Bergmanfestivalen ändrar format. Bergmanfestivalen, Dramatens internationella teaterfestival, kommer erbjuda publiken gästspel utspritt under det kommande spelåret. – Konstnärliga samtal över nationsgränserna blir ännu viktigare under utmanande tider med krig och pandemi som isolerar människor och kulturliv, säger Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten.
Ett pressmeddelande berättar:
Istället för att vara en sammanhållande mötesplats för internationell scenkonst som tidigare, kommer Dramaten att erbjuda publiken internationella gästspel utspritt under spelåret. Samtal förs nu med i teatrar runt om i världen om några intressanta gästspel att erbjuda publiken spelåret 2022/2023. Dessa kommer att presenteras den 20 april med Dramatens övriga höstrepertoar.
– Vi måste verka för att upprätthålla och utveckla den internationella utblicken genom internationella gästspel som en omistlig del av Dramatens repertoar kommande säsong, säger Ulrika Josephsson, projektledare för Bergmanfestivalen.
Den femte Bergmanfestivalen, skulle ägt rum i september 2020 men ställdes in på grund av pandemin. Istället genomfördes ett digitalt samtal om konstens framtid med regissörerna Ahmed El Attar, Elli Papakonstantinou, János Szász och teaterchef Mattias Andersson –Konst och kris finns att se på Dramaten Play. I april 2021 gästspelade den sydafrikanska allkonstnären William Kentridge med det musikaliska verket SIBYL och i december gästspelade Teatr Powszechny från Polen med föreställningen Mein Kampf. Alla produktioner under Bergmanfestivalens flagg. Nu fortsätter festivalen på samma sätt med utspridda gästspel under spelåret.
Om Bergmanfestivalen
I samband med Ingmar Bergmans bortgång 2007 föddes idén att skapa en internationell teaterfestival till hans minne. Initiativtagare var dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm och den första Bergmanfestivalen genomfördes våren 2009. Den följdes upp av en andra festival våren 2012 och sedan 2016 med en festival i augusti-september. 2018, det år då Ingmar Bergman skulle fyllt 100 år, hölls en stor festival med många Dramatenpremiärer och gästspel.
En magisk och knivskarp undersökning av människans förmåga att intala sig att det onda man gör är för ett större gott syfte. Föreställningen är blodig, komisk och oerhört träffande. Det finns många paralleller till vår samtid och för den delen hela mänsklighetens historia.
Häxorna som MacBeth och Banquo möter på heden i Shakespeares pjäs är i denna version istället tre fantasivarelser i Babys drömmar. Baby kallar dessa väsen för kaninsystrarna och de upprepar mystiska gåtor som föräldrarna MacBeth använder som bevis eller ursäkt för att de måste göra vad de anser sig vara tvungna att göra för att rädda Skottland. Drottningen är hotad av sin maktgalne bror som har stöd av rådsmedlemmarna. Alltså måste drottningens bror och rådsmedlemmarna avrättas och hängas upp blodiga som varnagel för andra. Allt för att rädda drottningens goda styre från den onda brodern. Men vad händer när människor för att bevara demokrati begår övergrepp? Föreställningen ställer viktiga frågor.
MacBeth och Lady MacBeth imponerar i samspelade Hannes Meidal och Maia Hansson Bergqvist. Christina Schollin gör en suverän comeback på Dramatens scen som den åldrade drottningen. Hon gör entre som gigantisk makthållare men kommer sedan tillbaka somen skör liten kvinna i nattlinne. En fascinerande gestalt är narren (perfekt rollbesatt med Kjell Wilhelmsen) som berättar för Baby att han helst sitter på tredje raden och låter sig underhållas på avstånd och inte vill ingripa. En metafor för dagens postmoderna människa som helst sitter på avstånd och ser på tv-serier. Men han lovar att om om han behövs då kommer han. Men när Baby visslar efter honom lyser han med sin frånvaro. Hans löfte var bara stora ord utan täckning.
Temat, att kvinnor uppoffrar sig för män och har gjort det i årtusenden, är tydligt. Det blir till och med övertydligt. Den grekiska regissören Elli Papakonstantinou gör (som det står i pressmeddelandet från Dramaten) en musikalisk och feministisk omtolkning av Euripides tragikomiska drama Alkestis. Detta görs genom att spela med gasen i botten: video, musik, en gigantisk plast-snopp, interaktivitet med publiken, färggrann strålande dekor och kostymer, fantasifulla masker, skickliga sångare från Operan och en rad av Dramatens duktiga skådespelare. Det är första gången Elli Papakonstantinou regisserar en uppsättning i Sverige. Hon gör ofta feministiska och gränsbrytande scenföreställningar och hon låter gärna även publiken komma till tals.
Att det kan vara högintressant för en teaterkunnig publik att uppleva denna uppsättning är nog ganska tydligt. Regissören bryter på flera sätt mot traditionella sätt att berätta med teater. På scen pågick flera mindre scener samtidigt. En grupp agerade kring ett bord på ena sidan av scenen medan andra agerade på ett annat ställe och en person gick omkring på scen med en kamera som filmade och visade delar på en stor skärm. Ett sätt att använda ny teknik. Kanske tilltalar det en ny och yngre publik, men jag är rätt tveksam till att det gör det. Visserligen finns det nu en generation som är uppväxt med sociala medier och vana vid att se snabba, korta filmsnuttar på ett håll och sedan snabbt se något annat och kanske kolla på flera saker samtidigt. Men jag undrar om det är nödvändigt att teatern blir som en form av sociala medier. Kan teaterns styrka inte stället vara att berätta en sak i taget och ge ett frirum från blippande? Eller så är det precis sådan här teater som kan fånga upp en yngre generation.
