• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

Filmrecension: Den sommaren – vad är vitsen med denna dokumentär?

25 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Den sommaren
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 augusti 2018
Regissör: Göran Hugo Olsson

En plågsam dokumentär om en överklass i misär. En äldre kvinna och hennes medelålders dotter bor i ett stort hus med mark omkring i amerikanska East Hampton under 1970-talet. Efter en orkan vägrar de två att lämna huset och tar sig ingenstans i flera år. Kommunen försöker få iväg dem och de får inte tillgång till kommunal service. Sopbilen vägrar komma dit vilket får till följd att trädgård och källare är överfyllda med sopsäckar med gamla konservburkar för kattmat och kattsand.

Den sommaren är en långfilmsdokumentär om det filmprojekt som fotografen och konstnären Peter Beard initierade 1972 tillsammans med Lee Radziwill, om hennes släktingar, mor och dotter Beale på Grey Gardens. Filmbolaget berättar att materialet var försvunnet under mer än 40 år, men återuppstår nu i en film som fokuserar på Beard och hans vänner, som tillsammans formade en kokande kreativ miljö i Montauk på Long Island utanför New York under 1970-talet.

Nja. Det kunde blivit bra men det är för romantiserat. Filmen börjar med att Peter Beard som äldre sitter och bläddrar igenom ett av sina fotoalbum, vilket filmas över hans axel, medan han kommenterar fotona och alla kändisar han känner. Vi får också veta att kändisar som Ari och Jackie Onassis var hans vänner och hjälpte till med projektet då de försökte hjälpa hans flickväns släktingar.

Släktingarna är två original. Det är sorgligt att det aldrig tycks finnas plats i samhället för udda människor. Det är bara det att det är för mycket som hänger i luften. Det är svårt att engagera sig. Som tittare får vi aldrig reda på vad kommunen konkret gjort för ont. Kommunen har varit grymma och försökt få iväg dem, men riktigt varför och på vilket sätt får vi inte förklarat. Allt vi får är antydningar som att det upprepande gånger berättas att kommunen skickade några att spruta vatten igenom hela huset.

Peter Beard betonar om och om igen hur fantastisk den sommaren var. För min del har jag svårt att se att verkligheten är så rosaskimrande. Vi får se hur mängder av kändisar som Andy Warhol med pojkvän och Mick och Bianca Jagger umgicks med Peter Beard i hans hus i Montauk. Men varför? Vad har det med berättelsen att göra mer än att visa i vilka krets han rörde sig?

Vad är vitsen med en denna dokumentär? Filmen har ingen dramaturgi, ingen djup berättelse
Att bilderna är skakiga och utbrända beror på att det är gamla filmrutor. Det hade jag accepterat om det fanns något som engagerade mig i berättelsen, om det funnits något djup i karaktärerna, några konflikter i eller mellan människorna,

Är de två kvinnorna i huset excentriska eller psykiskt sjuka? Människor behöver inte placeras i fack, vi är alla människor. Det är filmens styrka att Peter Beard inte stämplar människor utan ser det vackra i dem som de är. Det är anledningen till att filmen trots all min kritik ändå får det godkända betyget 3.

Filmbolaget beskriver filmen:

Året är 1972, platsen det bohemiska East Hampton, New York. Miljön kommer senare att återges i den nu kultförklarade filmen Gray Gardens. I Big Edie och Little Edies gamla villa spirar kreativiteten, bland gästerna den sommaren finns släktingarna Jackie Kennedy Onassis och Lee Radzwill och vännerna Andy Warhol, Mick Jagger och Peter Beard.
 Göran Hugo Olsson (The Black Power Mixtape) ger i DEN SOMMAREN liv och relevans åt nyupptäckt och aldrig förr visat filmmaterial från en drömsk svunnen tid. DEN SOMMAREN har hyllats av internationell press, Village Voice kallar den ”ovärderlig” och The Guardian ger den 5/5.

Medverkande: Peter Beard, Andy Warhol, Edith Bouvier Beale, Edith ”Little Edie” Bouvier Beale, Paul Morrissey, Lee Radziwill

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Burka Songs 2.0 – totalt ensidig och tjatig

29 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Burka Songs 2.0
Betyg 1
Visas på Drakenfilm

En dokumentärfilm som hyllar det muslimska påbudet att kvinnor ska dölja sig i burka. Det hemska är att filmen är så totalt ensidig. Burkan lyfts fram som en frihetssymbol av filmskaparen Hanna Högstedt.

