Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Tour Quai – tredje boken i deckarserien som utspelar sig i en värld av mjukisdjur

by


När bokförlaget lanserade ”Amberville”, första delen i Tim Davys serie om en deckare som utspelar sig i en värld av gosedjur uppvaktades bloggvärlden intensivt med olika lustiga presenter, som en purjolök som kom med posten.
Tim Davys är en pseudonym, vem det är vet vi inte än. Konstigt nog har de traditionella mediernas redaktioner inte försökt jaga fram vem det är som ligger bakom.
Kanske för att serien inte riktigt blivit den succé den skulle kunna bli. Det är ett rätt spännande koncept: en mer hårdkokt deckare som utspelar sig i en miljö av gosedjur. Alla karaktärer är mjukisdjur.
Ingen av de tre böcker som kommit ut har varit illa skrivna, men något har saknats i deckarnas upplägg för att riktigt fånga den stora publiken.
Tour Quai är den tredje boken i serien. Om jag uppfattat det rätt är ytterligare en fjärde och avslutande del planerad.

Johan Hilton i Expressen är besviken:

Det är ungefär lika beskedligt och gymnasistfilosofiskt som det låter, dock välskrivet, underhållande och snabbläst.
Men nog har skicklige Davys förutsättningar att göra mer av sitt Mollistown än det här. Hög tid för teddybjörnarna att visa klorna på riktigt i den kommande och avslutande delen.

Jag kan tänka mig att om en bra filmregissör sätter tänderna i böckerna och vässar berättelsen och spelar in den i förföriskt ljussättning i halvdunkel och med dessa gosedjur med vässade tänder, då kan det trots allt bli en stor världssuccé.

Tourquai
Författare: Tim Davys
ISBN10: 9100124907
ISBN13: 9789100124908

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Gud i Sverige av Göran Hägg

by

Att prästerna under kristendomens intåg i Europa inte fick gifta sig hade inte med sex att göra. Huruvida de hade sex utan att gifta sig hörde inte till saken. Prästerna fick inte ha några äkta barn, det var det viktiga, menar Göran Hägg som iboken ”Gud i Sverige” tar itu med religionens historia ur ett samhällsperspektiv.

Kyrkorna fick många ägodelar: landområden, fastigheter och annat. Om prästerna fick gifta sig och fick söner skulle allt detta ärvas. Prästerna skulle ha en tendens att ge sina egna söner fördelar, göra dem till biskopar och ge dem makt och rikedom. För att undvika att få en ärvd kyrka med mycket ekonomiska resurser fick prästerna inte gifta sig. Barn som var oäkta fick inte bli präster.

Jag har alltid haft ett stort intresse för religion och kyrkor – och menar nog att jag har en hel del kunskap inom det området, mer än medelsvensken. Men när jag läser Göran Häggs bok lär jag mig massor nytt och ser saker ur nya synvinklar.

Det är en tjock bok, inbunden med 557 sidor, så det tar sin tid att läsa. Det är inte helt lättsmält heller. I alla fall vill jag själv tänka igenom allt jag läser. En roman kan jag låta flyta på mer, låta berättelsen välla in över mig och låta mig förföras av språkets melodi och rytm. ”Gud i Sverige” är en faktabok och då blir mitt förhållningssätt annorlunda.

Boken har recenserats av alla större redaktioner, Göran Hägg som suttit länge med i SVT:s morgonsoffa som samhällskommentator tillhör mediers favoriter.
Per Svensson tycker det är lite lustigt att en ateist som Göran Hägg vill att kyrkan ska vara med hardcore och inte så relativistisk som KG Hammar:

Men samtidigt ligger det något märkligt i att det ofta just är icke-troende pragmatiker av Göran Häggs typ som ivrar för mer hardcore i religionen. Ska ni tro så ska det åtminstone vara lite stake i tron! ropar vi – och hånar förre ärkebiskopen K?G Hammar för hans relativism och förmenta luddighet.

Jag har själv skrivit sådana saker. Vad är det vi längtar efter? En kombinerad inkvisitor och schaman som talar om var botbänken ska stå?

