Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Mick Harvey: Sketches From The Book Of The Dead

by

Artist: Mick Harvey
Titel: Sketches From The Book Of The Dead
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-05-02

När man pratar om musikaliska vapendragare som förtjänar mer uppmärksamhet är Mick Harvey ett givet val. Som sidoman till Nick Cave – i band som The Birthday Party och Nick Cave & The Bad Seeds – var han under tre decennier högst delaktig i Nick Caves musikaliska utveckling och stor del i hans framgång. Därför var det tråkigt att se multiinstrumentalisten Harveys utveckling från aktiv samarbetspartner till marginaliserad gitarrspelare på bandets senare album.

Det här året innebär en slags dubbel revansch för Mick Harvey. Utöver sitt fjärde soloalbum, det första med helt eget material, medverkar han på PJ Harveys närmast tokhyllade Let England Shake. Som titeln avslöjar är Sketches From The Book Of The Dead ingen munter historia utan är istället ett vackert album om döda vänner från förr. The Birthday Party-kollegan Rowland S. Howards ande vilar tung över albumet och han hyllas i ”October Boy” där Harvey undrar: ”If I write you a song in my book of the dead, should I make it carefree or make it sad?”. Minnen, sorg och hur man egentligen förvaltar arvet efter en bortgången person är centrala teman för det här albumet. Det egna arvet och hur Harvey kommer bli ihågkommen behandlas i vackra ”How Would I Leave You?”.

Jämförelser med Nick Caves nedtonade album såsom The Boatman’s Call och No More Shall We Part är ganska självklara att göra. Men Mick Harveys soloalbum har mer gemensamt med PJ Harveys verk och hennes fascination för det morbida och dystra med livet. Jämförelser med Johnny Cash är inte heller onödiga eller felaktiga. Men i slutändan är musiken helt och hållet Mick Harveys. Albumet är ett logiskt steg i en karriär som sedan starten behandlat just dessa ämnen.

Sketches From The Book Of The Dead innebär inget nytt eller radikalt banbrytande i Harveys karriär. Men det behövs egentligen inte när slutresultatet blir så här vackert och bra. Vi bjuds på mer av det goda helt enkelt. Fans av PJ Harvey och Nick Cave & The Bad Seeds kommer att stortrivas.
Gott nog.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kristina Ohlsson tar plats bland våra främsta deckarförfattare med Änglavakter

by

En ung kvinna hittas styckad och begravd i ett skogsparti i Midsommarkransen, Stockholm. Hon identifieras som Rebecca Trolle, en student som varit försvunnen i två år.
Det är starten för Kristina Ohlssons tredje deckare. Hon har vuxit som deckarförfattare och kvalitetsmässigt är hon bättre om flera av storsäljarna.
Min egen lilla teori är att flera av de bättre deckarförfattarna efter några storsäljare blivit så stora att deras förlag inte längre får eller törs stuva om i deras utkast till böcker. Det är svårt att hitta en förklaring till varför av de stora storsäljarna blivit sådana usla skribenter efter några böcker.

Så nu håller jag tummarna för att Kristina Ohlsson fortsätter utvecklas och inte börjar slarva.

Tre poliser har de ledande karaktärerna, varav en är en kvinna, Fredrika Bergman.
Fredrika och hennes poliskollegor Alex Recht och Peder Rydh utvecklas och förändrar under böckernas gång. Peder var odräglig tidigare och fick gå i terapi hos en jämställdhetskonsult. Detta har förändrat honom och han har i tredje boken ett bättre förhållande till sin fru, som han lärt sig att kommunicera med.

Det är dessa delar av deckarna som är minst lika viktiga, de som skildrar några människors liv och öden och hur de utvecklas i sina relationer.

Kristina Ohlsson har ett bra språk och dialogerna känns äkta. Möjligen känns det att boken haltar lite i trovärdighet kring utgången: en snuffmovie som gjordes för fyrtio år sedan. Det känns inte trovärdigt riktigt och mot slutet kan jag tycka den förlorade lite i fart. Det är förstås svårt att hålla ihop en hel berättelse. Men jag verkligen fram emot nästa bok i serien. Kristina Ohlsson har tagit plats bland de främsta svenska deckarförfattarna, utan tvekan.

