Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivnytt

Recension: Refreshments – Ridin´Along With The Refreshments

by

Artist: The Refreshments
Titel: Ridin´Along With The Refreshments
Betyg: 3
Releasedatum: 2011-06-01

The Refreshments styrka är nog att spela live. Få rockband turnerar runt så intensivt och så mycket. Deras musik är fartfylld och buggvänlig. Bandet lär ha gjort mer än 3.350 spelningar de senaste tjugo åren.

Nya albumet domineras av buggvänliga låtar, framför allt de två första spåren, som känns i benen som vill upp och hoppa. Joakim Arnell som skrivit de två sångerna ”Forty Days, Forty Nights” och ”Negtive Nancy” säger att han skrev dem efter att ha överdoserat på några gamla plattor med Texasbandet Sir Douglas Quintet.

– Vi får ju ofta höra att vi har slagit en brygga mellan dansbands- och rockpubliken. Det gjorde Sir Douglas Quintet också. Deras texmex-rock hade ju ett sväng som gjorde att folk fick svårt att sitta still, säger Arnell i ett pressmeddelande.

Det är precis där The Refreshments hamnat med de flesta av spåren på nya skivan, nånstans mellan dansband och The Baseballs rockabilly, musik att bli glad av och vilja dansa till men inget som sätter djupare spår, det ena spåret likt det andra. Fast de är bra på att göra just detta, skapa svängig musik med mycket boogie i.

Spåret som satte mest avtryck och som höjer albumet är däremot balladen ”By Your Side”.

– När jag skrev ”By Your Side” försökte jag skriva en lika oskuldsfull och närmast översöt ballad av det där slaget som Joey Spampinato i NRBQ brukar vara så mästerlig på, berättar Joakim Arnell.

Joakim Arnell som skriver låtarna är en av pelarna i bandet. En annan pelare är nytillskottet, gitarristen Jonas Göransson som var med på fem spår på senaste julskivan. Nu är han med på hela albumet. Arnell berömmer Jonas:
– Jonas behärskar verkligen alla stilar som vi spelar. Blues, countrypickning, akustiskt balladplock på nylonsträngar gitarr, rockabilly och ren rock´n´roll – han har grävt ner sig i musiken och lärt sig allt från grunden. Jonas är helt enkelt samma typ av nörd som vi är.

Albumet innehåller en cover, det är avslutande spåret ”It´s My Own Business” är en The Refreshments tolkning av Chuch Berrys låt från 1965.’

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dave Stewart från Eurythmics släpper sitt första soloalbum på 15 år

by

Dave Stewart, ena halvan av numera nedlagda Eurythmics, släpper nu sitt första soloalbum på 15 år. Albumet som fått titeln ”The Blackbird Diaries” släpps 27/6.
För mig som lyssnade massor på Eurythmics känns detta väldigt spännande

Lite info ur ett pressmeddelande:

Eurythmics var enormt framgångsrika, och lyckades mellan 1981 och 1990 sälja över 100 miljoner album och släppa ett antal superhittar, bland annat ”These Dreams (Are Made Of This)”, ”Here Comes The Rain Again”, ”There Must Be An Angel (Playing With My Heart) och ”Missonary Man”. Trots att bandet splittrades 1990 har de återförenats för kortare framträdanden ett flertal gånger.

”Blackbird Diaries” spelades in i Nashville 2010 och innehåller duetter med Martin McBride, Stevie Nicks och Colbie Caillat. Plattan innehåller även en låt som Stewart har skrivit med självaste Bob Dylan.

Borta är det lite hårda popsoundet, nu utforskar Dave Stewart den mer organiska och levande rootsmusiken och för första gången är nu även texterna självbiografiska, på gränsen till utlämnande. Som första singel släpps ”Can’t Get You Out Of My Head”.

