• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Boken Kultur för hälsans skull – lanserades med kultur – så klart

30 augusti, 2011 by Rosemari Södergren


En författare som dansar – därefter en uppvisning av Läkande teater. Skådespelarskan Marie Göranzon läste texter ur Medea och ur Strindbergs Dödsdansen tillsammans med kvinnor från den helande teatern.

När boken ”Kultur för hälsans skull” av Eva Bojner Horwitz hade releasefest på måndagskvällen den 29 augusti skedde det helt enligt bokens budskap i en kulturell lokal, i Playhouse Teaters lokaler i Stockholm och med kultur som inramning.

Först ur på scen var författaren själv som tillsammans med en annan dansare (som jag inte just nu vet namnet på, men det kommer) framförde dans till musik från olika tider och kategorier, från världsmusik vidare över klassiskt till popmusik.

I Stockholm finns en grupp eller ett projekt som kallas ”den helande teatern”. Där får människor med olika stressrelaterade smärtor samarbeta med skådespelare som Marie Göranzon från Dramaten. På releasefesten för boken läste Marie Göranzon några stycken ur Medea och ur Strindsbergs Dödsdansen tillsammans med kvinnor som deltar i projektet. De var duktiga och intressant var hur starka dessa texter är, hur de vibrerar och får olika betydelse beroende på vem som läser dem och hur de läser.

Eva Bojner Horwitz är medicine doktor och forskar inom kulturhälsa. I boken ”Kultur för hälsans skull” redogör hon för hur olika kulturaktiviteter påverkar människors hälsa och välbefinnande. Ibland kan boken kännas väl metodisk och noggrann, men det måste nog vara så för att bokens budskap ska nå beslutsfattare och vetenskapsmän. I boken löper en helhetssyn på människor som en röd tråd, som hon uttrycker det: det går inte att separera tankar, känslor, kropp eller omgivning från varandra. De är kopplade till varandra och kan därför påverka varandra.

Skapandet genom lyssnande eller görande slår an en helig ton som påverkar oss på djupet. Skapandet ifrågasätter genom att ställa oss utanför våra gränser, det inspirerar genom ny kunskap. Och det är detta som gör att konstnärliga och kulturella aktiviteter kan få både spirituella och helande effekter.

I boken tar Eva Bojner Horwitz upp hur kulturen är ryggraden för allt lärande, hon berättar om olika projekt där kultur används medicinskt och hon skissar på en vision om hur detta skulle kunna vidareutvecklas.

Intressanta rubriker i boken är till exempel:
Öka din hälsokonstnärliga potential – ett tiostegsprogram
Konster tar vid där orden tar slut
Hälsokonstnärskap i framtiden

Boken tar upp hälsokraften i kultur och Kulturbloggen kommer helt klart att återkomma till flera av de aspekter som tas upp. Människor som mår bättre på grund av kulturen är en vinst för samhället och för den enskilde individen. Därför är kultur så viktig, ja rent av det viktigaste. För mig fungerar boken som ett kvalificerat bollplank, den ger mig en del nya infallsvinklar och ny kunskap samtidigt som den får mig att komma igång och fundera och tänka vidare. Den är som ett arbetsredskap i mitt sökande efter sätt att förklara hur viktig kultur är.

Här kan du provläsa delar ur boken.

Lyckans smed har också bloggat om boken.

Titel: Kultur för hälsans skull
Författare: Eva Bojner Horwitz
Förlag: Gothia
ISBN10: 9172057750
ISBN13: 9789172057753

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, hälsa, bok, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, hälsa, Kultur, Recension

Colombiana, recensionen

29 augusti, 2011 by Redaktionen

Titel: Colombiana
Betyg: 1
Premiär: 16 september 2011

Fransmännen, som nästan alltid varit kända för sina egensinniga och unika spelfilmer, blir gång på gång svikna av sin landsman Olivier Megaton som skapar de mest Hollywood-ostiga actionfilmerna man kan tänka sig. Här finns, som vanligt, ingenting som vittnar om landgränser som går genom regissörens blod. Eller manusförfattarnas, Luc Besson och Robert Mark Kamen, heller, för den delen.

Jag vet egentligen inte vad som är värst; att man så desperat försöker spela på tittarens känslosträngar, eller att man gör det på sämsta möjliga (och patetiska) vis? Redan från början känns filmen nämligen otroligt fånig och fullkomligt orealistisk. Att ett nio-årigt barn som närvarar vid avrättningen av sina föräldrar, och sedan flyr gangstrarna för att ta sig ända från Columbia till Chicago för att tränas till yrkesmördare hos sin farbror känns… sådär. Inte för att jag har några problem med fantasifulla utsvävningar, men här bibehåller man varken någon slags illusionsartad logik eller trovärdighet hos karaktärerna. Tvärtom känns de plastiga och direkt omöjliga att relatera till eftersom allting känns så tvångsmässigt påklistrat. Skådespelarinsatserna; speciellt från huvudrollsinnehavaren Zoe Saldana (Avatar) samt Michael Vartan och Cliff Curtis, är inte mer livsingutande än en plastdocka man kan finna i en leksaksaffär. Dialogen känns snabbt ihopskriven och alla filmens scenarion tävlar om vilken som känns mest häftig. Tyvärr är svaret att ingen utav dem är det.

