Tre timmar med Leonard Cohen – alla de som kom till hans spelning i Globen i Stockholm kan nog känna att de fick valuta för pengarna.
Han gled elegant in på scenen, iklädd stilenlig kostym och ohc inledde med sången ”Dance me to the end of love”.
Männen i hans orkester och de tre kvinnorna i köer hade i stort sett liknande kläder, fast en av de körande tjejerna hade svart basker i stället för hatt.
När de sjungit nästa sång ”The Future” tog Leonard Cohen av sig hatten, bugade och sade:
– We assure you we vill give you all we got.
Och sedan kom klassikern: ”Aint no cure for love” och sedan flera klassiska Cohen-sånger i rak följd, alla med smäktande ackompanjemang och mjuka körande kvinnoröster därtill: ”Bird on the wire”, ”Everybody knows” och ”In my secret life”.
Därefter fick gitarristen göra en eget långt solo och under tiden passade Leonard Cohen på att själv plocka fram gitarr och spela med i nästa sång. Leonard Cohen var frikostig mot sina orkestmedlemmar och de körande tjejerna, alla fick göra något mer soloparti och en av kvinnorna fick sjunga ”Boogie Street” hela själv.
Jag förstår att det kan vara trevligt för stämningen i gruppen att alla får glänsa lite och visst: tre timmar Leonard Cohen är ändå mycket han bjuder på av sig själv. Men just Leonard Cohens sånger är det inte många som kan göra med samma smärta som han. ”Boogie Street” framförd med vacker kvinnlig röst som låter som om hon sjöng i en kyrka blir inte perfekt, precis.
Leonard Cohen kör den här turnén ”Unified Hearts Touring” i två set, men en paus emellan. Efter pausen spelade han sina största hits. Han startade den avdelningen med ”Tower of Song” och sedan till publikens stora förtjusning ”Suzanne”.
Att en stor del av publiken älskar sin Leonard Cohen det var uppenbart, han fick många och varma applåder och självklart reste sig alla efter konserten för stående ovationer. Publikens favoritsång av alla var utan tvekan ”First we take Manhattan” för då klappade jättemånga med, stampade takten och sjöng med.
Själv vet jag inte riktigt. För mig är ändå ”Hallelujah” allra största favoriten och till min glädje kom den redan en bit in efter paus.
Allra sista sången före extranumren tillägnade han sin gode vän författaren Göran Tunström, som ju dog år 2000. Cohen berättade att de två satt på var sin sida av ett bord och skrev sina första romaner. Sången han tillägnade sin svenska vän var ”Take this waltz”.
Behöver jag säga att Leonard valsade ut från scenen därefter?
Han kom in och gjorde extranummer i två omgångar och då kom förstås ”So long Marianne” och ”Closing time”.
Han gjorde flera små hyllningar till Stockholm och Sverige under konserten, som att nämna Stockholm och en gång säga ”Tack så mycket” på fin svenska.
Men när han säger att de ger allt de har så är det väl vad de gör på de flesta av konserterna. Det är samma sånger som spelas på alla platser, fast lite omstuvade i ordningen bara.
Jag såg honom på sin förra turné då han spelade i Stockholm också. Bloggade om den konserten här. Jag var mycket nöjd med den nya konserten också, men ändå trots att han gick ner på knä och var mjuk och rörlig, verkar han tröttare nu. Han är fascinerande. Sångerna framförs på en smäktande romantiskt sätt med drag från gypsymusik. Om någon annan hade framfört dem skulle det kunna bli sötsliskigt och för mycket. Men just för att det är Leonard Cohen med sin röst som rymmer så mycket av smärta och vemod lyfter sångerna.
Det märks att han själv inte räknar med att göra så många fler turnéer eftersom han gör en så lång konsert och spelar upp så många av de sånger han vet att fansen vill höra.
Foto: Lena Dahlström
Relaterat: Dagens Nyheters recensions från spelningen i Malmö.
