• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

The Fighter, recensionen

10 mars, 2011 by Rosemari Södergren

The Fighter
Betyg 4

The Fighter bygger på en sann historia om de två halvbröderna Micky Ward och Dicky Eklund. Men det är egentligen inte en boxningsfilm i traditionell bemärkelse. De två halvbröderna är boxare och boxning har en del i handlingen men filmen handlar framför allt om relationerna mellan människor i en trasig familj och om att som lillebror våga ta för sig och kräva sin rätt.

Dicky, storebror, spelas av Christian Bale, har haft en karriär som boxare, men håller på att köra sig själv i botten som narkotikamissbrukare av crack. Trots att han håller på med crack vill han vara tränare åt sin lillebror Micky.

De bor i en småstad i USA och förutom de två bröderna består familjen av sju systrar, mer eller mindre asociala som sitter hemma framför tv:n och låter deras mamma styra och ställa allt. Mamman är manager åt lillebror Micky och det ställer till det för honom. Han coachas inte med varsam kunnighet direkt.

Lillebror Micky, spelad av Mark Wahlberg, är en rätt hunsad lillebror. Men så träffar han en tjej och flickvännen ger honom råg i ryggen att börja gå sin egen väg, ta sina egna beslut – och då tar det hus i helvete. Mamma och de sju systrarna protesterar vilt.

Filmen hade en hel hög av Oscarnomineringar och fick två Oscar-statyetter för skådespelarinsatser: Christian Bale fick en Oscar för bästa manliga biroll och Melissa Leo fick priset för bästa kvinnliga biroll, hon spelar mamman.

Två välförtjänta priser: Christian Bale går alltid in till hundra procent för sina roller. Han rör sig som en nedgången knarkare och bantade för att agera som den magre crackmissbrukaren Dicky. Melissa Leo gör den vidriga mamman så trovärdigt att jag blir arg på henne.

Regissören David O. Russell har bland annat gjort filmen Three Kings tidigare. Han har studerat politik på Amherst College och tog examen där 1981. Hans politiska ådra märks i hur filmen skildrar människorna. Filmen är mycket mer än skildring av fattig underklass i Lowell, Massachusetts under 1980-talets USA än en film om en mans väg till en boxningstitel. Det är ganska skrämmande att filmens handling utspelar sig under 1980-talet. Det känns mycket mer om 1950-tal, vilket visar hur långt bort den välfärd vi ofta tar för given är för underklassen i USA.

Det var svårt att betygsätta filmen. Vi var tre som såg filmen samtidigt. En ville ge betyg 5, en betyg 3 och en ville ge betyg 4. Filmens styrka är skildringen av människorna och att det är flera överraskande vändningar i filmen. Det som kan vara negativt är att en del trots allt är ganska givet hur det ska gå. Jag kan ha lite svårt för Christian Bales sätt att spela, som kan bli för mycket. Men det är en välgjord film och engagerande på flera sätt, så betyget blev 4 av 5.

Fredrik Fyhr har också recenserat filmen.

Fler recension av The Fighter hittar du hos Kritiker.se

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, filmrecension, The Fighter, Oscar, Christian Bale, Melissa Leo, boxning, Dicky Eklund

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: boxning, Christian Bale, Dicky Eklund, Filmrecension, Melissa Leo, Oscar, Recension, Scen, The Fighter

Tony Joe White på Göta Källare: modig och lugn blues

10 mars, 2011 by Rosemari Södergren

Tony Joe White är en av de stora legendariska blues- och rockartisterna. Han har skrivit låtar för Elvis och Tina Turner, bland annat. Han har gett ut mer än tjugo album, så det är svårt också för hans trognaste fans att ha koll på allt han gjort. Att han har många svenska fans var uppenbart när han nu gav en konsert i Göta Källare på onsdagskvällen 9 mars. Där vimlade av folk, företrädesvis människor kring medelåldern, både killar och tjejer och jag tippar att det var i det närmaste slutsålt. Göta Källare är en stor lokal och rymmer en hel del, men det blev rätt trångt ändå. Trots trängsel var det en lugn och trevlig stämning

Tony Joe White valde att köra mer av det lugna bluesiga. Han började mycket enkelt med två låtar bara han själv, elgitarr och munspel och sin raspiga bluesröst. Första låten var förstås ”Way Down South”, sången som väl handlar om hans egen bakgrund:
I was born and raised on a little ole farm, shotgun house down by the swamp, work was hard and times were kinda rough.