Men visst, man har faktiskt i alla fall försökt skapa ett enhetligt manus med någon slags logik. Problemet, bland alla andra, är bara att handlingen är alltför spretig med jobb, hämnd och relationer. Man går visserligen ifrån vissa konventioner när man blandar ihop alla dessa ingredienser, men resultatet blir långt ifrån lyckat. Istället känns det bara dumt och ologiskt, samt att man misslyckas med att leverera den enklaste utav känslor för yrkesmördare: isolering.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, Colombiana, filmrecension, fransk film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Colombiana, Filmrecension, fransk film, Recension, Scen

Amos Oz: Lantliga scener – fascinerande

28 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Amos Oz tippas om och om igen att få Nobelpriset i litteratur. Amos Oz, född som Amos Klausner 4 maj 1939 i Jerusalem, dåvarande Palestina av rysk-judiska föräldrar, är israelisk författare, professor i litteratur vid Ben Gurion-universitetet och samhällsdebattör. Han har fått flera fina litteraturpris som Friedenspreis des Deutschen Buchhandels 1992 och Goethepriset 2005.

Jag läser just nu hans bok ”Lantliga scener”. ”Lantliga scener” består av åtta noveller som tillsammans bildar en roman. En person som i den ena novellen är huvudkaraktär kan i nästa bli en bifigur eller kanske bara flimrar förbi i utkanten, för att nästa novells huvudperson råkar se något i förbifarten utan att direkt lägga märke till det. Det är så snyggt upplagt, så vackert och suggestivt. Samma sak upprepas, fast i ett annat sammanhang och sett med andra ögon, ur en annan synvinkel.
Dessutom är Amos Oz otroligt skicklig skribent. Han behärskar språket, jag blir så inspirerad och jag njuter av varenda mening.

DN:s recensent Maria Schottenius skrev:
Den bok som kommer ut i dag, ”Lantliga scener”, är en novellsamling, författad i en stämning av livets efterklang. Amos Oz skapar en avspänd, vardaglig atmosfär när han skriver. Det är inga märkvärdigheter som händer, förrän plötsligt en energipelare stiger ur texten.

”Lantliga scener” utspelar sig i Tel Ilan, en idyllisk men bedagad israelisk by, och varje novell utgår från någon av byns invånare. Den kom i svensk översättning i maj så den är rätt aktuell. Själv fick jag tag på den via bokklubben Gondol, som enligt sin hemsida riktar sig till kulturintresserade män och kvinnor i alla åldrar. Vana läsare som efterfrågar kvalitetslitteratur – böcker som engagerar, överraskar, berör och utmanar.
Jag tycker de lyckas bra, deras urval innehåller båda nya och äldre kvalitetsböcker. Det kan vara rätt svårt att få tag på äldre bra böcker, eftersom bokhandlarna idag är väldigt fokuserade på nyutgiven litteratur.

Amos Oz är intressant också för att han inte bara är författare utan engagerad i viktiga samhällsfrågor. Han var med och grundade Fred Nu-rörelsen i Israel 1978 och har länge varit en framstående förespråkare för en tvåstatslösning till den israelisk-palestinska konflikten.

Lantliga scener
Originaltitel: Scenes from village life
Författare: Amos Oz
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Översättare: Nicholas de Lange
ISBN10: 9146220526
ISBN13: 9789146220527

Fler recensioner av ”Lantliga scener”: Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Dagens bok.

Läs även andra bloggares åsikter om Amos Oz, recension, novellsamling, Lantliga scener, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Amos Oz, Bok, Lantliga scener, novellsamling, Recension

Svart Venus: en smärtsam upplevelse

27 augusti, 2011 by Redaktionen

Titel: Svart Venus
Betyg: 1
Sverigepremiär: 26 augusti 2011

Svart Venus är algeriska regissören Abdellatif Kechiches fiktiva återgivning av sydafrikanska tjänstekvinnan Saartije Baartmans (spelad av Yahima Torres) tragiska och verkliga livsöde. Som tonåring i 1800-talets Sydafrika övertalades Baartman att följa med sin husbonde till Europa, under förevändningen att hon där skulle få förverkliga sina artistdrömmar. Dock kom hon istället, på grund av sin i europeiska ögon besynnerliga fysik med en framträdande bakdel och blygdläppar, att visas upp som en kuriositet i olika sammanhang, för att senare sluta sina dagar som prostituerad i Paris.

Att under 159 långa minuter tvingas bevittna hur Saartije Baartman, tvåhundra år efter sin död återigen berövas sitt människovärde är en smärtsam upplevelse, och mindre på grund av medkänsla, än av den entusiasm med vilken Kechiche återger verkliga och inbillade övergrepp mot sin huvudperson..