Änglavakter är Kristina Ohlssons tredje kriminalroman om Fredrika Bergman och hennes kollegor Alex Recht och Peder Rydh. Askungar utkom 2009 och blev snabbt en framgång både i Sverige och utomlands. Efterföljaren Tusenskönor har belönats med Stabilopriset och är nominerad till bästa svenska kriminalroman 2010.

Eli läser och skriver har också recenserat Änglavakter.
Dagens Bok har också recenserat Änglavakter.

Änglavakter
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget
Serie: Fredrika Bergman 3
ISBN10: 9164203530
ISBN13: 9789164203533

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Colossus: Spiritual Myiasis – ger ett väldigt bra intryck

by

Artist: Colossus
Titel: Spiritual Myiasis
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 1/5

Colossus är ett band från Stockholm som lirar metal åt de hårdare hållet. Genom intensivt spelande och en jävla vilja att lyckas så har de påbörjat sin karriär inom den svenska metalscenen. ”Spiritual Myiasis” är en 20minuters EP som består utav 3 spår. Man skulle kunna tycka att det är lätt att skriva om, bara tre låtar, men det är snarare tvärtom. Colossus spelar huvudsakligen progressiv metal, lite meshuggah influenser och kanske lite maston, men de lägger även in en jäkla massa annat vilket gör att man blir en smula förvirrad. Visst kan man ha många influenser, men det är viktigt att det ändå kan gå ihop i slutändan.
Första låten heter ”Parasite”. Det är en intensiv och hård låt med skivan bästa sånginsats. Den ger ett väldigt bra intryck om man inte hört Colossus innan.

Andra låten heter ”The Gnawing”, en lite mer anonym låt. Helt okej som mellanspår på en längre skiva, men på en EP tycker jag inte att den riktigt funkar. Jag tänker anta att bandet har fler än tre låtar, om man släpper en EP och inte har släppt något innan(då räknar jag inte med deras demo) så är det viktigt att alla spåren är väldigt starka. ”The Gnawing” är tyvärr inte tillräckligt lyftande.

Sista låten är den som förvirrar mig mest. ”Eternal Return” är en stonerlåt. DEt är en riktigt bra låt och absolut den låt på skivan som tilltalar mig mest personligen, men hur den hänger ihop med de tidigare spåren förstår jag inte alls.

Som helhet är det en bra EP, ett bra smakprov på vad jag tror kan bli en bra fullängdare. Produktionen i sig är kanske inte den bästa. Instrumenten, speciellt gitarren, låter lite grötig ibland. Men vem fan bryr sig, metal ftw!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jack Beauregard med The Magazines You Read – tio kärlekslåtar

by


Artist: Jack Beauregard
Titel: The Magazines You Read
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-04-29

Jack Beauregard är en popduo från Tyskland som har gjort sig ett namn som förband åt bland annat Mika och Hurts. För den tyska publiken, och möjligtvis den europeiska, är de även kända för att ha skrivit låtar åt förra årets Eurovision-vinnare Lena Meyer-Landruth.

Med de referenserna i bagaget är det lätt att gissa sig till på förhand hur det här låter och bandet förvånar en inte på den fronten. The Magazines You Read består av tio kärlekslåtar som är lite sådär lagom ödesmättade och behagliga att lyssna på. Här finns ingen låt som sticker ut eller särskiljer sig från de andra, ingenting att reta sig på eller beklaga sig över. Det är popmusik som låter fint men som inte väcker några känslor. Och därmed kan det sägas att Jack Beauregard har misslyckats för bra popmusik ska ju väcka känslor.

