Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Irene Huss – Den som vakar i mörkret, recension

by

Titel: Irene Huss – Den som vakar i mörkret
Betyg: 2
Premiär: 6 juli 2011 – DVD

Så var det dags igen för svensk kriminalfilm. Det kommer sex nya filmer om kriminalaren Irene Huss och man är redan klar med inspelningen av samtliga och först ut är Den som vakar i mörkret. Filmerna är baserade på författarinnan Helena Turstens karaktär med samma namn.

I Den som vakar i mörkret hittar två pojkscouter en kvinnokropp begravd på ett fält. Polisen kopplas genast in och man upptäcker snart att här ligger inte bara en, utan flera kvinnor begravda. Alla är de begravda med ett personligt föremål som representerar dem som personer. Jakten på en brutal seriemördare är snabbt igång. Under utredningens gång får Irene (Angela Kovács) en allt starkare och intensivare känsla av att vara förföljd.

I tidigare Huss-filmer (och många andra svenska krimfilmer och böcker), spelar privatlivet en stor roll i berättandet. Så även i denna. Jag såg filmen på premiärvisningen och hade då den stora äran att få en kommentar av regissören Richard Holm (Johan Falk, Beck) innan filmen började. Richard nämnde då bl.a. att det var extra kul att få göra en film om en kriminalinspektör vars privata liv inte var ensamt och dystert. Det är just vid de delar som utspelar sig kring familjen som filmen har en av sina största svagheter. Privatlivet får för mycket plats. Det stör och gör filmen mer förutsägbar. Storyn kring seriemorden går i sin tur aldrig in på djupet och jag upplever att den missar sitt mål. Det blir tunt och ytligt.

Ett nytt ansikte dyker upp i filmen, nämligen kriminalteknikern Elin Nordenskjöld som spelas av Moa Gammel. En frisk vind bland annars gråa, trista stofiler. Det enda problemet med hennes intåg är de kommentarer som läggs av kollegan Johnny Blom (Dag Malmberg). De känns några halvhjärtade försök till någon form av komik och smakar mest illa. Malmberg gör, liksom Moa och Angela, annars en bra insats rent skådespelarmässigt.

Filmen är knappt godkänd och får därmed en tvåa. Önskar kommande fem filmer tonar ner privatlivet och lägger mer fokus på det team bekämpar mordgåtor på Göteborgs gator.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Filmrecension: ”La prima cosa bella”

by


Titel: La prima cosa bella
Betyg: 3
Premiär: 1 juli 2011

La prima cosa bella är ett vackert filmat italienskt familjedrama med duktiga skådespelare om konsten att försona sig med sitt liv och dess förutsättningar. Filmen har varit en publiksuccé i Italien och var landets Oscarsbidrag.

Anna Nigiotti är en vacker italiensk ung mamma som vinner en skönhetstävling där den vackraste mamman ska koras i Livorna i Toscana i Italien under 1970-talet. Männen i juryn flockas kring Anna och hennes lille son och hennes man blir båda illa berörda. Hennes make, Mario, klarar inte av alla mäns lystna blickar på Anna och i synnerhet är det hennes bakdel som drar klåfingriga pilska mäns fingernyp. Ganska kort tid efter tävlingen bryter stora grälet ut mellan Mario och Anna. Anna tar de båda små barnen med sig och lämnar maken, mitt i natten.

Anna och barnen, Bruno och Valeria, lever på alla möjliga håll därefter, på hotell, i en stuga på ett slottsområde, i en kemtvätts lokaler. Men var de än bor dras männen till Anna. Hon har ett sådant sensuellt utseende och en sådan lagom rundad kropp att många män vill ha sex med henne. Hon är en lättsam person, som vill leva livet fullt ut – och inte är rädd för att pröva nya saker.

Kanske är det inte den mest trygga uppväxten. Efter separationen bråkar föräldrarna också en del om vem barnen ska bo hos. Sonen, Bruno, tar mest illa vid sig, som vuxen är han drogmissbrukare.

Filmen skildras utifrån Brunos synvinkel och den handlar om flera tidsepoker som går i varandra. I nutid ligger Anna, mamman, på sjukhus med svår cancer och förväntas inte leva länge till och de två barnen samlas hos mamman. Filmen skildar olika händelser under deras uppväxt, minnen som tar tag i Bruno när han är vid sin mammas dödsbädd.

Den skildrar syskonens relation och hur de har olika roller i familjen och hur de också har helt olika relationer till mamman.

Skådespelarna är duktiga och det är skönt med filmer från icke-amerikanska filmbranschen, för då möter vi ansikten vi inte redan förknippar med en mängd andra tidigare rollkaraktärer. Visserligen spelas Anna av Stefania Sandrelli som haft roller i flera av Ettore Scolas filmer, men det stör inte upplevelsen av hennes rollkaraktär nu.

