• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

En förhandstitt på Horrible Bosses

10 augusti, 2011 by Redaktionen

Titel: Horrible bosses
Betyg: 2
Premiär: 12 augusti 2011

Horrible Bosses är en amerikansk grabbfilm men det finns väldigt lite jag känner igen mig i här.

Det är roligt att se Donald Sutherland men han dör tyvärr i de första tio minuterna. Jamie Foxx hänger med som mordkonsult och han gör faktiskt filmen uthärdlig.

Handlingen:

För Nick, Kurt och Dale finns det bara en sak som gör deras dagar lite mer uthärdliga: drömmen om att slippa sina odrägliga chefer. En blöt kväll bestämmer de sig för att det är dags att gå från fantasi till handling och där och då gör de tre vännerna en plan för att göra sig av med sina respektive arbetsgivare för gott.

Som sagt är Jamie Foxx den stora behållningen i den här filmen. Han har vunnit flera Oscar, bland annat för sin roll som Ray Charles i Ray från 2004 och är bemärkt för att han spelar piano själv i filmen.

Humorn i filmen kretsar kring kiss, bajs, knark och sex och det blir väldigt tröttsamt. Budskapet är att du som människa är ett offer för omständigheter eller andras nycker.

Nä, det är nog en alldeles för allvarlig syn på den här filmen och Jamie Foxx är faktiskt värd att sitta kvar för. Men jag saknar kombinationen intelligens och humor som en gång fanns till och med i amerikanska filmer. Människor är ju inte så här dumma.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om premiär, recension, film, Jamie Foxx, Donald Sutherland

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Donald Sutherland, Jamie Foxx, premiär, Recension, Scen

Premiär – Tjechovs Ivanov på Nytorget

31 juli, 2011 by Redaktionen

Tjechovensemblen spelar Anton Tjechovs Ivanov på Nytorget från den 28 juli till och med 6 augusti därefter i Fatbursparken den 11 augusti till 21 augusti.

Teatermagasinet

 

Berättelsen om Ivanovs dilemma, hans ekonomiska problem och hans kärleksproblem pendlar från svart komedi till tragedi.

Han har gift sig med Anna som lämnar sin judiska tro och konverterar till kristendomen för hans skull. Hennes föräldrar förskjuter henne och han får aldrig hemgiften han räknat med. När vi får träffa paret är hon sjuk i turberkulos. Hennes läkare uppmanar honom att skicka henne till ett, varmare torrare klimat. Han hänvisar till sina ekonomiska bekymmer och säger nej.

Runtomkring paret spelas ett drama upp och vi ställs hela tiden inför om aktörerna drivs av girighet, egennytta eller kärlek och lojalitet. Vi får inga givna svar utan får själva ställning. Det är karaktäristiskt för Tjechov att inte ge oss någon hjälp med detta. Han ansåg att det var författarens uppgift att ställa läsaren inför ett dilemma, inte lösa det.

Pjäsen vi fick se var en och en halv timme lång, utan paus, och gick i ett fantastiskt tempo. Det unika med den här tolkningen (i regi av Ulf Pilov)  är att skådespelarna stundtals levererar repliker på sitt eget språk, vi får höra norska, danska, tyska, engelska, spanska med flera språk. Detta ger en känsla av att karaktärerna gestaltar sin inre dialog i samtalet, vi hamnar lite utanför men inte så att vi tappar bort oss. Huvuddialogen förs på svenska.

En inspirerande föreställning och jag kan inte låta bli att kasta mig över skådespelarna och regissören efter pjäsen.

Jag frågar vad pjäsen betyder för dem.

Språket, säger flera av skådespelarna. Att få tala sitt eget språk med medspelarna. Maria Kanninen (Anna, Ivanovs hustru) tycker också att Tjechov är lika aktuell idag som på 1800-talet. Människor är som dom var då, kämpar med samma dilemma.

Ulf Pilov får frågan om varför han fastnat för Tjechov.  Svaret blev att ”…han beskriver människors komplexitet”. Ulf menar att människan kan vara god och ond, klok och dum samtidigt. Det beskriver Tjechov, motsägelsefullheten hos oss människor.

Här är teatermagasinets recension.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Tjechov, teater, Tjechovensembeln, recension, scen

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Recension, Scen, Teater, Tjechov, Tjechovensembeln

Green Lantern i 3D, recensionen

27 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Green Lantern
Betyg: 2
Sverigepremiär: 29 juli 2011

Senaste superhjältehistorien är den välkända DC-seriefiguren Green Lantern. Han får sin kraft från en ring som förmedlar viljekraften från alla varelser i universum.

Eftersom jag fortfarande tycker det är roligt med serier brukar jag gå och se dom här filmerna. Det flesta och bästa har varit baserade på Marvels hjälteuniversum med tillexempel Spiderman och Ironman som exempel. Skillnaden på Marvel och DC är att Marvel har mer nyanserade hjältar som Wolverine, de balanserar på gränsen och kan till och med uppleva tvivel och svårmod.

DC-förlaget däremot sattsade på enklare koncept, goda hjältar mot onda skurkar som inte har andra motiv än att de är onda.

Så också i den här filmen, en ond kraft som lever på rädsla.

Tyvärr är det här för enkelt för mig och 3D tekniken hjälper  inte. Tvärtom upplever jag 3D i de flesta filmer jag sett som störande, den är omogen helt enkelt. Den  filmen där 3D tekniken tillfört mest är Avatar, vackert med en bra historia. Därefter har 3D tekniken mest använts för att sälja slarvigt gjorda filmer. Det funkar inte. Avatar visar att tekniken (även om den är ofärdig) kan lyfta en bra och välgjord film men det gör  att bristerna hos mindre genomtänkta produktioner blir tydligare.

