Deportees spelade på Popaganda, sista helgen i augusti. Kulturbloggen tog vara på tillfället att få en intervju med ett av de mest lovande nya svenska indiepopbanden.
Vi träffade de två bröderna Anders och Peder Stenberg, som bildade bandet Deportees tillsammans med övriga i bandet sommaren 2003.
– Fast samma folk hade spelat tillsammans i olika band sedan 1995, berättar Anders, bandets gitarrist.
Före 2003 hade de dock spelat mer soulinriktat. I och med nybildningen och starten av Deportees blev det mer popmusik.
Varför ändrade bandet inriktning?
– Svårt att säga. Några av oss började lyssna mer på country. Men hur uppstår musik? Ibland är det svårt att veta vad som är hönan eller ägget.
Bandet började med att göra en demo.
– Vi ville göra en skiva som stack ut, både från från tidigare backgrund och andra band. Och vi ville göra något välproducerat, berättar Anders.
Deportees kommer från Umeå och det verkar inte som de har planer på att flytta till Stockholm.
– Umeå är nog en bra stad att ha ett band i. Det är en del praktiska fördelar med att vara i en mindre stad och det är lätt att fixa saker själv, menar Anders.
Umeå har en historia med många punk- och hardcoreband som lagt grunden, menar han.
– Banden har lärt sig att fixa saker själv.
Spelningen på Popaganda
Kulturbloggen träffade Anders och Peder dagen efter bandets spelning på Popaganda. De var rätt nöjda med sin spelning – som började 19.15.
– Det hade varit ännu bättre att spela en timme senare förstås, när det var mörkt. Men å andra sidan blir det lite dramatiskt och viss stämning när det går från dagsljus till skymning och mörkt under en spelning, säger Anders.
Anders spelade dessutom ett pass till. Han är gitarrist till Lykke Li. Det har varit ett intensivt år för honom och övriga i bandet. Thomas spelar med det franska Phoenix och har inte haft många lediga stunder heller. Dessutom har Deportees turnerat runt i Sverige.
– Lite dumt nog låg en stor del av turnén före vårt skivsläpp, menar Anders och Peder.
Under the Pavement
I våras släppes tredje albumet ”Under the pavement – the beach” som fick bra kritik. Titeln på albumet visar på ett politiskt intresse.
– Det kommer från ett klotter under studentrevoltens Paris 1968 där en situationist skrev ”Sous le pavés, la plage!” (Under gatstenen, stranden!), berättar Peder som menar att Deportees absolut är politiska.
– Vi står på en politiskt medveten värdegrund som färgar oss, även om våra texter inte är plakat- eller realpolitiska, säger Peder.
Det är Peder som skriver texterna till bandets låtar. Han är noga att han vill lämna utrymmet fritt för lyssnaren att tolka själv.
– Jag vill inte vara alltför realpolitisk, känner att jag har lämnat punkperiodens politiska texter, men vi är definitivt politiska. Jag tycker det är beklagligt att så stor del av den svenska musiksfären är så opolitisk, säger Peder.
Konsensus
och tillsammans med Anders tar han fram början på musiken.
– Vi gör skelettet, men sedan jobbar vi tillsammans alla i bandet i replokalen. Vi kommer inte med färdiga arrangemang utan vi jobbar fram det tillsammans i en väldigt kollektiv process. Vi är hyggligt konsensus-inriktade, berättar Peder.
Anders och Peder, två popbröder från Umeå som hängt tillsammans sedan de var små. Peder är fem år äldre.
– Jag har alltid fått hänga med Peder och hans kompisar och gjort samma saker som de. Det kanske inte alltid varit så lämpligt, men det har varit kul, säger Anders.
PS.
Peder är bandets sångare och Anders gitarrist.
När de skriver musik inspireras de inte bara av musik och samhälle utan också av konst.
Här är Deportees hemsida.
Lyssna på Deportees på Myspace.
Relaterat:
Intervju med Deportees i DN.
Fakta om Deportees i Wikipedia.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Deportees
Recensioner av ”Under the pavement – the beach”:
Aftonbladet
Dagens Nyheter
Expressen
Göteborgsposten
Dagens skiva
Läs även andra bloggares åsikter om intervju, indie, popmusik, Umeå, musikfestivaler, Deportees, Popaganda
En av fansen frågade om hon hade någon som hjälpte henne med hennes koreaorafi, scenkläder med mera.
Hon fick en fråga om någon av hennes barn verkade ha samma kärlek till att uppträda. Då berättade hon om sina tre barn. Sonen, Seven, är i elvaårsåldern och mycket duktig i skolan och har fått en stipendium och ska studera i Washington. Äldsta dottern heter Puma och är fem år.
Gilberto Gil som fått Polarpriset och nyligen slutat som kulturminister i Brasilien gav också en rytmisk föreställning. Iklädd vita byxor och rosa skjorta var hans konsert också mer än bara musik. Trots att regnet kom samtidigt som hans första låt fick han publiken varm och fick oss att dansa och klappa händer och sjunga med.