Dokumentär

Galapremiär av ny dokumentär om Ronaldo visas live på Folkets Hus och Parkers biografer

27 oktober, 2015 by Redaktionen

Världspremiären av dokumentären Ronaldo livesänds från Londons Leicester Square, med Ronaldo själv på röda mattan. Även själva dokumentärfilmen sänds via satellit och avslutas med en kort nyproducerad intervjufilm med Ronaldo. Allt visas på Folkets Hus och Parkers biografer måndag den 9 november 20.00, berättar ett pressmeddelande.

Skaparna av den hyllade dokumentären Amy ligger bakom denna unika biografupplevelse, ett intimt porträtt av världens mest populära sportstjärna på toppen av hans karriär.

Filmarna har fått komma nära en av världens största sportstjärnor på höjden av hans karriär, både på plan och privat. Man följer honom under fjorton månader. Han spelar vid varje viktigt turnering, som Champions League, La Liga och VM i Brasilien, och försvarar sin titel som vinnare av Ballon D’Or som världens bäste fotbollsspelare.

Ronaldo är den mest analyserade personen någonsin inom fotbollsvärlden, tack vare dagens tillgänglighet och fan-engagemang genom sociala medier. Han är älskad av miljoner, men missförstådd av många. Trots att han röstats fram som världens bäste fotbollsspelare, har han även många motståndare.

Ronaldo är idag en av de mest omtyckta personerna på sociala medier med 106 miljoner fans på Facebook och 38 miljoner följare på Twitter.

Folkets Hus och Parker har livesänt scenkonst på bio sedan 2003 och antalet biografer som deltar ökar ständigt. Från början var 7 biografer med och nu är 180 biografer anslutna till Folkets Hus och Parkers nätverk Live på bio. Live på bio har blivit en av Sveriges viktigaste satsningar på kulturtillgänglighet i hela landet och bygger på ett stort antal ideellt engagerade personer ute i landet. För mer info: www.livepabio.se

Beräknad längd: 2 tim 10 min
Text: Svensk text
Visas: 9 november 20.00

Läs mer: http://fhp.nu/Hem/Live-pa-bio/Specialevents/Ronaldo/

Filmrecension: Jag är Ingrid – äkta och genuin dokumentär om en av våra största skådespelare

23 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Jag är Ingrid
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2015

Hon var vän med Jean Renoir, hon jobbade med Alfred Hitchcock, hon spelade mot Humprey Bogart, Clark Cable och Cary Cooper. Ingrid Bergman är en av Sveriges största skådespelare genom tiderna. Hon fick Oscarstatyetten två gånger som skådespelare. Hon hade filmkarriär i både Hollywood och Italien och bodde i USA, Italien, Frankrike och Sverige. Hon var en äventyrare i blodet. Som 23-åring åkte hon ensam över till USA då hon fått femårskontrakt med ett filmbolag i Hollywood. Hennes man Petter och dotter kom över senare.

Jag är Ingrid. är ett personligt porträtt av en av Sveriges mest framstående skådespelare. Genom Ingrid Bergmans privata filmer, som aldrig tidigare publicerats, brev och dagböcker och i samtal med Ingrids fyra barn möter vi en kvinna som alltid gick sin egen väg.

Filmen är regisserad av Stig Björkman på initiativ av Isabella Rossellini och producerad av Stina Gardell/Mantaray Film. Ingrid Bergmans röst görs av Alicia Vikander, filmmusiken av Michael Nyman och slutlåten är specialskriven av Eva Dahlgren.

Filmen är en dokumentär och den känns mycket äkta och genuin, jag upplever den inte som tillrättalagd, inte överdriven och inte förljugen. De fyra barnen berättar öppet om hur det var att växa upp med en så berömd mor. Jag tycker filmen ska ha ett stort plus också för att regissören inte försöker lägga in någon krystad dramaturgiskt handling utan filmen berättar väldigt rakt och upp och ner om Ingrid Bergmans liv.

Det är väldigt kul att se alla dessa gamla filmklipp. Ingrid Bergmans pappa fotade och filmade sin älskade dotter och när han dog fortsatte Ingrid Bergman själv att filma massor ur sitt liv, såväl privatliv som arbetsliv.

Ingrid Bergman hade en stark inre drift och lust att arbeta som skådespelare. Ett skäl till att hon var så naturlig framför filmkameran kan ha varit att hon redan som baby vandes vid att filmas och agera framför kameran och mannen bakom kameran var hennes pappa som älskade henne. I ”Jag är Ingrid” är det tydligt vilken skicklig skådespelare hon var, hur proffsig och naturlig framför kameran.

