Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Pascal/Mattias Alkberg med albumet Allt Det Här, recension

by

Artist: Pascal/Mattias Alkberg
Titel: Allt Det Här
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 13 April

När två svenska akter väljer att göra en split-skiva är det bara att tacka och ta emot. När det sedan är två otroligt spännande akter är mina förväntningar skyhöga.

Mattias Alkberg är mest känd som sångare i The Bear Quartet och tidigare frontfigur för MABD. På senare år har han sysslat med soloprojekt och levererade 2009 års absolut bästa album: Nerverna. Pascal å andra sidan är en trio från Gotland som spelar skränig rockmusik och har sedan starten 2005 släppt tre album. De spelar minimalistisk rockmusik som de själva beskriver som grottmusik vilket är en alldeles förträfflig beskrivning.

Split-albumet Allt Det Här är uppdelad i två delar. Mattias Alkberg dominerar den första sidan med fyra egna låtar. Första spåret Den Din Vän är en skramlig och svängig låt med kraftiga influenser av det grottsound som Pascal sysslar med. Mitt Smutsiga Blod är en lite mer lågmäld låt om prestationsångest och dåligt självförtroende där Alkberg sjunger: ”en akademisk kvart räcker inte livet ut” och om hur ”viljan är oändlig” men ”förmågan är inte stor nog”.

Temat dåligt självförtroende blandat med en pessimistisk livssyn är inget nytt för Mattias Alkberg utan är ganska vanligt förekommande i hans musik. Men det är svårt att klaga när det görs med sådant finess och värme. Covern Regnet I Södertälje, skriven av Bob Hund-gitarristen Conny Nimmersjö, är en fin och vemodig historia om en barndomsvän på glid. Höjdpunkten på Alkbergs sida är rockabilly-influerade Svensk Musik där Alkberg lyckas med konststycket att få in ordet ”hövlighet” i en rocktext som att det är inget märkvärdigt med det. Onekligen den bästa svenska rocktexten sedan Olle Ljungströms Svenskt Stål.

Efter Alkbergs lysande inledning bjuds vi på fem spår av Pascal där titelspåret alltså är ett samarbete med Mattias Alkberg. Jag trodde att Pascal inte skulle kunna mäta sig med Alkberg men faktum är att bandet klarar sig undan med hedern i behåll. Deras låtar bjuder nödvändigtvis inte på någon variation eller visar på någon ny utveckling för bandet men det låter fortfarande rätt bra.

Det skulle vara lätt att kritisera bandets insats här för att de rent textmässigt inte kan mäta sig mot Alkberg. För i ärlighetens namn blir det oftast rätt så banalt i stil med ”Livet på jorden är ett kaos” och ”Vet du vad jag gillar hos dig? Ärligt talat ingenting”. Men det känns som att man missar poängen med Pascal ifall man avfärdar dem på grund av de enkla texterna. Det som är bra med Pascal är deras förmåga att med enkla medel skapa skev rockmusik som faktiskt känns hotfull. Det är någonting de lyckas väl med här. De är som en svensk motsvarighet till The Gun Club med en inte så liten stänk av The Birthday Party och det är ju aldrig fel.

I slutändan är Allt Det Här ett både logiskt och väl genomfört samarbete mellan två svenska musikakter som föredrar musikalisk integritet framför bred genomslagskraft. I sommar kan ni se Pascal och Mattias Alkberg på Storsjöyran tillsammans med tio andra musikaliska själsfränder under minifestivalen Text & Musik. Gör er själv en tjänst och åk dit.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Horn av Joe Hill – recension

by


Ibland så nästan vet man innan man öppnar att en bok att man kommer att gilla den. Det händer inte ofta och det slutar för det mesta med en viss känsla av besvikelse. Men Joe Hills Horn tillhör faktiskt en av de få böcker som jag hade höga förväntningar på OCH som jag gillade från första bladet. Vanligtvis så är det dumt att ha höga förväntningar på både film och böcker eftersom man oftast då blir besviken. Man skapar sig liksom en ouppnåelig bild som verkligenheten inte kan mäta sig med. Men hursomhelst, nu till Horn:

Handlingen tar plats i den lilla New Hampshire staden Gideon. Huvudpersonen är Ignatius ”Ig” Perrish som förlorade sin flickvän Merrin ett år tidigare på det mest fruktansvärda sättet. Hon återfanns våldtagen och mördad ute i skogen och efter det blev Ig en utstött person i samhället. Alla tog för givet att han var den skyldige trots att inga bevis finns och han aldrig blir arresterad för dådet. Och Ig har inte mördat Merrin. Morgonen efter årsdagen av hennes mord vaknar Ig upp och upptäcker att två horn har växt ut ur hans panna. Som om detta bisarra faktum inte vore nog så börjar folk bete sig märkligt runt Ig. De avslöjar sina mörkaste hemligheter för honom. Allt som är smutsigt, mörkt och fult bubblar upp till ytan och det är Ig som får höra deras märkliga bikter. Det tar inte heller lång tid innan Ig får reda på vem det var som mördade och våldtog Merrin.