Inom islam förväntas kvinnor dölja sig. Reglerna är olika stränga i olika muslimska länder. I Iran grips kvinnor av polis om de inte täcker sitt hår. Men enligt den här Hanna Högstedt finns det inget kvinnoförtryck bakom påbudet om burka utan det är rasistiskt att vilja ge kvinnor valet att slippa burka.

Rasism är väl att göra skillnad på människor? Att göra skillnad på mäns och kvinnors situation är väl rasism?

Människor som hyllar burka brukar säga att i Sverige måste kvinnor bära sexiga kläder och då är det en frihet för muslimska kvinnor att slippa delta i det sexistiska spelet och få kliva in i en burka. Hmm. Det är inte så att kvinnor som inte klär sig sexigt grips av polis i Sverige. Det finns ingen svensk lag som säger att kvinnor måste bära sexiga kläder.

Jag undrar hur människor som är transpersoner upplever att leva i länder där kvinnor måste klä sig på ett sätt och män ett annat. Där finns inget utrymme för män att få klä sig kvinnligt och inget utrymme för kvinnor att få klä sig i mäns kläder.

Filmen nonchalerar totalt utgångspunkten till varför burka finns. Det gör filmen till den mest ensidiga propagandafilmen jag sett på länge.

Upplägget för filmen var från början att Hanna Högstedt skulle ställa sig i Paris iklädd burka och sjunga den franska nationalsången – och då var hennes tanke att hon skulle bli gripen av polis. Det ville hon filma. Det var alltså ursprungligen en plan att medvetet bryta mot fransk lag. Det fungerade inte. Hon blir inte gripen och hon kände själv att det blev lite löjligt när hon som vit lesbisk kvinna och icke-muslim klädde sig i burka. Filmen blev istället en diskussion om rasism. Det hade kunnat fungera om filmen inte varit så extremt ensidig.

Dokumentärfilmaren och alla som får uttala sig i filmen får om och om igen hävda att det är rasistiskt att inte vilja att kvinnor ska bära burka. Det är som i Orwells framtidsdystopi där ord används tvärtemot vad de betyder. Att kvinnor inte får visa sitt ansikte är väl uppenbart rasistiskt? Att göra skillnad mellan män och kvinnor är ett tydligt uppdelande av vi och dom. Att kvinnor inte ska ha samma liv och samma rättigheter som män.

Det är lätt att sitta i Sverige och slå sig för bröstet och säga att den franska staten är rasistisk. Men Frankrike har utsatts för många fler hemska terrordåd än Sverige. Kanske lite ödmjukhet från svenska besserwissrar skulle vara på sin plats. Men inget sådant finns i den här filmen. Alla som är skeptiska till att kvinnor ska behöva dölja sig är rasister. Enligt Burka Songs 2.0.

Att en film har ett tema som jag inte håller med om gör inte filmen dålig per definition. Det finns många bra filmskapare som har andra tankar om livet än jag. Men den här filmen är en dokumentärfilm som är så tendentiös att hälften hade varit nog. Alla som är kritiska till islams indelning av män och kvinnor stämplas som rasister. Det är aldrig spännande att se filmen, bara samma sak som upprepas, ingen fördjupad diskussion.

Islam är ingen liten minoritet i världen. Det är en gigantisk världsreligion, världens näst-största med flera extremt rika länder som Saudiarabien, Oman och Iran. Det är ingen liten svag utsatt grupp det handlar om utan den stor del av världen med stort inflytande.

Liksom det har funnits kvinnoförtryck inom kristendom – och för den delen finns i en del kristna sammanhang fortfarande – det är ingen ursäkt för den skillnad som görs mellan mäns och kvinnors situation i många muslimska sammanhang (inte alla, givetvis). ”Att grannen slog sin sin fru ger inte mig rätt att slå min fru.”