Helt klart är att han inte flirtar med publiken. Han pratar visserligen lite grann mellan några av låtarna och givetvis spelade ”Stockholm Blues, men han gav inte publiken så mycket tid att applådera och visa uppskattning. Han spelade på helt enkelt. Som en säker bluesgitarrist, som vet vad han gör och inte behöver andras uppskattning. Fast uppskattades gjorde han, det märkte jag på alla som runt om mig diggade och vaggade med i bluesen.

Några av sina rockigare låtar spelade han men kvällen var till övervägande del vigd åt mytiska sköna bluesiga toner, melankoliskt vemodigt och vackert.

De första låtarna spelade han själv. Han trädde in på scenen, mager och med sin typiska hatt och spelade med sin elgitarr och munspel och sin raspiga bluesröst. Efter två låtar kom hans trummis, Bryan Owings, in på scenen och med trummor blev det mer tyngd i låtarna, men fortfarande fick det spröda känslofyllda dominera.

Att det till övervägande delen var medelålders tjejer och killar i publiken visar sig också i att det inte finns några klipp i Youtube från spelningen, inte ännu i alla fall. Jag har helt klart märkt att den yngre generationen är mycket snabbare med att spela in klipp från konserter och dela med sig än de som är 40-60 år. Själv har jag bara en iphone 3 och ljudet blir sällan bra när jag spelar in med den. Det skulle inte göra Tony Joe White rättvisa om jag spelade in med min iphone.

Fakta om honom är lite kortfattat hos svenska delen av Wikipedia:

Tony Joe White, född 23 juli 1943 i Goodwill, Louisiana, är en amerikansk sångare, gitarrist och låtskrivare, mest känd för låtarna ”Rainy Night in Georgia” och ”Polk Salad Annie”, den senare spelades även in av Elvis Presley. Han samarbetade med Tina Turner på hennes album Foreign Affair från 1989. Han spelar genren Swamp rock. Tony Joe White och John Fogerty är de stora inom genren.

På Tony Joe Whites hemsida kan du hämta låten ”Season Man” gratis

Läs även andra bloggares åsikter om Tony Joe White, blues, Göta Källare, recension

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: blues, Göta Källare, Recension, Tony Joe White

Skivrecension: Swingfly med Awesomeness – An introduction to Swingfly

10 mars, 2011 by Redaktionen


Artist: Swingfly
Titel: Awesomeness – An introduction to Swingfly
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 2011-03-09

Det gäller att smida medan melodifestival-järnet är varmt. Efter den något oväntade men välförtjänta finalplatsen i årets festival kommer nu en snabbt ihopplockad samling. Sju av tio låtar fanns med på Swingflys album ’God bless the IRS’. En återutgåva med ’Me & my drum’ och andra singellåtar som bonus hade varit roligare, nya skivan klockar in på snåla 34 minuter.

Swingfly har varit aktiv som artist sedan 90-talet då han bland annat samarbetade med Christian Falk. Han blev känd för en större publik 2004 när hans karaktäristiska blandning av toast, rap och sång medverkade till att Teddybears ’Hey boy’ blev en stor hit.