När en kvinnas liv ska presenteras blir det alltid så att hon också ska beskrivas som mor, hur bra mamma hon var. Ingrid Bergman var en av de kvinnor som då på den tiden vågade lyssna på sin egen inre vilja och följa sin karriär. Delvis i alla fall. Hon blev mor till fyra barn och hon ägnade trots allt en hel del tid år dem också. De åren då hon var gift med den italienska filmregissören Roberto Rossellini fick hon inte spela in filmer med andra regissörer, för Roberto. Så helt fri kvinna var hon ändå inte. Ingrid Bergman och Roberto Rossellini var gifta på var sitt håll när de möttes 1950.

I USA var hon först hyllad under sin karriär men då hon lämnade sin förste make Petter blev det en väldigt ståhej och en del röster höjdes för bojkott av henne, då hon lämnade sin man och sin dotter för en förälskelse i en fotograf.

Jag inser hur modig hon var. Hon älskade sina barn men älskade sitt yrke, älskade att filma, älskade äventyren. Det var inte helt lätt för en kvinna att kombinera detta då.

”Jag är Ingrid” visades på Cannes filmfestival 2015 och har premiär i Sverige under en hyllningsgala på Dramaten den 24 augusti. Filmen får svensk biopremiär över hela landet 28 augusti 2015, veckan då Ingrid Bergman skulle ha fyllt 100 år.

För min del tycker jag filmen är ett måste för alla som är intresserad av svensk filmhistoria och alla som är intresserade av kvinnors roll genom historien.

Filmrecension: Jag är inte beredd att dö än – Vackert och inkännande porträtt

22 november, 2014 by Mats Hallberg

Jag är inte beredd att dö än
Betyg 4

Spårvagnslinje 4 från mitt Mölndal har sedan ett antal år slutdestination Angereds Centrum, via exempelvis den förort vars namn fick bli titel på en bångstyrig teveserie av Peter Birro. Det är nog närmare fyrtio år sedan jag senast gick av I detta Hammarkullen. Det var här Laleh formades som person och konstnär under uppväxten, vilket hade fått PR-ansvariga att förlägga världspremiären till den rymliga fina fritidgården i Hammarkullen där en musiker från Andra Generationen är föreståndare. Som intro får vi lyssna på skönt sjungande tonårstjejer som framför låtar ur Lalehs repertoar. Männen bakom dokumentären, Fredrik Egerstrand , Kalle Gustafsson Jennerholm är på plats. Men de som pratar om Laleh är den jury, som denna dag passande nog, offentliggjort att hon utsetts till Årets Göteborgare.

Dokumentären inleds med ett klipp från karriärens början där Laleh säger att hon vill göra sin grej, men framför allt tjäna pengar så att hon kan köpa mamma ett hus. Sedan följer kameran henne på scener och i studio, på betydelsefulla platser och vid några speciella möten (till exepel med Jens Stoltenberg). Något som slog mig är att det endast är en skivbolagsboss som uttalar sig om huvudpersonen. Kanske skulle fler röster hörts, har ingen absolut uppfattning. Kan rent av bero på att kvinnan med megastor integritet själv vill förklara för sina fans vilka drivkrafter hon har och vem hon är innerst inne.

Angående begäret att själv få bestämma sina uttryck och följaktligen vägra att inordna sig, vill jag göra en parallell till teatergeniet Kent Andersson som jag nyss läst biografi om. Dramaturgiskt är jag nyfiken på om den artist, som charmade ett knökfullt Götaplatsen under årets Kulturkalas, fick frågor av filmmakarna. Vad jag iakttar på duken är att hon utan stickord delger åskådarna sina tankar. Tankar om musikskapande, föräldrarna och sin plats på jorden. Oerhört fascinerande att höra henne filosofera om att leta efter en bild och att försöka förverkliga den.

Vare sig teamet befinner sig med sin berättare i någon nordisk huvudstad, i snöig ödemark eller i miljonprogramområdet Hammarkullen; är fotot så blänkande snyggt att man vill tro att det gjorts efter önskemål från 32-åringen . På minst två av de stora konserter Jag är inte beredd att dö än återger höjdpunkter ur var jag på plats. Och har man upplevt Laeh (vi får veta att namnet betyder tulpan) live, blir man antagligen extra berörd. Dokumentären är musiksatt på ett smakfullt sätt, förstärker känslan av att hon är en raritet. Trots att föräldrarna var politiska flyktingar från Iran blev hon älskad pop-prinsessa och inte revolutionär rappare.