Varför jag inte gav önnu högre betyg beror dels på att mycket ändå var förutsägbart. Ett plus är att så svåra ämnen som försoning och livets alla trasiga människoöden kan skildras med värme utan att bli överdrivet humorflåsigt och inte heller för sorgligt sentimentalt.

Sonen, Bruno, framställs som att han har drogproblem. Han funderar på allvar till och med att ta av mammans smärtlindrande morfin. Men jag har svårt att köpa den delen. Han ser inte så nerkörd ut, ser inte så lidande ut. Han jobbar som lärare på en högskola men är mest på jakt efter droger för att lindra sin inre förtvivlan och för att slippa se den tomhet han känner. Den delen av berättelsen har jag svårt att tro på. En svårt missbrukande person kan ofta inte engagera sig så mycket i andra, som Bruno ändå gör. Men som helhet är filmen absolut sevärd, annars skulle den inte få betyg 3, och det är en stark trea.

Filmen fick betyg 4 i DN av Kerstin Gezelius som skrev:

Det är romantiskt. Det är italienskt. Det är starkt. Fingertoppskänslan i dialog och regi håller alltid koll på hur människor egentligen reagerar på saker och ting, när de filtreras genom deras överlevnadsstrategier, än på hur de borde reagera. Förloppen är drastiska men bildberättandet är så smidigt och situationerna så vardagliga att man inte märker när falluckorna öppnas och tårarna börjar spruta. Att allt det här hinns med på två timmar är också konstigt. Det hade lätt kunnat vara en dramaserie i tre, fyra delar och filmen påminner i sin känsliga väv mellan det moderna och det förflutna om tv-serien ”De bästa åren” (”Il meglio gioventù”) men är betydligt roligare och mer nostalgisk.

Regi: Paolo Virzì
Med: Micaela Ramazzotti, Stefania Sandrelli, Valerio Mastandrea, Claudia Pandolfi, Sergio Albelli mfl
Italien, 2010 (122 min)

Mer info om filmen på Folkets bios hemsida.

Betyg 3 i Expressen och betyg 4 i Göteborgsposten.
Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension: The Deer Tracks – The Archer Trilogy Pt.2

by

Artist: The Deer Tracks
Titel: The Archer Trilogy Pt.2
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 5 juli 2011

Den svenska duon som består utav David Lehnberg & Elin Lindfors har funnits sedan 2008, då deras album ”Aurora” slog igenom i hela världen. Stora tidningar som NME, The Guardian hyllade albumet. Att en utav bandets låtar hörs i fullängd i den populära tvserien ”Grey’s Anatomy” gjorde dem ju inte mindre populära, utan där ökade deras antal anhängare storartat. Deras nya album, ”The Archer Trilogy Pt2” är det andra, av totalt tre som tillsammans en fantastisk triologi. Och jag väntar ihärdigt på det tredje. Musiken går under namnet Elektronica, men är ett alldeles eget pottpurri av passion, noggranhet, harmoni, romantik och tidlöshet. Elin Lindfors söta, men ack så sköra röst blandas perfekt med den underbara musiken och gör mig berörd, minst sagt. I sorlet av ”The Deer Tracks” kommer hela tiden nya överraskningar när du minst anar det, vilket gör att det aldrig heller blir tråkigt. Överraskningarna kan vara allt från ett vackert, dämpat piano, till munspel eller en vacker sångslinga, men i bakrunden finns den där typiskt stabila elektronika/ambient-pulsen. Resultatet av alla element som blandas perfekt i ”The Deer Tracks”-dimman erhåller endast ett ord. Magiskt är ordet.

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Robin Hood på Kastellet i Vaxholm, rapport från premiären

by

Några minuters båtfärd från Vaxholm ligger Kastellet, en liten ö med en borg. Där spelas i sommar ett äventyrsspel i musikalformat om Robin Hood och hans vänner, om deras kamp mot en tyrannisk, makthungrig och girig prins. Föreställningen passar utmärkt att ta med sig hela familjen till, både gammal och ung blir road.

Robin Hood hade premiär tisdagskvällen den 5 juli. Det var en härlig kväll med perfekt väder. Produktionsteam och skådespelare hade vädrets makter på sin sida.

Borgplatsen på ön är som gjord för ett spel av typen Robin Hood med borggården som scenplats med stora lummiga träd som ramar in scenplatser och måsar som flyger över scenen och vågornas skvalp i bakgrunden. Regissör och skådespelare har också sett till att utnyttja platsens alla fördelar, just för en berättelse som utspelar sig i en tid då prinsar levde i borgliknande hus.

Berättelsen som spelas upp har hämtat sitt stoff från olika legender om Robin Hood. Manusförfattaren har valt att låta Robin Hood vara Robert av Locksley, en storbonde som står på de fattigares sida och som protesterar mot prinsens förtryck av folk och orättfärdiga skatteindrivningar. Han tvingas från sin gård och lierar sig med laglösa i Sherwoodskogen.

