ’Stairway to Heaven’ ’Over the rainbow’ (jag önskade kanske Stairway to Heaven. Se kommentarerna) som framfördes med en känsla som tog tag i all närvarande.

Musiken gick från Rock till Soul och Funk och tillbaks igen.

Värd att vänta på men jag hoppas att han inte väntar för länge till nästa gång.

intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jeff Beck, musik, recension, konsert

Arkiverad under: Musik Taggad som: Jeff Beck, konsert, Musik, Recension

Dreamend – So I ate myself, bite by bite

5 november, 2010 by Redaktionen

So I Ate Myself, Bite by Bite är det första albumet i ett set av två (andra albumet kommer ut 2011) där Dreamend har bestämt sig för att byta bana. Det man lämnar bakom sig är atmosfärisk shoegaze extraordinaire för att istället utforska det läskiga med banjo och upplyftande sångslingor. Bandet beskriver själva hur hela albumet ska handla om en person som agerar på alla sina destruktiva impulser och fantasier. Men blir det läskigt då? Nej, det är förvånansvärt trevligt och mysigt att lyssna på.

Det inledande spåret Pink cloud in the woods har ett intro som är obehagligt likt det isländska bandet Seabear, men jag kan inte riktigt placera vilken låt. Förövrigt fungerar låten utmärkt och ger ett hoppingivande löfte av vad som komma skall.
Första halvan av albumet är lite av en besvikelse och femte spåret Repent är nästan lite tråkig och sövande med sitt ensidiga gitarrplockande och får ses som plattans lågvattenmärke.
Dreamend gör dock en snabb upphämtning med sjätte spåret A thought som är den absoluta höjdpunkten med hela skivan och som faktiskt lyckas kombinera banjo och shoegaze på ett magnifikt vis.

Sen tar allt fart. Pieces är bedårande, upplyftande, catchy och morbid på samma gång. My old brittle bones lämnar inget att önska och skulle galant flörta med vilket Sufjan Stevensfan som helst. Den djupa sångrösten får komma fram tillsammans med den bitterljuva falsetten och du finner dig själv leendes helt utan förvarning.
När sedan plattans sista låt, ett maraton på 10 ljuvliga minuter, går igång så är det som att Dreamend bestämmer sig för att verkligen krama ur den sista droppen och bjuda på allt de har. Inledningen är smygande, trevande och smäktande vacker för att sedan övergå till ett vaggande larmande och subtilt ylande. Som en bedövande och paralyserande konsert i form av en vaggvisa för ängsliga själar. Någonstans i den drömska tillvaron hör man något som låter som gnälliga motorsågar på långt avstånd och plötsligt befinner du dig där, på verandan till ett litet hus långt ute på landet i den djupa södern. Du är övertygad om att långt där ute i vildmarken så väntar något på dig. Något du troligen inte vill möta.
Och helt plötsligt så har Dreamend ändå lyckats med vad de tog sig an att göra.

Tjuvlyssna här redan idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Dreamend, recension, rock, musik

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Dreamend, Musik, Recension, rock

Recension av Steve Niles & Ben Templesmiths 30 Days of Night – från serie till seriefilm

5 november, 2010 by Redaktionen

Det som från början var ett mindre lyckat filmmanusuppslag blev en braksuccé som grafisk roman för Steve Niles. Tillsammans med Ben Templesmith gjorde han 2002 30 Days of Night (publicerad på IDW Publishing), en nyskapande vampyrserie som mycket tack vare dess bildspråk fick många anhängare.

Handlingen utspelas i Barrow, Alaska där majoriteten av befolkningen varje vinter migrerar söderut eftersom polarvintern mer eller mindre gör en hel månad becksvart. Ett år kommer plötsligt oinbjudna gäster till staden, just som de allra sista gett sig därifrån och bara ett fåtal invånare finns kvar. Dessa blir varse just hur exakt blodtörstiga dessa nykomlingar är.

Serien gavs ut veckovis och samlades i det första seriealbumet senare samma år.

Albumet blev en sensation och följdes upp med flera veckovisa utgåvor, som i sin tur samlades i nästa album, 30 Days of Night: Dark Days 2004.

Här får man följa en av de överlevande, Stella Olemaun, från vampyrattacken av Barrow ett år senare och hennes kamp för att offentliggöra vad som egentligen hände i hennes stad. Tillsammans med några allierade tar hon upp kampen mot vampyrerna på nytt.

Det sista albumet i denna trilogi (men knappast det sista från Steve Niles och Ben Templesmith), Return to Barrow återser vi Barrow, Alaska ånyo. Denna gång är det sheriffen Eben Olemauns bror som kommer dit för att efterträda som sheriff. Lagom till årets 30 dagar av mörker …

Till sist fick dock Steve Niles framgång med sitt filmmanusuppslag, 2007 kom slutligen 30 Days of Night på bio, regisserad av David Slade och med filmmanus av Steve Niles, Stuart Beattie och Brian Nelson. Mottagandet var blandat, här i Sverige var Ronny Svensson positiv men på det stora hela var det nog mest seriefantaster som uppskattade filmen. Tyvärr, den är en underskattad seriefilm tycker jag. Det är en film som nära följer storyn i serien, det är spänning större delen av tiden, bra skådespeleri, och en trevlig tappning av vampyrer som inte är posörer och går runt i korsetter hela tiden.

Trailier

I år (2010) kom så uppföljaren, 30 Days of Night: Dark Days direkt ut på dvd, denna gång regisserad av Ben Ketai som även skrev manuset tillsammans med Steve Niles. Även denna film följer ganska nära storyn i albumet med samma titel, även denna gång med bra skådespeleri, spänning och en ljussättning som tillför filmen atmosfär. Återigen en underskattad seriefilm, precis som sin föregångare och som Solomon Kane, en annan av årets seriefilmer.

Läs även andra bloggares åsikter om 30 Days of Night, serie, film, seriefilm, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: 30 Days of Night, Recension, Scen, serie, Seriefilm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 193
  • Sida 194
  • Sida 195
  • Sida 196
  • Sida 197
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in