Jag skulle vilja säga att upplägget är rätt så absurt, nästan lite likt Kafkas Förvandlingen. För er som är inte är helt bekant med den så kan jag berätta att huvudpersonen i den vaknar upp och upptäcker att han blivit förvandlad till en sorts insekt under natten. Nåja, det är väl snäppet värre än ett par horn men just overklighetskänslan är densamma. Det blir en tvär kontrast eftersom den övriga miljön är väldigt naturalistisk. Hornen är inte en metafor eller något som bara finns i Igs egna huvud- nä, de är ett verkligt faktum för honom. Hans nya talang att frambringa mörka bikter är inte heller något som fungerar för Igs fördel. Han får höra hur besvikna hans föräldrar är på honom, hur de önskar att han bara skulle försvinna. Han blir målet för mycket hätska känslor.

Handlingen är uppbyggd med en ganska splittrad tidsföljd. Vi har nutiden, då Ig har sina horn, och vi får följa med i olika återblickar. Allt för att vi ska förstå den djupa kärleken mellan Ig och Merrin och för att vi ska begripa vad som egentligen hände. Även om det är berättat ur en tredje persons perspektiv så får vi se saker och ting ur en del av de olika karaktärernas egna perspektiv vilket gör det hela mycket intressant och spännande. Vi får uppleva hur snedvridet en viss situation kan uppfattas eftersom den spelas upp ur olika personers perspektiv.

Även om handlingen är ganska snävt uppbyggd så bjuder den på många överraskningar. Jag tänker inte avslöja dem och förstöra er läsning dock. Men vi förstår ju ändå att i stora drag så handlar det om Igs uppgörelse med Merrins mördare. Det som är intressant är ju det som försiggår där emellan. Ig får ju horn, han lockar fram ondskan i människor men på något sätt så är han inte ond. Han är en god människa som fått gå genom helvetet. Han ställs emot den verkliga ondskan och genom sitt fall från mänskligheten så återuppstår han i en demonisk form. Men trots detta, trots hornen och likheten med en djävul så väcker han djup sympati. Joe Hill väcker frågor om Gud och Djävulen- vem som egentligen var (eller ÄR?) ond och inte och det är mycket intressanta filosofiska spörsmål.

Jag rekommenderar Horn till varje person som vill få sig en läsupplevelse. Det går inte att säga att det är renodlad skräck eftersom handlingen egentligen är väldigt melankolisk och ledsam bort emellan. Skräcken kommer med hornen, antar jag. Det lite övernaturliga inslaget. Jag tycker egentligen inte om att betygsätta böcker eftersom läsupplevelsen skiljer sig så från person till person. Men denna skulle få toppbetyg. Om jag alltså betygsatte.

Originaltitel: Horns
Författare: Joe Hill
Översättare: Gabriel Setterborg
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-303216-0

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Tron Legacy – musiken är filmens behållning

by


Tron Legacy
Betyg 2

Tron handlar om en man, Kevin Flynn, som är fixerad vid data-spel och som lyckas skapa en ingång där han kan ta sig in i spelens värld. Han skapar samtidigt spel som säljer världen över och hans företag är världens främsta inom spel.
En kväll kramar han om sin son Sam, drar iväg på sin motorcykel och försvinner.
Tjugo år senare har det hänt mycket i det vanliga livet, Internet har kommit, mobiltelefoner … Flynns son Sam som blivit 27 år, fångar upp en signal från sin fars personsökare och ger sig in i sin fars spellaboratorium. Där hittar han en ingång till faderns spelvärld och Sam träder in i den digitala världen.

Det kunde blivit bra. Det finns många intressanta existentiella frågeställningar kring vad som är verkligt och vad som är ett digitalt liv. Kevin Flynn som skapat den digitala världen kallas i spelet för Skaparen. Det finns intressanta teman som kunde gjort berättelsen och filmen stor. Kevin Flynn skapade en spelkaraktär, Clu, som får i uppgift att bygga en perfekt felfri värld. Det perfekta finns dock inte, eller kräver i så fall att på vägen till det perfekta att alla icke-perfekt förstörs, utrotas. Den här digitala världen har haft sin utrensning också.

Tyvärr bränner det aldrig till. Det är sällan ens riktigt spännande.
Visst är det snygga bilder ibland. Inte ens att den underbara skådespelaren Jeff Bridges är med hjälper upp filmen.

Dialogerna är ett hafsverk. När Sam får frågan av en spelkaraktär att beskriva en solnedgång kan han bara få fram till klyschiga ord. Handlingen är förutsägbar och jag blir aldrig överraskad. De onda är bara onda och de goda bara goda.

