Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Edguy – Age of the joker

by

Band: Edguy
Titel: Age of the joker
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 31 augusti

Age of the joker är Edguys tolfte studioalbum, de har en ganska imponerande meritlista bakom sig och allt som oftast är de power metal när den är som allra bäst. Age of the Joker är inget undantag och faktiskt är det ett av de mer spännande och variationsrika album Edguy släppt på senare år.

Inledande Robin Hood ackompanjeras av pilskott och galopperande hästar och bara det gör att känslan förstärks ytterligare till en redan stark låt. Riktigt spännande blir det i Rock the Cashel som är en riktig utmaning, en låt där folkmelodier ackompanjeras av Tobias Sammets karaktäristiska röst och ger det hela en helt ny nivå. Men min favorit är Pandora’s Box, som börjar med acapella-sång och fortsätter med att berätta en historia väl invävd i musiken och det är i den här låten man verkligen fastnar mer för Sammets sång än för musiken.

Refrängerna är, som alltid, starka och håller hela vägen och lite till. Dock så kanske albumet är något för långt, elva långa låtar som tillsammans bildar över en timmes musik blir nästan mäktigt i överkant när musiken är så pass storslagen.

Allra mest tycker jag om tonen av domedag som dyker upp ibland, och när hårdrocken kombineras med storslagenhet och mörker som i Faces of Darkness och Behind the gates Of Midnight World blir det verkligen bra. Edguy med den experimentglade Tobias Sammet i spetsen verkar ha mycket mer att ge och Age of the joker är ett starkt bevis på det.

Robin Hood:

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension av Jeff Bridges album Jeff Bridges

by


Artist: Jeff Bridges
Titel: Jeff Bridges
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 2011-08-16

Jeff Bridges är mest känd som duktig karaktärsskådespelare, och det var också som sådan han fick in en fot i countryvärlden. 2009 spelade han en avdankad countrystjärna som kämpade sig fram till ny popularitet. För huvudrollen i Crazy Heart fick Bridges en Oscar för bästa manliga skådespelare. I soundtracket till filmen spelade och sjöng Bridges fler låtar själv, producerad av countrymästare T-Bone Burnett. Samme man ligger bakom produktionen på denna skiva.

Det är habil traditionell country med ett lågt tempo som passar Bridges ganska hesa sångröst. Det är inte alls oävet, men precis som på soundtracket till Crazy Heart är Bridges lite för anonym för att det ska brinna till ordentligt. Bäst lyckas han på Either Way som trots sparsam
instrumentering skapar en suggestiv rytm.

De tio låtarna skiljer sig inte tillräckligt mellan varandra och de är inte tillräckligt bra för att skivan ska bli något annat än en axelryckning. Men det beror givetvis på vad man jämför med. Vill man få en första inblick i amerikansk country väljer jag Bridges tio gånger av tio framför hitlistecountryn bland annat i form av snart Sverigebesökande Toby Keith vars främsta koppling till den traditionella countryn är hans hatt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Håkan Nesser: Himmel över London, en roman om konsten att skriva

by

Håkan Nesser är tillbaka. Få bokintresserade har väl missat det. Hans nya roman, Himmel över London, har gått som följetong i Dagens Nyheter i sommar.
Det är lite trist när en bok publiceras på det sättet, jag skulle aldrig läsa någon bok på det sättet. Jag vill ha hela boken och läsa i min takt. Och ibland händer det ju att man missar ett nummer av tidningen, kanske måste man iväg på någon resa några dagar eller något.

Himmel över London börjar som om det vore en slags deckare. Leonard är en äldre, stenrik man, för övrigt rätt obehaglig eller åtminstone riktigt otrevlig. Han reser till London för att fira sin sin 70-årsdag. Han har bjudit dit sin sambo Maud och hennes vuxna barn, den neurotiska Irina och den omogna Gregorius. Han har bjudit två personer till, vilket de inte vet från början.

Under berättelsens gång märker vi att Leonard planerar något hemskt i samband med sin födelsedag och hans anhöriga verkar inte se särskilt mycket fram emot firandet. De har alla nog med sina egna problem.

En seriemördare går lös i London – och de olika karaktärerna i boken läser om antalet mord som ökar hela tiden i morgontidningarna. En snygg detalj som gör att vi anar att seriemördaren ska ha med bokens karaktärer att göra.

Leonard har bott i London när han var ung och han minns tiden där, händelserna då blir allt mer levande för honom när han nu återvänder. Under sin ungdom träffade han en kvinna från ett kommunistiskt land. Kvinnan var hans livs stora kärlek och hon drog in Leonard i en skum spionhistoria. Spionhistorien och de uppdrag han utförde som spion är som ironi över spionhistorier. Uppdragen är så löjliga att jag frågar mig vad Nesser sysslar med. Det är som den konstig KGB-affären med Jan Guillou. Fast å andra sidan, agenter och spioner och de som sysslar med dessa affärer är kanske rätt löjeväckande?

