Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

trailer

Looking for Eric – recension

by

eric_1
Looking for Eric är en av veckans mest hyllade filmpremiärer.

Eric Bishop, utmärkt spelad av Steve Evets, är en vanlig postiljon i Manchester och det han lever för är sitt jobb, sin familj och Eric Cantona. Lever och lever föresten, det är nog bara Cantona som egentligen förstår Eric Bishop.
En dag efter en olycka och en joint, kommer Cantona på besök till Eric och börjar coacha hans miserabla liv.
Eric Cantona som spelade för Manchester United under många år anses av många som en av MU:s bästa spelare. Eric Cantona vars fotbollsmeriter och oneliners kunde få vem som helst att tappa fattningen, var även känd för sitt heta temperament i det verkliga livet. I filmen (som han även producerar) har han en bärande roll som Erics skyddande ande.

ericDet är ett intressant tema som Ken Loach tar upp, och det här måste vara en av Loachs mest lättsamma filmer som han någonsin gjort. Regissören Ken Loach är en av Storbritanniens bästa filmskapare har en tendens att fylla sina filmer med många och långa socialistiska utsvävningar som även för den inbitne kan bli tröttsamma men turligt nog är det mindre sådant i den här filmen.

”Looking for Eric ” är historien om en vanlig man, med de problem som finns i vardagen, där fotboll, jobbarpolare och tonårsproblem existerar. Givetvis har Eric problem, han är frånskild sedan många år, och har hand om två stycken struliga tonåringar där en av dem har lite för god kontakt med den lokale busen.

Filmens småtrevlighet till trotts så värjer inte Loach för att visa delar av Manchesters verkliga problem. Manchester är en stad där gängen styr med våld och hot över de olika stadsdelarna, det är tyvärr en tråkig verklighet som inte går att blunda för.

Förvånande nog (om man jämför med hans tidigare filmer) så inte alla pekpinnar uppe hos Ken Loach i den här filmen, utan det utvecklar sig mer som en rätt trevlig film om den nuvarande världens alla problem. Eller en film där den övre medelålders mannen stilla undran över vad som har hänt med världen får ta stor plats.

Är det inte lite rörande med en vuxen karl som har hela sitt rum tapetserat med sin favoritlag och ett jätteporträtt bredvid sängen över Eric Cantona?

För någon som inte har det minsta intresse av fotboll som jag, är det här en sevärd film och Loach roligaste på länge.

Trailer

Relaterat:
Intervju i DN
Recensioner:
Aftonbladet. Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Veckans filmpremiärer: Brustna omfamningar, Il Divo och GI Joe

by

brustnaomfamningar
Pedro Almodóvars film ”Brustna omfamningar” med Penélope Cruz är nog den mest uppmärksammade av veckans premiär. Bland annat för en diskussion som bröt ut på Twitter kring Kerstin Gezelius (DN) hyllningstext, ja nästa kärleksförklaring, till Penélope Cruz som fått rubriken ”Sagolikt freak”:

Det är inte konstigt att hon har varit Pedro Almo­dóvar trogen. I hans speciella universum av gammal melodram och ny transvärld har allt kunnat existera samtidigt och på egna villkor. I hans värld har en stor skönhet varit vad en stor skönhet är: en oförutsägbar naturens slump. Ett freak bland andra freaks. Det måste ha inneburit en svindlande frihet. Frågan är om kärleken överlever den senaste filmen, där Almodóvar också verkar ha trillat dit på hennes yttre. Eller om omfamningen är på väg att brista.

Filmens grundberättelse handlar om en blind författare som var filmregissör när han fortfarande kunde se. Filmen hoppar mellan Madrid 2008 och hans sista filminspelning 1994.
Penélope Cruz spelar en sekreterare som drömmer om att bli skådespelerska. Hon uppfyller sin rike chefs sexdrömmar om henne som tack för att han hjälpte hennes dödssjuke gamle far.

Dagens Nyheter gav betyg 4 och det gjorde Aftonbladet och Expressen också. SVD slog till med betyg 5.

Il Divo
Men själv ska jag först se en annan av veckans premiärer: Il Divo som handlar om den ­inflytelse­rike Giulio Andreotti­. Filmen vann Filmenjurypriset vid Cannes-festivalen. I rättegång blev Andreotti frikänd för anklagelser om bortt som bygger på maffiaförbindelser,
Aftonbladet vacklar i sitt betyg, gav först betyg 2 men säger sedan att efteråt insåg recensenten hur smart filmen är:

Efter att man har sett filmen, känns ”Il Divo” ändå rätt smart. Läckert bildspråk och udda musikval. I den svarta komedins form, lyckas regissören Paolo Sorrentino få det att kännas som att Andreotti var insyltad i de mut- och korruptionshärvor och maffiamord, som han i rätten blev frikänd från.