Filmens plus är musiken, skapad av Daft Punk. Musiken skulle för min del gärna fått dominera ännu mer.

Kort synopsis – Tron Legacy
Den här nyskapande filmen från Disney liknar ingenting annat du sett förut. Låt dig sugas in i TRON:s digitala värld, där den hyllade Jeff Bridges spelar huvudrollen i ett visuellt omtumlande äventyr med effekter långt bortom fantasins gränser.
När Flynn, världens störste spelskapare, skickar ut en hemlig signal från en dold digital värld, fångas den upp av hans son, som bestämmer sig för att rädda fadern som är försvunnen sedan länge. Tillsammans med den orädda kvinnliga krigaren Quorra kämpar far och son för att besegra ondskan i ett svindlande cyberuniversum.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Rio – håller i ungefär 90 minuter

by

Rio
Betyg: 3
Premiär: 8 april 2011

Från skaparna av Ice Age kommer den vackert animerade 3D-filmen Rio. Filmen handlar om hur den tropiska fågeln Blu som liten fångas av tjuvjägare och skiljs från sitt hem i Brasilen. Istället råkar han hamna i Minnesota, där han blir väl omhändertagen av Linda. De blir oskiljbara. När nyheten kommer att Blu misstänks vara den sista hanen i sin art och måste dom resa till Rio De Janeiro för att para sig med honan Jewel.

Resan till Brasilien går inte riktigt som någon hade tänkt sig. Linda, Blu, fågelälskaren Tulio och en rad andra färgglada karaktärer dras in i ett spännande äventyr.

Till skillnad från vissa andra barnfilmer, så duger den här till hela familjen. Visuellt är Rio väldigt tilltalande med vackra färger och otrolig animation. Karaktärerna har intressanta personligheter och de är underhållande. Vi har Blu, den nervösa och nördiga fågeln, Tulio, den kanske lite galna brasilianska fågelälskaren, den kvicktänkta Jewel, och den härliga skurken Nigel.

Det är en smaksak om man ska se filmen på svenska eller engelska. Själv föredrog jag filmen på engelska då karaktärerna får mer personlighet i sina röster och plötsligt får alla olika dialekter, som är väldigt roande. Fågeln Nigel har till exempel en charmerande brittisk dialekt som gör honom ännu mera obehaglig. Dock funkar kanske inte den engelska versionen så bra för barnfamiljer, men om man är lite äldre och ska se den här filmen rekommenderar jag den verkligen på ursprungsspråket.

I övrigt var Rio en tillfredsställande familjefilm som gav nöje och lite spänning i ungefär 90 minuter.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Jenny Wilson med ”Blazing” : Nu blir det riktigt spännande att se vad nästa steg blir

by

Artist: Jenny Wilson
Titel: Blazing
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-04-06

Jenny Wilsons nya album Blazing består av två syskonskivor. Första skivan innehåller nyinspelningar av tidigare låtar – sju från Hardships, en från Love & youth samt två covers. Den andra skivan är mer svårtillgänglig med fem låtar från en dansföreställning och tre mixar av Hardships-låtar.

Blazing I där Wilson backas upp av Tensta gospel choir är den mest intressanta. Låtarna har blivit varmare, souligare och kraftfullare i den nya omgivningen. Kryddade med udda infall. ‘Pass me the salt’, med den mest skruvade texten om salt sedan Vagabonds ’Salt’, är genial. ’Would I play with my band’ och ‘Like a fading rainbow’ är två andra höjdare.

Enda frågetecknet är covern av Bob Marleys ’Work’, den har hyllats i en del andra recensioner men funkar inte alls på mig. Kanske har jag hört orginalet för mycket för att uppskatta den nya versionen. Den andra covern ’Coming round the mountain’ (den gamla amerikanska folksången som Långben sjunger i husvagnen på julafton) är däremot skivans absoluta höjdpunkt. En långsam och suggestiv version på samma himmelska höjder som Nina Simones ’Sinnerman’.

Blazing II inleds med fem låtar som Wilson gjort tillsammans med Daniel Fagge Fagerström till en dansföreställning på Dansens hus. ’Psaltar’ med sin Kraftwerks-inspirerade ambient är intressantast, vi bjuds även på en annorlunda version av ’Motherhood ’som är riktigt bra. Däremot är entoniga ’Beyond that wasteland’ i det närmaste olyssningsbar. Skivan avslutas med tre mixar. Alltså en ganska blandad kompott som nog främst är riktad till hardcorefansen.

Nyinspelningarna är såpass annorlunda mot orginalen att Blazing kan rekommenderas till alla, även till dom som spelat sönder Hardships. Nu blir det riktigt spännande att se vad nästa steg blir för Jenny Wilson.

Andra recensioner:
Nöjesguiden
Dagens nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,