För alla som är intresserade av samhällsfrågor finns mycket att hämta i Göran Häggs inventering av religionen i Sverige. Sedan behöver man inte hålla med om allt. Men det ger bränsle åt att diskutera vidare. Och det räcker gott för mig.

Från bokbutikens webbplats om boken:

Hur avkristnade de flesta svenskar för ögonblicket än upplever sig är den svenska historien i hög grad en historia om Gud i Sverige.

Det här är en svensk kulturhistoria ur ett ovanligt och ofta förbisett perspektiv, från hedniska riter till Knutbysektens övningar. Vi möter hårdhudade helgon och myndiga biskopar – heliga Birgitta med familj, den finurliga biskop Brask, den kärva Rudbeckius och den svordomsglada Anton Niklas Sundberg. Här finns svärmare och sektstiftare från Swedenborgarna och Eriksjansarna till Korpelanerna, Maranata och Livets ord, psalmdiktare och andeskådare, makt och härlighet, hyckleri och inkrökthet, men också troskyldig självuppoffring med tillhörande späkningar. Likaså Vadstena kloster som intellektuell världsmakt, 1500-talets brutala religionsstrider och därpå den totalitära lutherska gudsstaten, där de flesta av de värderingar som vi än i dag uppfattar som speciellt svenska skapades, men som också innebar järnhårt förtryck och försök att utbreda ”den rena läran” med eld och svärd. Någon neutral, lättläst och ändå engagerande skildring av detta fascinerande stoff har hittills inte funnits.

Gud i Sverige
Författare: Göran Hägg
ISBN10: 9113020951
ISBN13: 9789113020952

Mer om Gud i Sverige hos:
Dagen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kulturbloggens tankar om boken Sociala medier av Paul Ronge

by


Paul Ronge är medietränare som utbildar makthavare och andra i hur de ska agera gentemot medier när kriser inträffar. Han har jobbat inom medier i många år och sedan några år varit aktiv bland sociala medier. I somras släppte han boken ”Sociala medier – En halv sekund från ord till handling”.

Det är en trivsam bok som bygger på samtal och intervjuer Paul Ronge haft med olika personer som är kända inom de sociala medierna. Där finns både Blondinbella, Aftonbladets Jan Helin, Fredrick Federley, Alex Schulman, Brit Stakston, Mymlan, Gudrun Schyman, Niclas Strandh (Deeped) och Christina Stielli.

Bokens styrka är att det är lågmälda samtal där de intervjuade kommer till tals, Paul Ronge håller låg profil och ställer frågorna.
Det är däremot inte en bok som tar guidar läsaren med riktlinjer, det är inte en ”gör si – gör så” bok, utan den fungerar som om jag är med där själv, hör samtalet och deltar.

Jag fick reda på en del nytt, som att Deeped varit präst.

Det är utförligt urval av intervjuade personer. Fast ibland kan jag tycka att de i flera sådana här sammanhang är samma innegäng av experter inom sociala medier som alltid lyfts fram. Att det är en rundgång, på sätt och vis.

I våras gav Brit Stakston också ut en bok där flera utvalda storheter från sociala medier var med.
Mycket är det samma urval.
Det finns en krets av gurus inom sociala medier.
Hoppas jag kan hålla mig från att ramla i samma fälla när jag nu gör en utredning om sociala medier.

Det finns en stor, stor bloggosfär och en mängd duktiga personer inom sociala medier som aldrig syns i dessa sammanhang. Jag tänker på hur Johan Ulvenlöv driver Netroots där 700 bloggare är aktiva. Johan och jag startade Netroots och tog hit Joe Trippi, som lade grunden för allt det som blommade ut under Obama-kampanjen några år sedan. Ett hundratal bloggare i Sverige bjöds in för att träffa Joe Trippi en lokal i riksdagshuset. Flera av de som drog detta lass är intressanta och har stor kunskap inom sociala emdier.

Och jag tänker på Erik Stattin som var Mr Blogg i Sverige i många år och som arrangerade stora bloggträffar.