Fast något är fel på en film, där man efteråt måste läsa på för att helt förstå vad man har sett.


DN gav betyg 4:

Inledningen är magnifik. Det är sen natt – ­ eller snarare mycket tidig morgon i Rom. Allt är tyst och stilla, med ett undantag. Några bilar med blåljus på taket rullar långsamt och ljudlöst fram på en gata. Tungt beväpnade och välbyggda män i mörka kostymer går i blanka skor vid bilarnas sida, med blickarna vaksamt svepande över de mörka fasaderna.
….
Visste man inte att ”Il Divo” handlar om en av den italienska efterkrigstidens mest inflytelserika och omstridda politiker, Giulio Andreotti, skulle man tro sig bevittna inledningen på en ren gangsterthriller.

Betyg 4 i Expressen.

GI Joe
Det är knappast filmen som lockar mig mest, inte riktigt min typ av film. Men enligt en del recensenter är den bättre än man kan vänta sig, som Expressen skriver:

Att vänta sig något annat än förutsägbar handling, charmlösa fyrkantiga karaktärer och överdosering av pangpang när man ser ”G.I. Joe” är lika genomtänkt som att shoppa på Ikea en lönehelg – man blir besviken för inget blir som man tänkt sig.
Men ser man framemot action så är det precis vad ”Mumien”-regissören Stephen Sommers serverar.


SVD gav till och med betyg 4.

”Il Divo” Movie Trailer (2009)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Veckans filmpremiärer: Linje 1-2-3 kapad, L.A. gigolo och Bakom blå ögonlock

by

the-taking-of-pelham-1-2-3
”Linje 1-2-3 kapad” (engelska titeln:The taking of Pelham 1-2-3)) med John Travolta och Denzel Washington är den av veckans filmpremiärer som fått bäst mottagande av filmkritikerna. Betyg 4 i Expressen, till exempel. John Travolta och Denzel Washington, två av Hollywood mer spännande skådespelare. Bara det låter ju lockande.

Göteborgspostens recensent bekriver detta:

Det intressanta sker i spelet mellan Denzel Washington och John Travolta i huvudrollerna. Båda visserligen sprungna ur stereotyper, den förre jobbar under sin kompetens och den senare känner sig bitter, sviken och utstött av samhället, men dialogen över det interna komradiosystemet sprakar. Snabbt utvecklas det till en hjärnornas kamp, inte helt olik den mellan Pacino och De Niro i Heat, där människoliv ska värderas i pengar.

John Travolta spelar kaparen och Denzel Washington spelar trafikledaren.

DN gav betyg 3, Aftonbladet gav betyg 3 och SVD gav betyg 4.

L.A. Gigolo
Filmen med där Ashton Kutcher driver omkring som manlig prostituerad i Los Angeles, La gigolo, verkar däremot inte ha imponerat på filmkritikerna.
Kutcher må vara en mästare på Twitter, men välja filmer där han kommer till sin rätt, kanske inte är hans starkaste sida.
Betyg 2 DN:

Men Mackenzie, som tidigare skildrat ung alienation i det täta psykologiska dramat ”Young Adam” har av någon anledning bestämt sig (eller fått bestämt åt sig) att försöka dra misären till komedi.

Ett extremt lamt försök dessutom. Alla skämt har en bitter, slirig underton och alla komiska situationer filmas med en voyeristisk hinna som sänker energin och pulsen till ödlenivå.

Ashton Kutcher är så gjuten i rollen som woman pleaser att det är genant. Sadistisk type casting, visst, men också ett inspirerat val.

Däremot fick Kutcherfilmen betyg 3 hos Aftonbladet som tyckte den var förbluffande bra. Betyg 3 i SVD också.

Bakom blå ögonlock
Den tredje filmpremiären den här veckan som tas upp av landets filmkritiker får blandat mottagande, mest betyg 3 eller betyg 2.
Aftonbladet:

Marina Farfán är vad man brukar kalla en grå mus. Hon syns inte, hörs inte, och har inga vänner.

Så när hon står som vinnare av det årliga personallotteriet på dräktfabriken där hon arbetar, och vinsten är en resa för två till en exklusiv semesterort, har hon ingen att åka med.

Därför bjuder hon helt enkelt med en man som hon springer på en dag på ett bageri och som säger sig vara en gammal högstadiekompis till henne – trots att hon egentligen inte alls känner igen karln.