Kvinnor måste ha rätt att välja burka, hävdar en del. Men se då på hur kravet på burka (eller annan täckande klädsel för kvinnor) kom. Det var inte kvinnor som lyfte fram ett förslag om att de ville klä sig så. Det var män som bestämde det. Hur fritt väljer de små flickor som springer runt i täckande klädsel i den muslimska skolan nära mitt boende? Inga sådana frågor fick ställas i filmen. Den gav inget nytt perspektiv, inget överraskade.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Islam, kvinnoförtryck, Recension, Religion

Filmrecension: It’s Not Yet Dark – en berättelse om livsenergi mitt i döden

11 december, 2017 by Rosemari Södergren

It’s Not Yet Dark
Betyg 4
Finns på Google Play, Itunes och Microsoft Vod

En vacker och mycket sorglig dokumentär om den irländska filmskaparen Simon Fitzmaurice som drabbades av MND (samlingsnamn för neurologiska sjukdomar där motoriska nervceller, som styr den viljemässiga muskulaturen, bryts ner och så småningom slutar att fungera). När filmen spelades in kunde han inte längre röra sig och inte längre tala. Trots det mörka temat är det samtidigt en hyllning till livet, att leva in i det sista.

Filmen har regisserats av Frankie Fenton och bygger på Simon Fitzmaurice memoarer som han såg till att skriva trots sin svåra och handikappande sjukdom.

Simon Fitzmaurice var en drivkraftig ung man, humoristisk, kreativ och levnadsglad. Trots det tunga ämnet och att han under inspelningen är mycket medveten om att han är på väg att lämna livet förmedlar han livslust och livsglädje. Han vägrade ge upp fastän att han var klar över vad som skulle hända honom. Trots sin sjukdom ledde han produktionen av filmen My Name is Emily 2015 och året innan dess skrev han berättelsen om sitt liv.

I filmen får vi träffa hans föräldrar, syskon, vänner och inser att kommunicera gör människor på fler sätt än genom talet. Det är en stark film och mycket svår att skriva om. En angelägen film, är ett slitet uttryck, men när det gäller den här filmen passar det. Vem som helst kan drabbas av dödlig sjukdom, vem som helst kan ha en anhörig eller vän som drabbas. Hur möter vi sådant i livet och hur bemöter vi de människor som drabbas, hur lär vi oss att se livet mitt i sjukdom och död?

Regissören Frankie Fenton har låtit oss komma nära Simon och hans familj på ett personligt sätt som talar till oss tittare på flera nivåer. Den skickliga skådespelaren Colin Farrell läser utdrag ur Simon Fitzmaurices självbiografi och den rösten bär filmen.

Simon Fitzmaurice gick ur tiden 26 oktober 2017.

Filmen har visats på en lång rad filmfestivaler runt om i världen och visades på Stockholms filmfestival.

Det finns olika former av MND. De vanligaste är:
– Amyotrofisk lateralskleros (ALS). Detta är den klassiska MND och den vanligaste typen i Sverige.
– Progressiv spinal muskelatrofi (PSMA)
– Progressiv bulbär pares (PBP)
– Primär lateral skleros (PLS)

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Europas Brasilia – stark dokumentär som inviger dokumentär-filmfestivalen i Göteborg

27 november, 2017 by Rosemari Södergren

Europas Brasilia
Betyg 4
Svensk biopremiär då den invigen …

Under tio år byggdes en miljon lägenheter i Sverige. Det så kallade miljonprojektet gav moderna bostäder med rymd, rent vatten och toaletter i lägenheter åt miljontals svenska medborgare. Ändå är dessa bostadsområden starkt ifrågasatta.

Namnet på filmen kommer från den brasilianska huvudstaden Brasilia som byggdes under 1950-talet mitt i ödemarken. Staden byggdes klart snabbt och består av många höghus. Brasilia invigdes den 21 april 1960 och var en inspiration och föredöme för de politiker och arkitekter som ligger bakom förorten Hjällbo utanför Göteborg.

I denna underbara dokumentärfilmen ”Europas Brasilia” får vi lära känna Sagal Hussein, en ung kvinna som är uppväxt i Hjällbo. För henne är Hjällbo hemma, hon trivs där och har sin familj och sina vänner där. Men när hon blir bekant med dokumentärfilmaren Pontus Hjorthén får hon höra hur dåligt rykte som är häftat vid Hjällbo, och liknande förorter byggda under miljonprogrammet.