En bra bit in i historien blir det som små revor i berättelsens verklighet. Leonard får konstiga drömmar då han är en annan person. En svensk man som talar och skriver ner anteckningar på ett språk Leonard inte förstår. Hans sambos dotter Irina får tag på en bok där hon på ett mystiskt sätt läser om sig själv.

Då blir berättelsen stark – då förstår jag vad det är Nesser gör i Himmel över London. Han skriver om konsten att skriva, han utforskar berättandets villkor.

En rolig blinkning åt sina läsare gör han med Irina, som gjort något som känns igen från en av hans tidigare deckare med Van Veeteren. Jag ska inte avslöja vad.

Egentligen har jag nästan berättat för mycket redan nu om romanen.

Göran Greider skriver om Himmel över London i DN och vet inte om han gillar boken eller inte:

För Nessers bok utgör en magnifik drift med spänningsgenren – den slutar rent av nästan som en komedi. Ett tema är vad de totalitära öststatssamhällena gjorde med människor och en tolkning är att Nesser driver med en deckargenre som utövar närapå totalitär makt över oss läsare. Att det inte är tillåtet för en recensent att avslöja handlingen utgör ett belägg för den tolkningen: deckare orsakar censur på kultursidorna!
Håkan Nessers nya bok gör mig besviken och upprymd på samma gång.

Själv tvekar jag inte i den frågan. Jag tycker boken är en av Nessers absolut bästa romaner. Han överträffar sig själv och det är en roman jag kommer att läsa en gång till för att närmare betrakta hans skrivknep och lära mig av dem. Första gången jag läser en bok är jag alltid så fokuserad på handlingen, att jag vill veta hur allt går. När jag läser den andra gången kan jag njuta mer av berättargreppen och av språket.

Recension i Dagens bok:
Strunta nu i att det inte helt tillfredsställande slutet drar ner betyget något och läs boken. Det här är en fantastisk kärlekshistoria, spionhistoria, en berättelse om livets gång, dess förbindelser och mystiska sammanträffanden samt om berättandets krafter.

Himmel över London
Författare: Håkan Nesser
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100125865
ISBN13: 9789100125868

Relaterat: Recension i SVD, Håkan Nessers hemsida, En bokcirkel för alla, Sveriges Radio och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Releasefest för Majgull Axelssons nya roman: Moderspassion

by

Majgull Axelssons nya roman: Moderspassion tog tre år för henne att skriva.
Romanen utgår från några människor som träffas på en vägkrog i Arvika under ett oväder med stora översvämningar. Recensionsdag för boken är 17 augusti. Kvällen före bjöd författaren och bokförlaget på en releasefest.

Vi bjöds på vin, god mat och trevliga samtal om böcker, litteratur och livet, i en vacker trädgård där vi satt under lövträd och vädret var på sitt bästa sensommarhumör. De mörka moln som fanns på himlen blåste snabbt bort och Café Blom på Arkitekturmuséet på Skeppsholmen fick hålla bokfesten under mild himmel.

Huvudkaraktären heter Minna och Majgull Axelsson berättade att hon i början av skrivprocessen hette Nina.
– Jag fick aldrig något bra grepp om henne, hon gled undan, berättade Majgull Axelsson.
Hon berättade att hon skrev om första kapitlet 14 gånger, bland annat för att hon inte tyckte att hon fick liv i huvudkaraktären.
Ett besök i Finland löste knuten. Majgull Axelsson signerade böcker och där kom en kvinna som hette Minna.
– Vilket vackert namn, tyckte Majgull Axelsson och sade till kvinnan:
– Bli inte förvånad om ditt namn dyker upp i en roman av mig.

Namnet Minna löste knuten. Ett bra namn också med tanke på att en hel del i boken utgår från minnen.

Romanen har fick mycket bra kritik av Yukiko Duke i Vi:

I Moderspassion fortsätter Majgull Axelsson att med knivskarp blick utforska familjebandens gåtor. Den här gången är det moderskapet som står i centrum – moderns sätt att se på barnet. Med varm, varsam hand tecknar författaren Minna och Sofia; hon berättar hur klass och konventioner kuvar en kvinna och hur det i sin tur påverkar hennes närmaste. Minna har bara Sofia. Hon älskar och idealiserar sin dotter, men förmår inte att se Sofias stumma desperation.

Med Moderspassion visar Majgull Axelsson återigen att hon är en av våra allra bästa berättare. Det är en ren fröjd att glida fram i hennes spänstiga prosa och låta sig röras och beröras av hennes romangestalter.

Kritikern på Dagens bok är också förtjust i romanen:

Författaren vet hur hon ska sy ihop delarna till en spännande historia. Språkkänslan är förvånande, vilken rikedom. Dessutom har hon det där extra som gör att man blir omtumlad och sugs fast vid sidorna. Jag snyftade inte bara över den sorgliga berättelsen, utan också för att jag blev rörd av hennes konstnärskap. Att hon är magisk genom att vara i vardagen. Majgull Axelsson framstår som en modern Scheherazade, som gjort sig av med kungen och kommit hem till oss.