Låter som något som skulle kunna bli en bra berättelse. Dessutom utspelar det sig i Mexico, alltid kul med filmer som inte har sin bas i Hollywood.
DN:s recensent däremot, gav bara betyg 2:

Där Kaurismäki aldrig för ett ögonblick känts konstruerad eller hjärtlös i sina berättelser om storheten och stoltheten hos samhällets ”små”, ter sig Contreras ofta tillgjord och ­effektsökande i sin melankoliskt kontraromantiska komedi.

Med andra ord: förutom några få scener inte särskilt autentisk. Vad Ray Davies kärlekssång ”Strange effect” har att göra som återkommande insmickrande ledmotiv förstår man alltså icke. Det är speciellt trist, eftersom importören Novemberfilms mexikanska satsningar är värda all uppmuntran.

Men SVD gav betyg 4, så det är verkligen ett blandat mottagande.

Linje 1-2-3 kapad (The taking of Pelham 1-2-3) – trailer

L.A Gigolo

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

District 9 – en av höstens snyggaste SF-filmer

by

district-9-trailer
En av höstens snyggaste SF-filmer är District- 9. Peter Jackson är tillbaka nu som producent för Science Fiction
filmen District-9, som utspelar sig 28 år efter den första kontakten med utomjordingar och där världen för första
gången gör ett tekniskt genombrott av misstag. För regin står den nykomlingen Neill Blomcamp.

För 28 år sedan dök det plötsligt upp på Jorden flera stora rymdskepp. Efter när den första skräcken har lagt sig visar sig det sig att de utomjordingar som kom med skeppet inte var fientliga utan snarare var på flykt.

Företaget Multi-National United (MNU) placerar flyktingarna i Johannesburg i det så kallade distrikt 9 där de får leva under slumliknande förhållanden.

Och snart visar det sig att utomjordingarna hemlighåller vilken sorts teknologi de har med sig till MNU:s stora
förtret. MNU har ännu inte lyckats utröna vad för något de har med sig till jorden, samtidigt ovanför stadens skyline hovrar de jättelika skeppen.

Det hela tar en annan vändning när en smittad forskare som har haft nära kontakt med utomjordingarna gömmer sig i distrikt 9 för att undkomma sina forna arbetsgivare MNU.

Är filmen hälften så bra som den ser ut är det här höstens stora SF-film.

Trailer

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Whatever Works – förmodligen Woody Allens bästa film

by

whateverworks

Vad glad jag är att jag såg Woody Allens nya film ”Whatever Works” innan jag läste DN:s Mårten Blomkvists recension.
”Whatever works” är en sådan där film jag går ut glad efter att ha sett, stegen sviktar för att jag fått mig många goda skratt. Visst är den förutsägbar i vissa delar, men det tror jag är medvetet av Woody Allen.
Om jag hade sett DN:s sura kritik som bara gav betyg 2 kanske jag inte hade pallrat iväg till biografen. Inser kritiker hur mycket de kan förstöra?

DN-Blomkvist skriver att filmen är en nostalgitripp som inte fungerar. Jag håller inte med ett enda dugg. Dels fungerar filmen. Själv var jag på gott humör i flera dagar efteråt och jag var inte ensam om den känslan. Många recensenter har gett filmen bra betyg, som SVD som gav betyg 5. Så visst fungerar filmen. Och nostalgitripp? Nej, det är ingen nostalgi i filmen, den handlar om idag. Jag blir inte ett dugg nostalgisk av att se den.

Filmen handlar om egentligen samma ska som flera tidigare filmer av Woody Allen.
Aftonbladet beskriver det rätt lustigt:

Woody har inte ens orkat skriva ett nytt manus, utan bara fräschat upp en 30 år gammal historia. Han berättar för femtioelfte gången om en intellektuell äldre judisk man (Larry David) i New York vars smarthet gör att en ung, vrålsnygg korkad blondin (Evan Rachel Wood) inte kan motstå honom.

Det är inte historien i sig utan hur det berättas som gör filmen till en av de bästa av Allen – och en av årets bästa ”feel-good”-filmer.

Woody Allen spelar inte själv med, men han är ändå så påtagligt med. Hans sätt att tala genomsyrar dialogerna och för min del är det bara att kapitulera och förföras och skratta.
En extra knorr är filmens huvudpersons tal direkt till och lek med oss tittare.

Filmen är också, som Göteborgspostens recensent påpekar, ovanligt ljus för att vara av Woody Allen:

Jag vet inte om pessimisten Woody Allen knaprat i sig Prozac av industristyrka eller om han helt enkelt, efter utflykter till London och Barcelona, blivit på ett sprudlande gott humör av att filma i välbekanta miljöer hemma i New York, men Whatever works är Woodys roligaste film sedan Alla säger I love you från 1996.

Trailer:

Relaterat:
En intervju med Woody Allen i SVD och fler recensioner: Expressen, Sydsvenskan, Kommunalarbetaren, TV4.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,