Sagal Hussein är en speciell ung kvinna som tydligt vågar gå sin egen väg i livet och stå för vem hon är. Hon är boxare och har vunnit SM. Hennes föräldrar kom från Somalia till Sverige och Sagal Hussein har bott i Hjällbo sedan hon var fyra år.

I dokumentärfilmen får vi följa Sagal Hussein när hon träffar arkitekter, politiker, lärare och tekniker för att samtala om Hjällbo och miljonprogrammet. Vi får också följa med när hon träffar några av de få ”svenskar” som bor i området. Jag skrev ”svenskar” med apostrof runt, för de flesta som bor i Hjällbo är säkert svenska medborgare och därmed svenskar. Sagal Hussein har sin familjs rötter i Somalia men hon är uppväxt i Sverige, har gått svensk skola och pratar svenska, så hon är självklart svensk. Men svenskar med sina rötter i Sverige i flera generationer är sällsynta i Hjällbo, fast när förorten byggdes och invigdes bodde bara ”svenskar” där .

Jag tycker väldigt mycket om filmen. Dels får vi lära oss en hel del om miljonprogrammet och svensk bostadspolitik – och vi presenteras för olika synvinklar på temat. Vi får själva fundera och tänka och hitta vår egen åsikt. Dessutom är Sagal Hussein en spännande person som det är roligt att följa.

Filmen kommer att ha världspremiär på Svenska Filmstudions Dokumentärfilmsfestival (1-4 december, Bio Roy i Göteborg). Den 1-4 december 2017 bjuder Svenska Filmstudion in till en retrospektiv för att sammanfatta 10 års dokumentärfilmsproduktion i Göteborg – och premiärvisa den senaste dokumentären “Europas Brasilia”, om den 19-åriga kvinnliga boxaren Sagal Hussein, regisserad av Pontus Hjorthén.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Dokumentär, Europas Brasilia, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Risk – en dokumentär om Julian Assange – rörigt ostrukturerad

25 maj, 2017 by Rosemari Södergren

Risk
Betyg 2
Svensk biopremiär juni 2017
Regi Laura Poitras
Medverkande: Julian Assange, Sarah Harrison, Lady Gaga, Jacob Appelbaum, Hillary Clinton

Tala om att ha tur med tajming. Dokumentären om Julian Assange går upp på biografer strax efter att den svenska åklagaren lagt ner sin jakt på honom. Bakom dokumentären ligger den Oscarsbelönade Citizenfour-regissören Laura Poitras. Jag tror dock inte det blir någon Oscarnominering för den här dokumentären. Det har kommit alldeles för många bättre dokumentärer under senare tid. Dokumentären missar alldeles för många av de viktiga frågorna kring yttrandefrihet och medier som Wikileaks ställer på sin spets.

Julian Assange som en av frontfigurerna för Wikileaks är en kontroversiell person. Wikileaks släppte bland annat den hemligstämplade video som avslöjade hur amerikanska soldater sköt ihjäl civila människor i Irak. Att makthavare världen över, historien igenom, försöker hemlighålla information för medborgare är sorgligt sant. Ju mer transparens, ju mer medborgare världen över kan få reda på sanningen desto bättre. Där står Wikileaks för ett viktigt arbete och allra bäst resultat har det blivit när organisationen samarbetat med medier världen över.

Det finns förstås sämre följder av Wikileaks publiceringar. Det har kommit ut uppgifter som sätter människors liv i fara, när det exempelvis avslöjas namn på källor.

Det finns oerhört viktiga frågor kring mediers roll i världen och wikileaks och andra visselblåsare – jag tycker inte dokumentären går så på djupet kring dessa frågor som vi borde ha rätt att vänta oss.

En bra dokumentär berättelse om en människa ska skildra inte bara den människan utan samhället, som i dokumentären om Olof Palme som berättade så mycket om den tid då Olof Palme levde. På det sättet skulle en dokumentär om Julian Assange kunna ta ett stort grepp kring att skildra vårt tid ur mediesynvinkel.Risk nuddar vid frågorna men långt ifrån tillräckligt.