Det finns många jag skulle vilja samtala med om sociala medier.

Men det gör ju inte Paul Ronges bok sämre. Den är rätt tjock redan. Att det finns tjugo personer till som det skulle vara intressant att läsa intervjuer med tar inte bort värdet av de samtal som finns med.
Jag tyckte om att läsa boken, mycket för att den mer handlar om tankar kring sociala medier är att det är någon bruksanvisning av hur de fungerar rent tekniskt.
Det lämnar ju dessutom utrymme för andra att göra en sådan bok. För det är jag övertygad om att det också finns behov av.

Paul Ronge berättar själv om reaktioner på boken här.
Erik Laakso, som är en av de som intervjuas i boken, bloggar om det här.

Paul Ronge:
Sociala medier
ISBN10: 917241202X
ISBN13: 9789172412026

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Euforia – Helen Sjöholm sjunger Billy Joel

by

Jag gillar Billy Joel. Och jag gillar Helen Sjöholm. De är olika slags musiker. Att blanda kategorier kan bli lyckat och spännande. Så jag såg fram emot Helen Sjöholms tolkning av Billy Joel. Men när jag lyssnar på albumet är det Helen Sjöholm jag hör. Och bara Helen Sjöholm. Hon kunde ha sjungit vad som helst, någon känsla av att det är Billy Joels låtar hittar jag inte.
Det betyder inte att det är dåligt. Helen Sjöholm är skicklig och den som vill höra mer av henne kan lyssna på skivan och ha glädje av den.
Hennes senaste studioalbum, ”Visor”, släpptes 2002, så det finns helt klart ett sug efter med fler studioinspelningar med henne även om hon inte varit overksam under dessa år: Schemat har fyllts av skivinspelningar och turnéer med BAO samt film-, musikal- och teaterroller.

”She´s Always a Woman” (på albumet översatt med titeln ”Kvinnan för dig”) är låten som startade det hela. När Helen stötte på den igen, mitt i tankarna på ett nytt album, lyssnade hon igenom Billy Joels katalog och fann guldklimp efter guldklimp. Både känt och okänt. Tomas Andersson Wij, en av Helens favoriter bland sångtextförfattare, tillfrågades och tackade ja till att göra de svenska tolkningarna. Wij.

Om det är Tomas Andersson Wij som inte gjort bra tolkningar eller om Helen Sjöholm helt enkelt är Helen Sjöholm så mycket att det påverkar allt hon gör, det vet jag inte.

Dagens Nyheter har intervjuat Helen Sjöholm om albumet:

Allt är egentligen maken Davids ”fel”. För en tid sedan höll han på att föra in låtar på datorn och plötsligt dök Billy Joels ”She’s always a woman” upp i högtalarna.

– Det är en gammal favorit som jag har lyssnat mycket på för länge sedan. Jag hade den på ett gammalt blandkassettband, ett av de få jag behållit. Nu blev jag nykär i låten, berättar hon.

Relaterat: Betyg 4 i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Take That med Progress

by

Take That har återförenats när nu Robbie Williams kommit tillbaka. Omslagsbilden visar väl ambitionen när ett pojkband återförenas som 40-åriga, förhoppningsvis, mogna män.

Jag blev lite förvånad när jag läste att Svenska Dagbladet gav albumet betyg 4:

Med den självinsikt serveras ett album fullt av vuxenpop i alla dess nyanser. Från fredagsdisko till romantiska ballader med textrader som smorts in ett extra varv.

Anders Nunstedt i Expressen är däremot hårdare och skriver:
Robbie Williams borde låtit bli Take That.
På sitt förvirrade comebackalbum låter det återförenade pojkbandet som förvuxna föredettingar.

Jag tycker att vissa spår är bra, det är de spår som exempelvis inledningsspåret ”The Flood” och det är bra för att det låter som en typisk Robbie Williams-låt.
Det är Robbie som lyckats som soloartist och som gått vidare från pojkbandstiden. Och på så sätt håller jag med Nunstedt: Robbie Williams behöver inte Take That. Tvärtom.

Albumet fick betyg 2 både i DN och i Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,