2011 har börjat bra för Swingfly och hans bubblegumspoppiga elektrohiphop. Förutom finalplatsen i melodifestivalen ska ’ Somethings got me started’ vara med i ’Larry Crowne’, en film med Tom Hanks och Julia Roberts. Samma låt har även varit med i TV-serien ’One tree hill’. Just den låten sticker ut mest på skivan med sin mer råa, distade och – i sammanhanget – nästan avskalade refräng.
Swingflys melodier fastnar snabbt och han har en sångstil som känns genuint orginell, men ofta låter han andra ta över sången i refrängerna, med varierat resultat. Flera av låtarna börjar bra för att sedan i dränkas i lager av pålägg, antagligen av missriktade kommersiella skäl. Synd, eftersom ju ovan nämnda ’Somethings got me started’ funkade bra även kommersiellt.

Men det finns fler guldkorn på skivan, exempelvis ’Little did I know’ med hes refräng av Pauline – lite i samma stil som Jasmine Caras ’Try my love again’. Och eftersom det är starka låtar blir det alltid bra men exempelvis ’Winner’ – med gästsång av Ebbot – hade vunnit på en mer renodlad produktion i refrängen.

På lördag håller vi tummarna för Swingfly i melodifestivalens final, det kan bli ännu en skräll.

Läs även andra bloggares åsikter om Swingfly, skivnytt, musik, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, skivnytt, Swingfly

Banglatown – seriebok som tar mig in i myllret och och låter mig känna dofterna i östra London

9 mars, 2011 by Rosemari Södergren

Banglatown är ett område i östra delen London där många människor från Bangladesh flyttade in. Brick Lane är huvudgatan kring vilken Banglatown vuxit upp. Det är ganska schabbigt och en hel del droger och kriminalitet som härskar där, samt currydoften som hänger djupt över allt.
Området har en egen webbplats.
Numera är området kring Brick Lane känt som Banglatown också känt för sina många artister, konstnärer och matställen. Sedan slutet av 1990-talet har flera av Londons mest kända nattklubbar funnits på Brick Lane, i synnerhet 93 Feet East och The Vibe Bar, som båda två finns på det gamla bryggeriområdet The Old Truman Brewery. Old Truman Brewery rymmer numera dessutom kontor och en inomhusmarknad.

Banglatown av Daniela Wilks är en berättelse om en svensk 23-årig kvinna som flyttar till London för att studera psykologi på Londons universitet och får tag på en lägenhet i Banglatown. Med färgstarka bilder med pratbubblor får vi följa hennes öden och äventyr i mer eller mindre skabbiga lägenheter med kackerlackor som springer runt, med pojkvänner, på barer och nattklubbar, på besök hos mormor i Scarborough.

Att komma från det trygga livet hemma i Sverige till misär, fattigdom, kriminalitet och droger i London är omtumlande. Huvudpersonen känner sig osäker på vem hon själv är, känner att hon är för präktig och att hon är löjlig om hon tackar nej till droger som erbjuds. Åren som ung vuxen kan vara tunga, det kan vara svårt att hitta styrkan i sig själv.

Daniela Wilks berättar på ett ärligt sätt hur det kan vara. Det blir speciellt när berättelsen sker lika mycket med bilderna. Miljöerna i London och människorna berättade med hennes sätt att bildsätta förstärker och fördjupar berättelsen. Det känns som att vara där, jag kommer så nära. Bilderna är teckningar, inte fotografier. Kanske blir det desto starkare, för det är färger och det detaljer i bilderna som gör närvarokänslan blir starkare.

Nu vill jag helt enkelt hitta fler serieböcker av Daniela Wilks.

Uppgifter om boken och om Daniels Wilks från en bokbutik på webben:

Denna bok med inslag av självbiografi handlar om huvudpersonens liv mellan 23 och 27. Hon känner sig ännu inte vuxen men ändå inte som en tonåring och är osäker på hur man tar hand om sig själv men vill helst inte be om hjälp utifrån. Huvudpersonen är också i en ålder då hon är nyfiken på allt och öppen även för sådant som hon inte skulle befattat sig med i sitt normala sammanhang i Sverige.

