Recension

En avskalad scen mötte oss när vi trädde in i salongen till Lilla scenen på Stockholms stadsteater och det var dags för premiär på ”Bröderna Karamazov”. Scenen var i stort sett tom, förutom några enkla pinnstolar som hänger till höger och några handspeglar som hänger i en rad till vänster. Plötsligt släcks salongen ner helt, det blir bäcksvart och fyra svartklädda män går i mörkret ut på scenen, ända fram till kanten av scenen, nära första raden av publiken. Ett lätt ljus riktas mot dem. Där står de, de fyra skådespelarna, Rolf Lassgård, Hannes Meidal, Ole Forsberg och Peter Oskarson, som också regisserar föreställningen.

Bröderna Karamazov är en roman av Fjodor Dostojevskij som utkom 1880 och var författarens sista verk. Romanen handlar om de tre bröderna Karamazov, alla representerande tre typer av ungdomar: Aljosja, den fromme troende, Ivan, den intellektuelle och tvivlande och Dmitrij, livsnjutaren. Mordet på deras fader, Fjodor Karamazov, bildar ramen för romanen. En fjärde broder finns också, en styvbror som föddes då fadern våldtog en efterbliven ung kvinna. Styvbrodern har epilepsi och får bo hos fadern som tjänare.

Pjäsen hade sin Sverigepremiär på Folkteatern i Gävle 2006 i regi av Peter Oskarson. När han nu sätter upp Bröderna Karamazov på Stockholms stadsteater är det utifrån nya förutsättningar. Med sig från Gävle-versionen har han Rolf Lassgård och delar av det konstärliga teamet.

På scen finns en stor vit rysk pälskappa. Den representerar fadern. När en skådespelare tar på sig den är han fadern. Skådespelarna turas om att bära den stora pälsen. Det får en spännande effekt, fadern är hela tiden en egocentrisk självfixerad man, men ändå annorlunda beroende på vem som axlats hans päls.

Scenlösningarna, ljussättningen och de stora klockorna vara kraftfulla ljud ekar i salen, skapar tillsammans en dramatisk känsla. För mig är detta en viktig pelare som bär föreställningen.

– Bröderna Karamazov är en av de berättelser som betytt mest för den västerländska litteraturen. Här formuleras samtidens skarpaste frågor: Vad ska jag använda mitt liv till? Vilket ansvar har jag för mina medmänniskor? Är alla människor lika mycket värda? När är det rätt att göra uppror? Hur påverkas mina livsval, min moral, min syn på mina medmänniskor, av min idé om livet?, säger Peter Oskarson, regissören i ett pressmeddelande om föreställningen.

De fyra bröderna personifierar olika förhållningssätt till livet. Rolf Lassgård gör rollen som Dimitri, den njutningslystne brodern. Han är slösaktig och ständigt pank. Ivan, den iakttagande skeptikern gestaltas av Peter Oskarson. Hannes Meidal spelar Alsjosja, den godhjärtade brodern som valt klosterlivet och i rollen som den epileptiske styvbrodern Smerdjakov ser vi Ole Forsberg.

Dialogerna innehåller mycket religionskritik.

Så här säger Ivan, skeptikern:
Om ett enda barn måste lida
För att jag
Genom att visa barmhärtighet
Ska kunna få tillträde till det eviga livet
Då tackar jag nej till det erbjudandet
Priset på harmoni är för högt
Missförstå mig inte lille bror
Det är inte Gud jag förnekar
Det enda jag gör
Är att lämna tillbaka min entrébiljett

Mycket av dialogerna förmedlar tankar kring och frågeställningar om gud, synd och evighet. Detta gör att jag lite undrar varför just denna pjäs sätts upp i Sverige idag? Sverige idag är ett mångkulturellt land men den publik som sitter i salongerna på Stockholms stadsteater ser inte ut att komma från något annan än ganska typisk traditionell svensk bakgrund. Religionen för människor idag är en personlig privat sak som inte alls handlar om tron på en allsmäktig gud. Därför blir många av de frågeställningar som bröderna brottas med inte alls engagerande. Den dömande mäktige guden har väl de flesta spolat för länge sedan? Religion idag handlar om personlig utveckling.

Jag undrar vad som skulle hända om de gudsfrågorna som bröderna Karamazov brottas med skulle möta en muslimsk publik där religionen har mycket större inflytande på samhället och politiken. Skulle delar av föreställningen bli mer aktuell och levande för dem?

För mig var den största behållningen av föreställningen dekoren, ljussättning och sättet som skådespelarna gled in och ut ur olika roller. Det förmedlade något utöver vad som sägs i ord. Skådespelarna och sönerna glider ut och in i olika roller och axlar alla faderns kappa, men gestaltar också djävulen, åklagaren, försvarsadvokaten.

I rollerna:
Dmitri m fl roller Rolf Lassgård
Ivan m fl roller Peter Oskarson
Aljosja m fl roller Hannes Meidal
Smerdjakov m fl roller Ole Forsberg

Av Richard Crane
Efter en roman av Fjodor Dostojevskij
Med musik av Stephen Boxer
Sofie Livebrant
Översättning Jan Mark
Peter Oskarson
Regi Peter Oskarson
Scenografi och kostym Peter Holm
Ljus Per Sundin
Mask Katrin Wahlberg
Sånginstudering Valery Petrov

Fotograf Carl Thorborg

Relaterat: Recension i SVD, Scenbloggen Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Bröderna Karamazov, teater, recension, scen, Dostojevskij