Föreställningen har alla de obligatoriska karaktärerna som Lady Marion, sheriffen av Nottingham, Lille John och Broder Tuck men också nya karaktärer, som några starka kvinnoroller.

Robin Hood blir en rolig äventyrsberättelse med musikalnummer och trots att den är rätt lång, två timmar och tjugo minuter plus paus hörde jag inga uttråkade suckar från något av alla de barn som var med på premiären. Några scener flirtade med Disneys tecknade version av Robin Hood vilket gav en hel del igenkännande skratt.

Nu håller jag tummarna att vädrets makter bjuder på riktig sommar och i alla fall avhåller sig från att vräka ur sig värsta ovädret. Den här föreställningen och dess skådespelare är definitivt värda att få spela under acceptabla väderförhållanden.

Bakom produktionen står Wall scenproduktion som består av Anna och Stefan Wall. Med Robin Hood blir detta fjärde året på Kastellet för paret. Stefan Wall har regisserat föreställningen, Anna Wall debuterar som manus- och sångtextförfattare. Musiken till föreställningen är skriven av Kristofer Eng Radjabi.

Robin Hood spelas av Jakob Stadell som bland annat medverkat i musikaler som Avenue Q, Guys and Dolls och Jesus Christ Superstar. Han har dessutom fått Guldmasken 2001 för sin roll som Mark i Rent på Göta Lejon. Han är en duktig sångare och gör en Robin Hood som en riktig hjälte, tagen direkt från en klassisk äventyrsfilm från förr.

Ett praktiskt tips till alla som planerar att se föreställningen: Tänk på att det kan bli kyligt fram emot kvällen, ta med en tjock tröja.

I premiärvimlet såg vi förresten flera kända artister, som Martin Stenmarck, Sarah Dawn Finer och Nanne Grönwall.

Medverkande: Jakob Stadell, Johan Wennerstrand, Jessica Olsson, Henrik Norman, Marit Eriksson, Erik Norén, Henrik Hugo, Helena Larsson, Daniel Greyer, Lars Henry?Larsson,  Niklas  Jarneheim, Thomas  Olofsson samt nio staterande.
Regi:  Stefan Wall,  Manus: Anna Wall, Musik: Kristofer Eng, Koreografi: Adrienne  Åbjörn, Kostym: Jenny Linhart, Scenografi: Marcus Englesson.

Mer om Wall Scenproduktion på deras hemsida.
Mer om föreställningen Robin Hood hittar du här.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Roffe Ruff – Barrabas: Tung göteborgsrapp från hemlig profil

by

Artist: Roffe Ruff
Titel : Barrabas
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-05-27

Roffe Ruff från Majorna i Göteborg är ett lokalt rappfenomen. Han har hela tiden hållit sig hemlig, uppträtt bakom mask och undvikit intervjuer och promotion. Hans verk har spritts via ordets makt. Och internets.

När offentligheten började krypa närmare valde Roffe Ruff att sluta snarare än att avslöja vem han är. ”Ni skulle låtit mig va.” rappar han i Monster på den nya skivan, en skiva som om han fortsatt hade kunnat kallats för hans genombrott. Tidigare har han deltagit på en mängd mixtapes och släppt två egna skivor, den senaste Ormar i Gräset 2009.

Texterna är socialrealistiska om livet i förorten. Om polisen, om knark, sprit och våld. Ibland när svenska rappare skildrar förorten blir det lite larvigt, men Roffe Ruff har pondus. Visst kan en stockholmare som jag själv tycka att den utpräglat göteborgska dialekten ibland inte känns så äkta som Mohammed Alis stockholmska. Men samma sak gäller nog vice versa. Det är en vanefråga.

Flera av spåren är dancehallbetonade men som bäst är det när han saktar ner. I Jag är din får vi en tung kärlekslåt av bästa DMX-rullande snitt. I Fröken Anderberg går sorgen och vemodet över en anhörigs död rakt in i hjärtat.

Huvudsaken är att Roffe Ruff var en enormt begåvad artist som inte backade för att skildra sin verklighet. I svängiga mediekritiska Så är det rappar han att ”kidsen inte längre dricker GHB-tvål” och att ”vi borde jaga dem med fallskärmsavtal istället för att jaga apatiska barn”. I Anticimex köper polisen Roffe Ruff-tröjor vid dörren samtidigt som han försöker ta reda på vem han ska hämnas på för angreppen på sin familj. ”Jag lovar dig här och nu, att dansa på din grav”

Roffe Ruff var vad man slentrianmässigt brukar kalla äkta. En egenskap som är viktigare inom hip-hopen än någon annan genre. Att han inte orkade fortsätta, inte orkade den offentlighet hans talang gjorde oundviklig är en förlust för musiksverige.

Det har släppts oförskämt många bra svenska hiphopskivor i år, Barrabas är ännu en i raden.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,