Sydsvenskan berättar kort om handlingen så här:

Fyra generationers kvinnor står i centrum i Majgull Axelssons nya roman ”Moderspassion”. Alla har de blivit kallade ”hora”, eftersom de inte följt samhällets sanktionerade sexualitet. Minnas mormor fick barn med två olika män, mamma fick en dotter med skolans förförare som sedan blev tv-stjärna, och Minna själv, romanens huvudperson, blir med barn efter en tillfällig kontakt. Nu driver hon med kraft en vägkrog utanför Arvika när historien tar sin början med en höststorm som raserar hus, vägar och relationer.

Kort info om boken från Bokus:

Höststormen drar in över Arvika och regnet vräker ner. Några människor tar sin tillflykt till Sallys Café & Restaurang,en vägkrog strax utanför staden,för att rädda sig undan det stigande vattnet och de hårda vindarna. I skuggan av ovädersnatten får vi deras livsberättelser.

I centrum står vägkrogens ägarinna, Minna, den sista i en ätt av ensamma mödrar och en person som har vissa svårigheter med sitt minne.
Här finns också den ordkarge Tyrone från räddningstjänsten, det ständigt förorättade restaurangbiträdet Anette, Ritva från lokaltidningen, Marguerite, en smått alkoholiserad före detta Dramatenskådespelerska,och hennes man, den arrogante ekonomiprofessorn Henrik.

Moderspassion är en berättelse om föräldraskap i allmänhet, och moderskap i synnerhet, om att förtränga och vägra se, om att bära generationers skuld och skam, men också om längtan efter tillhörighet och gemenskap.

Kulturbloggens recension kommer om en vecka, ungefär. Vi har läst två tredjedelar av boken hittills. Det är en stark berättelse om människor som mött livets svåraste händelser, att se sitt barn må dåligt. Därför tar det viss tid att läsa och smälta. Men recension kommer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension av Apornas Planet: (r)evolution som har premiär 17 augusti

by

Titel: Apornas Planet: (r)evolution (engelsk titel: Rise of the Planet of the Apes)

Betyg:3

Premiär: 17 augusti 2011

Apornas Planet: (r)evolution är den senaste i raden av filmer med samma tema. Människan har trängts undan och vår planet har tagits över av närbesläktade primater: aporna.

Apornas planetfilmernas historia går tillbaka till 1968 med den uppmärksammade och ekonomiskt framgångsrika Apornas Planet. I huvudrollen såg vi Charlton Heston som den ende överlevande av en grupp astronauter som kastas in i framtiden. De finner en värld där människan är stum och betraktas som skadedjur – världen behärskas nu av intelligenta apor.

I slutscenen är Taylor (Charlton Heston) på flykt och hittar resterna av frihetgudinnan på en öde strand. Vi förstår då att den sprängdes i det atomkrig som avsatte människan som härskare på jorden. Den filmen hade alltså ett pacifistiskt budskap.

Efter den första följde ytterligare fyra Apornas Planetfilmer med olika vinkling och plats i kronologin. Det gjordes också en kortlivad TV-serie.

Apornas Planet gjordes om och visades 2001 och fick blandade recensioner men gick med en hygglig vinst.

Apornas Planet: (r)evolution handlar om hur allt började. I den här versionen utsätter forskare chimpanser för ett genmanipulerat virus som de hoppas skall bota Altzheimer. En bieffekt är att intelligensen hos försöksdjuren höjs. Det som följer är förutsägbart men underhållande på många sätt.

Roligt är att kika efter vinkar till den första filmen. I filmen spolas den intelligente chimpansen Caesar omkull med en brandslang som straff för sin upproriskhet. Charlton Heston får samma behandling av aporna i den första filmen i en liknande situation.

Animationerna är lysande och det är svårt att skilja de animerade aporna från riktiga men jag kan inte låta bli att reagera på att rörelsemönster och minspel är så människolika. Filmskaparna verkar förutsätta att djur om de får intelligens kommer att bete sig som människor. Jag är inte lika säker på det.

Animationerna är som sagt imponerande men det blir färre människor i filmerna. Stunts och makeup ritas och renderas och upplevelsen att det är riktiga människor som skapar detta försvinner. Hur häftigt och välgjort resultatet än är. Färre människors idéer kommer till uttryck i filmskapandet och risken är att filmer mer och mer liknar varandra och nyskapandet blir lidande.

Sammanfattnings fann jag filmen underhållande och fascinerades av hur animationstekniken använts, med reservation för att chimpansernas akrobatik hade vunnit på att tonas ner lite. Betyget 3 ger jag för att animationstekniken ibland går överstyr och historien är trots allt ett omtugg av en fascinerande idé som inte tillförs så mycket nytt. Skådespelarinsatserna är inte heller något speciellt

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om

,

,

,