The Magazines You Read är helt enkelt ett ganska tråkigt album. Det bjuds inte på några överraskningar och texterna är mest plattityder om kärlek. Inledande You Drew A Line är det enda spåret på albumet som känns någorlunda spännande. Då är det synd att resterande nio låtar känns som något som du hör i valfri klädbutik. Det är helt enkelt bakgrundsmusik som inte väcker några känslor alls.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jag är Ozzy – obligatorisk läsning för besökare på Sweden Rock

by

Ozzy Osbourne är största rubriknamnet på Sweden Rock i sommar, för att använda svengelska så headlajnar han festivalen.
Jag har precis läst hans biografi ”Jag är Ozzy” som sedan ett tag finns i pocketupplaga, ett format som lämpar sig utmärkt att ha i jackfickan på pendeltåget eller tunnelbanan.

Rockikoners biografier kan vara rätt tjatiga, när de skryter om alla droger de tagit och alla tjejer de haft sex med. Ibland, när jag läste skräckrockaren Marilyn Mansons biografi hade jag svårt att ens tro på det. Det var så mycket att han borde varit totalt urblåst i hjärnan för tjugo år sedan, typ.

Men i Ozzys biografi känns det äkta. Boken är väl skriven så att han berättat för Chris Ayres som sedan skrivit ned det på ett sätt att det känns som att sitta bredvid Ozzy och han själv berättar.

Ozzy berättar om sin uppväxt i det fattiga arbetarkvarten i Aston i Birmingham. Han berättar hur hans båda föräldrar jobbade och slet inom industrin. Men med sex barn var de ändå ständigt fattiga och hade ekonomiska bekymmer. Det säger mycket om orättvisorna i samhället. Arbetarklassen är nedtryckt och Ozzys analys är träffsäker: när det inte hjälper hur mycket de än jobbar blir de ändå inte av med de ekonomiska bekymren.

Black Sabbath bildades i Birmingham 1968 av Ozzy Osbourne (sång), Tony Iommi (gitarr), Geezer Butler (bas) och Bill Ward (trummor). Bandet blev känt för sina skandalösa uppträdanden och skapade något helt nytt i musikbranschen med sitt tunga beat och texter fyllda av ockultism. Deras skivor, till exempel Paranoid och Sabbath Bloody Sabbath, sålde guld- och platina många gånger om på 1970-talet och de rankas som tidernas näst bästa hårdrocksband, bara slagna av Led Zeppelin.
Men det kostade på. De var grova narkotikamissbrukare och alkoholister alla fyra. Ozzy berättar, som det känns, ärligt om den tiden. Han har också en krass syn på sig själv och menar att han är långt ifrån någon casanova, utan fick ta de tjejer som blev över.

Droger slår ut människor och gör dem knäppa, speciellt när det handlar om sådana mängder och i sådan blandning som Ozzy tog dem. Han berättar också om riktigt idiotiska saker han gjort när han varit påtänd, som när han slog sin styvdotter eller sköt ihjäl höns. Vissa saker han gjort är så vidriga att om jag varit anhörig till honom skulle jag ha svårt att förlåta. Det verkar som han delvis skrivit boken lite för att kunna be om ursäkt. Absolut något som är bra. Alldeles för många människor har svårt att erkänna att de gjort något fel.

Ozzy har ju fått en slags andra och till och med tredje chans. I och med såpserien ”The Osbournes” har han fått en utvidgad och större publik.

Jag tycker det är skönt att se ett exempel på att det går att resa sig och ta sig ur sådan skit som droglivet. Sedan kanske Ozzy inte är den person jag vill vara kompis med, han lär ha ställt upp till stöd för George Bush i ett presidentval till exempel. Men jag har fått ökad respekt för Ozzy efter att ha läst biografin.

Malin The Writer skriver i sin recension:

Jag har läst ganska många biografier genom åren, och tyvärr är det så att den ena är den andra lik. Just den här biografin tänkte jag att den nog skulle vara lite som att läsa Mötley Crues eller Marilyn Mansons biografi en gång till, men det visade sig vara något helt annat. ”Jag är Ozzy” har en hel del ingredienser som de båda andra saknar, och det är 1. Variation 2. Humor 3. Ärlighet.

Jag är Ozzy
Författare: Ozzy Osbourne
Författare: Chris Ayres
Översättare: Linnea Olsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201005
ISBN10: 9113027840
ISBN13: 9789113027845

Läs även andra bloggares åsikter om , ,