Dokumentärer gör inte heller att jag känner mig komma närmare människan Julian Assange. Biografin ”Memoarer är prostitution – En omtvistad självbiografi” som skrivits efter att Julian Assange berättar om sitt liv för en skribent gav mig betydligt mer bakgrund om hans liv.

Tyvärr har ju Julian Assange ställt sig i vägen för den hjälteroll han mer eller mindre kunde trätt in i efter att han blev jagad av svenska rättsväsendet, misstänkt för våldtäkt och/eller haft sex utan kondom trots att kvinnorna i fråga krävde det. Självklart måste den delen av hans liv vara med i dokumentären, vilket det är. Dokumentären lägger stor tid vid allt som hände då Julian Assange gömde sig för den svenska åklagaren.

Regissören Laura Poitras säger:
– Jag kan inte förstå att Julian låter mig filma det här. Jag tror inte ens att han gillar mig.

Aftonbladet berättar:
Dokumentären ”Risk” har följt Wikileaks från de tidiga avslöjandena som ansågs vara revolutionerande för den avslöjande journalistiken.
Men de senare åren visar en mörk bild av grundaren Julian Assange, som inte längre talar med ”Risks” regissör.

Jag förstår dilemmat för regissören. Redan den historien om Assange och de två kvinnorna i Sverige har debatterats ur oändliga synvinklar i svenska sociala medier där till och med några fått tag på och publicerats förundersökningen. Det måste vara fruktansvärt att bli så offentliga utfläkta som de två unga kvinnorna blivit. Att regissören bara tar Assanges syn på fallet är i och för sig begripligt. Dokumentären handlar om honom. Tyvärr skymmer den historien den viktiga frågan om USA kommer att jaga honom och ställa honom inför rätta för att Wikileaks publicerat hemligstämplade amerikanska dokument.

Den stora frågan om staters och myndigheters hemlighållande av uppgifter för medborgare och kampen för öppenhet och transparens är en av vår tids viktigaste frågor. Dokumentären pekar på detta men för ostrukturerat, för rörigt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Dokumentär, Julian Assange, Risk, wikileaks

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 25
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Ojämn omdaning av standards – Ember med Ellas Kapell

Ellas Kapell Ember 3 Inspelad … Läs mer om Ojämn omdaning av standards – Ember med Ellas Kapell

The Fray – en energiinjektion med hjärtat på rätt ställe

Betyg: 4/5 Det är lätt att … Läs mer om The Fray – en energiinjektion med hjärtat på rätt ställe

Fin nattmiljö i Ester Chiedza Roxberg och Maya Jönssons Gosedjurstaxin

Titel: … Läs mer om Fin nattmiljö i Ester Chiedza Roxberg och Maya Jönssons Gosedjurstaxin

Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Titel: Puttes äventyr i … Läs mer om Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

Foto Robert Jadenfelt Wereckipr Doktor … Läs mer om Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

U2 till Stockholm i april – här är alla tolv Europadatum och fem chanser till förköp

U2 återvänder till Europas arenor våren … Läs mer om U2 till Stockholm i april – här är alla tolv Europadatum och fem chanser till förköp

Ojämnt utfall för låtar av sammansvetsad enhet – Ritornate av Enzo Favata

Enzo Favata Ritornate 3Inspelad … Läs mer om Ojämnt utfall för låtar av sammansvetsad enhet – Ritornate av Enzo Favata

Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

Everest: The Other Side Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

Genomgående kontemplativ fullträff – Salt Catchers av Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michel Benita

Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michael … Läs mer om Genomgående kontemplativ fullträff – Salt Catchers av Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michel Benita

Lars Winnerbäck gör klubbgig på Saab Arena i hemstaden och delar ut Nyponpriset

För andra året: Lars Winnerbäck gör … Läs mer om Lars Winnerbäck gör klubbgig på Saab Arena i hemstaden och delar ut Nyponpriset

Unrecognized – Europeisk samproduktion med premiär i Skopje på väg till Dramaten

Kateryna Kisten och Ellen Jelinek Foto: … Läs mer om Unrecognized – Europeisk samproduktion med premiär i Skopje på väg till Dramaten

Bokförsäljningen ökar under det tredje kvartalet

Under det tredje kvartalet 2026 uppgick … Läs mer om Bokförsäljningen ökar under det tredje kvartalet

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in