Historien beskriver vad som händer med henne när hon lämnar sitt trygga sammanhang i Sverige, då hon flyttar till östra London för att studera. Hon bor i ett oroligt område där fattigdomen är stor och denna oro och de otäcka sakerna som händer i området präglar henne och hotar ibland att förgöra henne.

Relationer till nya vänner och pojkvänner är det centrala i denna unga kvinnas liv och därför upplever hon också några av sina lyckligaste stunder under den tid då vi får följa henne.

Daniela Wilks är 28 år gammal och har studerat psykologi i London och Köpenhamn. Hon kommer ursprungligen från en mindre ort i Västmanland men bor sedan gymnasieåldern i Stockholm. Danielas serier berättar om sorgliga händelser och skamsköljningar med humor eftersom ”det deppiga och roliga hänger ihop”. Hennes serier är influerade av den amerikanska serieskaparen Aline Kominsky Crumb och liknas ibland också vid Mats Jonssons självbiografiska serier. Förutom Kominsky Crumb är Danielas idoler konstnären Peter Doig och socialpsykolog och sociolog Johan Asplund vilket på något sätt hoppas ska genomsyra hennes serier.

Titel: Banglatown
av Daniela Wilks
ISBN: 9789186003753
Förlag: Kartago Förlag

Läs även andra bloggares åsikter om London, serier, Banglatown, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Banglatown, London, Recension, Serier

Skivrecension: Zero Illusions med Oblivion

8 mars, 2011 by Redaktionen


Artist: Zero Illusions
Titel: Oblivion
Betyg: 3
Utgivningsdatum: Mars 4

Alla skidåkare som valde att ha Zero Illusions nya album Oblivion i lurarna under årets Vasalopp gjorde helt rätt. Denna platta vibrerar av en så uppfriskande energi att man känner att även nio mil på skidor blir en enkel match.

Den som haft förmånen att se Zero Illusions live (till exempel på Sweden Rock eller Metal Town) vet att det här är ett band som ger allt på scenen. Och när jag lyssnar på Oblivion, som är bandets tredje släpp, börjar jag leta efter närmaste konsertkalender för att ta reda på var och när bandet spelar live.

För även om det här är en underhållande platta som helt saknar dödkött eller fyllnadsmaterial så är det i en livemiljö inför en besatt publik som bandets musik gör sig allra bäst.

Zero Illusions har fått hjälp i studion av Andy LaRocque (King Diamond, Evergrey mfl.). Vilket har resulterat i elva låtar som väller fram med en högst påtaligt kraft. Kvartetten behärskar hårdrockshantverket till fullo. Man vet hur ett inledande riff skall låta, hur ett gitarrsolo piskas fram och när baskaggarna skall jobba dubbla skift. Man stoppar också här och där in inte alls oävna melodier.

Det jag saknar är den där riktigt egna och personliga låten, som bara Zero Illusions skulle kunna göra. Den låt som skulle få plattan att höja sig över mängden av liknande produktioner.

I väntan på den kanske Zero Illusions skulle göra en udda tolkning av någon inte allt för uttjatad hårdrocksklassiker. Förslagsvis Blue Öyster Cults Stariway To The Stars.

Zero Illusions – Oblivion Scandinavian Tour 2011:

4/3 – Club Lorient, Linköping
5/3 – Backstage Rockbar, Trollhättan
11/3 – Pub Anchor, Stockholm
15/3 – Live Interview @ Radio Nemis
18/3 – Henriksberg Top Floor, Göteborg
8/4 – Backyard, Nässjö

Zero Illusions hemsida

Läs mer om progressiv metall och relaterade genrer på min blogg Universum Noll.

Läs även andra bloggares åsikter om Zero Illusions, hårdrock, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Hårdrock, Recension, Zero Ilussions

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 165
  • Sida 166
  • Sida 167
  • Sida 168
  • Sida 169
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in