Den största utmaningen för den som söker postum upprättelse för offer, som liksom Saartije Baartman utsatts för exploatering och förnedring är att hitta vägar att återupprätta det berövade människovärdet och att undvika att bidra till ytterligare förödmjukelse. Det är en utmaning som kräver eftertanke, kreativitet och respekt, talanger som Kechiche helt verkar ha övergivit i sin senaste film. Inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig omfattningen av den behandling som han hade i beredskap för Saartjie Baartman i form av grafiska övergrepp, och värst av allt, hennes tystnad.

Även om det skulle kunna bevisas att varje detaljerat övergrepp i filmen är autentiskt så är det inte dessa bitar som saknas i de många återgivningar av Baartmans liv som föregått Svart Venus. Det är som om Kechiche tror att vi bara kan förstå hennes lidande genom utförliga beskrivningar av hur hon berövades sitt människovärde. Att det endast är genom hennes utsatthet, genom fler extrema närbilder av hennes skinkor än av hennes ansikte, och genom hennes ändlösa drickande och återhållna gråt som vi kan känna empati med Saartjie Baartman.

När filmen premiärvisades i Johannesburg tidigare i år motsvarades den eskalerande intensiteten i övergreppen mot Saartije Baartman av en växande ström av biobesökare som lämnade den från början överfulla salongen i avsmak, delad förnedring, eller av ren uttråkning.

Jag har svårt att avgöra vad jag själv upplevde som mer outhärdligt, regissörens bristande förtroende för sin publik, manifesterat i oändliga variationer av samma avhumaniserande och uttjatade tema, eller det faktum att Saartjie Baartman reducerades till en stum statist – eller ännu värre, rekvisita – i den film som bär hennes namn. Om Abdellatif Kechiche kunde föreställa sig simulerade ridturer på hennes rygg och hur hon åt vindruvor från en dildo, borde han inte också ha kunnat föreställa sig hennes drömmar, förhoppningar och ilska? Vad som helst som skulle ha bidragit till att nyansera bilden av Saartjie Baartman som ett stycke hjälplöst kött att tafsa på, förlöjliga eller tycka synd om.

Vem som helst som tagit del av Saartjie Baartmans livsöde i litteratur, film, eller efter en snabbsökning på Internet, vet att hon förnedrades, misshandlades och utnyttjades av aristokrater, kringresande underhållare, forskare, liberaler och vanliga människor. Men hur utsatt Saartjie Baartman än var, så utgör hennes lidande bara en del av hennes liv. Hon var dessutom någons dotter och livskamrat, och något så originellt på den tiden som en ung kvinna som lät sig ledas av sina ambitioner och drömmar. Sidor av Saartjie Baartmans liv som Kechiche helt ignorerar och utan vilka resultatet blir en film helt utan komplexitet och tecken på att Kechiche åtminstone hade aningen högre ambitioner än vilken porrfilmsregissör som helt.

Av Katarina Hedrén
(Läs fler filmrecensioner av Katarina på www.wordsofkatarina.blogspot.com)

Läs även andra bloggares åsikter om Svart Venus, filmrecension, recension, fransk film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, fransk film, Recension, Svart Venus

Skivrecension: Edguy – Age of the joker

26 augusti, 2011 by Redaktionen

Band: Edguy
Titel: Age of the joker
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 31 augusti

Age of the joker är Edguys tolfte studioalbum, de har en ganska imponerande meritlista bakom sig och allt som oftast är de power metal när den är som allra bäst. Age of the Joker är inget undantag och faktiskt är det ett av de mer spännande och variationsrika album Edguy släppt på senare år.

Inledande Robin Hood ackompanjeras av pilskott och galopperande hästar och bara det gör att känslan förstärks ytterligare till en redan stark låt. Riktigt spännande blir det i Rock the Cashel som är en riktig utmaning, en låt där folkmelodier ackompanjeras av Tobias Sammets karaktäristiska röst och ger det hela en helt ny nivå. Men min favorit är Pandora’s Box, som börjar med acapella-sång och fortsätter med att berätta en historia väl invävd i musiken och det är i den här låten man verkligen fastnar mer för Sammets sång än för musiken.

Refrängerna är, som alltid, starka och håller hela vägen och lite till. Dock så kanske albumet är något för långt, elva långa låtar som tillsammans bildar över en timmes musik blir nästan mäktigt i överkant när musiken är så pass storslagen.

Allra mest tycker jag om tonen av domedag som dyker upp ibland, och när hårdrocken kombineras med storslagenhet och mörker som i Faces of Darkness och Behind the gates Of Midnight World blir det verkligen bra. Edguy med den experimentglade Tobias Sammet i spetsen verkar ha mycket mer att ge och Age of the joker är ett starkt bevis på det.

Robin Hood:

Läs även andra bloggares åsikter om Edguy, musik, skivrecension, recension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Edguy, Musik, Recension, skivrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 144
  • Sida 145
  • Sida 146
  • Sida 147
  • Sida 148
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in