Några gånger får jag näranog gåshud. Allsången på WOW, vokalinsatsen och gråten vid Benny Anderssons piano och den flaggviftande kören som klämde i med refräng var tre sådana scener. Tycker att jag fått lära känna en enligt sin egen utsago ständigt skapande artist som kräver att få vara chef därför att hon vet bäst.

En dokumentärfilm som följer Laleh under två år har biopremiär den 28 november

13 november, 2014 by Redaktionen

”Jag är inte beredd att dö än” är titeln på en dokumentärfilm som följer Laleh under två år. Filmen har biopremiär den 28 november.

Ett pressmeddelande berättar:
Regissörerna Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm har under två år följt artisten Laleh Pourkarim och hennes arbete. Filmen, JAG ÄR INTE BEREDD ATT DÖ ÄN, är ett försök att förstå den kreativa processen i en kreativ själ under resan genom världen och musiken. Filmen innehåller specialskriven musik och intima musikaliska scener med Laleh som du aldrig sett henne förut. Bland annat ett oväntat möte med Benny Andersson. Biopremiären äger rum på Bio Roy i Göteborg den 28 november. Dessförinnan, den 21 november, blir det pressvisning på fritidsgården i Hammarkullen i Göteborg där Laleh hängde som liten. Här finns två bänkar hon en gång målade, som kallas ”Lalehs bänkar”, och hit köpte hon in studioutrustning som vuxen. Pressvisning i Stockholm äger rum den 24 november – plats meddelas inom kort.

Som liten klädde Laleh ut sig till prinsessa, för att vänta på den räddande prinsen. Då sa hennes mamma: ”Nej Laleh, det är du som är prinsen, du räddar dig själv”. Laleh följde mammas råd och har under sin karriär tagit hand om hela processen själv. Hon är en av få som är både låtskrivare, producent och artist.

Houshang och Atefe Pourkarim hade levt under jord i tre år i Iran när dottern Laleh föddes. De gick i exil och flykten tog familjen via Sovjet och Tyskland, till Sverige. Laleh växte upp i Hammarkullen, Göteborg och resten är historia. I filmen berättar Laleh öppenhjärtigt om livet och döden, om musiken och karriären. Om att vara tjej i ett mansdominerat yrke, om att komma till Sverige som flyktingbarn, om föräldrarnas liv och död. Och om gåvan hon fick av dem och ansvaret att förvalta den. Sitt liv och sin frihet.

”När jag gör musik så får jag skapa min egen värld, tid och plats, jag får möta hopp och höjder. Men under inspelningen av den här filmen fick jag istället återskapa verkligheten och möta mig själv”, säger Laleh.

Första pressvisningen av filmen sker exklusivt på fritidsgården i Hammarkullen i Göteborg fredagen den 21 november. Pressvisning i Stockholm äger rum den 24 november – plats meddelas inom kort.

Filmen är gjord av Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm som tidigare tillsammans och var och en bland annat regisserat/producerat filmerna ”The Extraordinary Ordinary Life Of José González”, ”Fotbollens Sista Proletärer”, ”Riedel! Riedel! Riedel!”, ”Tinariwen sur l’eau”,”Bobo Stenson Trio – In the Swedish Woods” m.m.

”Vi startade inspelningen med att isolera Laleh tillsammans med oss på 20 kvadratmeter i 30 minusgrader i en enslig fjällstuga i Tjautjas utanför Gällivare. Här kunde vi börja från noll tillsammans i dunjackor och långkalsonger. Vi försökte åstadkomma klassisk teambuilding. Istället blev det en lång kamp och något mycket större än så”, säger Fredrik Egerstrand & Kalle Gustafsson Jerneholm.