Green Lantern får inget högt betyg av mig men kan säkert uppskattas av andra. På plussidan finns en del humor som kan tolkas som självironi.Special Effekterna finns där men är inget speciellt med dagens mått mätt.

Kanske färgas jag av min uppfattning om DCs hjälteuniversum som plattare och mindre nyanserat än Marvels. Undantaget skall väl vara Batman som fått nytt liv på vita duken med ett mörker som aldrig visats upp i serieform.

Skådespelarinsattserna är sådär med undantag av de animerade medlemmarna av Green Lanternkåren

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om recension, film, seriehjältar, Green Lantern

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Green Lantern, Recension, Scen, seriehjältar

Limbo, recension av spelet

17 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Limbo
Format: Xbox 360, Playstation 3 (20 juli 2011) och Windows (2 augusti 2011)
Betyg: 3

Sverigepremiär: 21 juli 2010
När den ena halvan utav Tale of Tales skrev ett blogginlägg om att ge upp hoppet om spelmediet skrev han bland annat ”Spel är roliga. Låt dem vara roliga. Och låt oss göra någonting annat när vi vill mena allvar”. Inlägget var förstås bara ett dramatiskt utspel från utvecklaren, som senare postade ett nytt inlägg där man myntade begreppet notgames; icke-spel som går mot den strömlinjeformade spelindustrins regler för vad ett spel kan vara för någonting.

Nu är visserligen inte Limbo utvecklat utav Tale of Tales, utan av den danska studion Playdead, men med den gravt stilrena motljusgrafiken i svartvitt och ångestframkallande dekorationer i bandesignen kan man ana att spelvärlden man vandrar i är en isolerad väg genom skaparens egna depressioner. Inre demoner, om man så vill. För det finns nämligen inte mycket, om ens något, som skvallrar om att det här skulle vara ett roligt spel. Tvärtom. Det är ett plattformsspel med inslag av pussel, av den gamla skolan, och hela spelupplevelsen vänder sig hela tiden emot dig. Du löser ett pussel, går vidare till nästa men däremellan möter du människor som bara vill dig illa. Vägen mot räddningen verkar oändlig, även om spelet i sig är ganska kort.

Det är alltså aldrig speciellt roligt, det man upplever och får se. Men det är heller aldrig riktigt meningen. Istället är det en kompromisslös resa genom ett skuggland man inte riktigt är välkommen i. Och den upplevelsen är absolut värd att ta sig igenom, om man vet vad man ger sig in på. Är man däremot ute efter ett roligt plattformsspel med genuina banor och millimeter-precisa hopp finner man inte så mycket hos Limbo, även om dess design är ganska gammalmodig och ointressant.

Läs även andra bloggares åsikter om Limbo, spel, recension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Limbo, Recension, Spel

Irene Huss – Den som vakar i mörkret, recension

14 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Irene Huss – Den som vakar i mörkret
Betyg: 2
Premiär: 6 juli 2011 – DVD

Så var det dags igen för svensk kriminalfilm. Det kommer sex nya filmer om kriminalaren Irene Huss och man är redan klar med inspelningen av samtliga och först ut är Den som vakar i mörkret. Filmerna är baserade på författarinnan Helena Turstens karaktär med samma namn.

I Den som vakar i mörkret hittar två pojkscouter en kvinnokropp begravd på ett fält. Polisen kopplas genast in och man upptäcker snart att här ligger inte bara en, utan flera kvinnor begravda. Alla är de begravda med ett personligt föremål som representerar dem som personer. Jakten på en brutal seriemördare är snabbt igång. Under utredningens gång får Irene (Angela Kovács) en allt starkare och intensivare känsla av att vara förföljd.

I tidigare Huss-filmer (och många andra svenska krimfilmer och böcker), spelar privatlivet en stor roll i berättandet. Så även i denna. Jag såg filmen på premiärvisningen och hade då den stora äran att få en kommentar av regissören Richard Holm (Johan Falk, Beck) innan filmen började. Richard nämnde då bl.a. att det var extra kul att få göra en film om en kriminalinspektör vars privata liv inte var ensamt och dystert. Det är just vid de delar som utspelar sig kring familjen som filmen har en av sina största svagheter. Privatlivet får för mycket plats. Det stör och gör filmen mer förutsägbar. Storyn kring seriemorden går i sin tur aldrig in på djupet och jag upplever att den missar sitt mål. Det blir tunt och ytligt.

Ett nytt ansikte dyker upp i filmen, nämligen kriminalteknikern Elin Nordenskjöld som spelas av Moa Gammel. En frisk vind bland annars gråa, trista stofiler. Det enda problemet med hennes intåg är de kommentarer som läggs av kollegan Johnny Blom (Dag Malmberg). De känns några halvhjärtade försök till någon form av komik och smakar mest illa. Malmberg gör, liksom Moa och Angela, annars en bra insats rent skådespelarmässigt.

Filmen är knappt godkänd och får därmed en tvåa. Önskar kommande fem filmer tonar ner privatlivet och lägger mer fokus på det team bekämpar mordgåtor på Göteborgs gator.

Läs även andra bloggares åsikter om Irene Huss, deckare, dvd, recension, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Deckare, dvd, Filmrecension, Irene Huss, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 146
  • Sida 147
  • Sida 148
  • Sida 149
  • Sida 150
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in