Mer om regissörerna bakom filmen:
Fredrik Egerstrand
Regissör
Fredrik Egerstrand är i år även aktuell som regissör för filmen ”Den Skalliga Primadonnan”, om skådespelerskan Kim Anderzon, för bl. a. SVT:s K-Special, och fotograf samt regissör för en dokumentärfilm om bildkonstnären Annika von Hausswolff. Han regisserar också de egna filmerna ”Frihet” samt ”Verkställighet”, del 1 och 2 av femdelade långfilmen ”I Väntan På Gud”, som produceras av Migma Film. Tidigare har han bl. a. även fotograferat och regisserat egna filmen ”The Extraordinary Ordinary Life of José Gonzàlez” som invigde Göteborgs Filmfestival 2010 och visades samt tävlade på ett 30-tal filmfestivaler, och regisserat musikvideos för bl. a. Håkan Hellström, The Soundtrack of Our Lives, Little Dragon, m.fl.

Kalle Gustafsson Jerneholm
Regissör
Kalle Gustafsson Jerneholm är i år även aktuell som regissör för dokumentärfilm om bildkonstnären Annika von Hausswolff, och har under året producerat filmen ”Ett nytt liv” (en film om Inge Schiöler) för SVT. Tidigare har han bl. a. producerat “Fotbollens sista proletärer” och “Hemligheten”. Kalle Gustafsson Jerneholm var med och startade Soundtrack of Our Lives och har under åren fått 4 Grammisar, samt varit Grammy-nominerad i USA. Han äger och driver Svenska Grammofonstudion i Göteborg. Under 2014 har han där jobbat med bl. a. Bob Hund och John Hassal från The Libertines.

Filmrecension: All We Have is Now

21 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

All We Have is Now
Betyg 4

Jag är imponerad. När dokumentärer eller biografier görs över band är det ofta många år efter att de blivit stora världsstjärnor – och då är det svårt att veta vad som är sant och vad som är friserat. Som biografin över Marilyn Mansson: hur sant är det om alla droger, hur mycket har överdrivits för mytens skull – och i andra så kallade sanna skildringar av musiker är tillrättalagt efteråt? När guldbaggebelönade skådespelerskan Alexandra Dahlström (från Fucking Åmål) regi-debuterar gör hon det med med en dokumentär om ett tjejpunkband som precis börjat spela ihop som band. Visserligen har de tre tjejerna spelat tillsammans i ett annat band men nu har de startat Vulkano där de ska få spela mer den musik de verkligen själva vill.

Punkbandet Vulkano står redo att ta över världen. När resan börjar möter vi en trio i en källare i Skanstull bestående av tidigare Those Dancing Days-medlemmarna Cecilia Efraimsson och Lisa Pyk Wirström, och Rebecka Rolfart. Men inför den stora Los Angeles-resan, och spelningen för viktiga kontakter i den amerikanska nöjesbranschen, hoppar Rebecka av.

Det märks att regissören, Alexandra Dahlström, har bra kontakt med de tre musikerna. Hela filmen känns oerhört ärlig och vi kommer nära tjejerna. Att filmen till största delen dessutom är inspelad med en enkel amatörkamera har säkert också betydelse och påverkar resultatet. Ett stort filmteam skulle antagligen dämpat det naturliga.

Att kameran är av enkelt slag gör förstås att bildkvaliteten inte är av yppersta klass. Men det gör inget och har inget med resultatet. Det är en dokumentär och den upplevs mycket ärlig.

Visst är det ibland en mycket fniss och fnitter, kanske mer än det är i verkligheten, för det går inte att skapa så bra musik utan hög proffessionalitet. Men mellan det småflicksfnittriga kommer också en del filosofiska och existentiella funderingar om livet och om att vara artist och konstnär, om hur svårt det är att leva ett vanligt liv när skapandet och det kreativa ligger och bankar och vill komma ut.

En sak är jag övertygad om: en dag kommer minst en av dessa tre duktiga tjejer vara en stor legendarisk artist – och då blir det en guldgruva att ha tillgång till denna äkta dokumentär.

Filmen är en hyllning tycker jag till alla ungdomar, såväl tjejer som killar, som startar band tillsammans och kämpar på. En del fortsätter och slår så småningom igenom, andra tröttnar och skaffar sig fasta jobb. Sånt är livet. ”All We Have is Now” är en hyllning till alla dessa ungdomar som försöker, oavsett hur det blir sedan.

För övrigt tycker jag Vulkano har grymt bra ös och jag kan tänka mig att de är ett jättebra liveband. Jag hoppas bandet överlever och hittar någon istället för Rebecka och jag hoppas få se dem på någon festival sommaren 2015.

Regi: Alexandra Dahlström
Medverkande: Cissi Efraimsson, Lisa Pyk Wirström, Rebecka Rolfart

Dokumentär

Footer

Om oss