Stewart har även spelat in en film om och kring inspelningarna av albumet, du kan kolla in en kortare trailer här:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension: Fucked Up med David Comes To Life

by


Artist: Fucked Up
Titel: David Comes To Life
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-06-06

Fucked Up är närmast löjligt produktiva. De har hittills bara släppt tre album, men räknar man in singlar, EP:s, samlingsskivor och annat kommer man snabbt upp i ett femtiotal släpp. David Comes To Life, deras tredje studioalbum, är en rockopera. Det kan tyckas vara märkligt att ett punkband spelar in någonting som vanligtvis förknippas med The Who, Queen och Pink Floyd. Men Fucked Up har alltid handlat om att göra det oväntade. Därför inleddes förra albumet, The Chemistry Of Common Life, med ett flöjtsolo och därför gör de nu en rockopera. Ingenting märkvärdigt med det egentligen.

David Comes To Life kretsar kring fabriksarbetaren David som lever i en fiktiv stad i Thatchers Storbritannien. Under arton låtar får vi följa hans uppkomst, fall och eventuella återfödelse. Huvudteman är kärlek, klasskamp och revolt. Handlingen är långt ifrån något mästerverk, men det känns inte heller som någonting man behöver bry sig om. Albumet är egentligen bara rockopera till namnet – först och främst är det en ursäkt för Fucked Up att bjuda på arton furiösa punklåtar.

Genreöverskridande, livsbejakande och episkt är passande beskrivningar. Queen of Hearts, The Recursvive Girl och The Other Shoe låter nästan som The Hold Steady. Fast mer uppskruvat och aggressivt. Charmen med albumet, och Fucked Up i allmänhet, är deras omfamnande av influenser och hur de väljer att förvalta dessa. Med en grund i 1980-talet hardcore – Black Flag och Hüsker Dü är uppenbara influenser – vågar bandet flytta fram gränser. De gör detta genom att strunta i konventionerna. Lager-på-lager-produktion, avancerade förändringar i tempo och episka gitarrvågor är medlen de använder. David Comes To Life är välproducerat, mångsidigt och texterna är litterära.
Först och främst är det ett album som ger hopp för en musikgenre som har stått stilla allt för länge.
Punk har alltid handlat om att ifrågasätta regler. Det är precis det Fucked Up gör med det här albumet. Även punken har sina regler och Fucked Up bryter mot de flesta. Det är någonting de förtjänar respekt för. David Comes To Life är ett album som tvingar dig att omvärdera begreppet hardcore; vad det är och vad det kan bli. Det är svårt att inte känna att det här är framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Death Cab For Cutie: Codes And Keys, överträffar mina förväntningar

by

Artist: Death Cab For Cutie
Album: Codes And Keys
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 1 juni 2011

Jaha.. Death Cab For Cutie. De har inte legat mig särskilt varmt om hjärtat tidigare egentligen. Jag har tragglat mig igenom I Will Follow You Into The Dark, som för övrigt är en väldigt fin låt, på gitarren och Soul Meets Body var min ringsignal under en lång tid. Låtar som var med i serien The Oc satte sig snabbt på hjärnan, men jag har aldrig tagit mig tiden att upptäcka så mycket mer än så.

Codes And Keys, ja. Jag hade hoppats på mer akustiskt, lite mer ”I Will Follow You Into The Dark”, så som min bild av Death Cab alltid har varit. Men det behövs inte, skivan når högt över mina förväntningar ändå. Vissa låtar påminner lite för mycket om varandra ibland, enligt mitt tycke, men det finns ändå någonting som gör att musiken inte blir långtråkig att lyssna på.

Låt nummer tio, St. Peter’s Cathedral, tycker jag är en av de bästa låtarna på skivan. Man får vänta i nästan två minuter innan det händer något spännande, men det är värt väntan då den skiljer sig lite ur mängden från de andra låtarna på skivan. Sen är den väldigt skön att lyssna på också, det får inte glömmas bort. När det gäller vissa band som inte förmedlar något speciellt i varken text eller sångväg så får det gärna vara mycket sus och brus i vägen, men när det gäller ett band som Death Cab där sångaren Ben Gibbard har en sådan grymt skön röst och texterna ibland gör en hel låt, så gillar jag när text och sång står i fokus.

Skivans andra spår, som har samma namn som själva albumet, är också en favorit. En humörhöjare, om man kan kalla det så, som kommer att spelas ofta i min (önskar att jag kunde säga Iphone, men…) mobil i sommar.

Sammanfattning:
Jag velar mellan att ge Codes And Keys 3 eller 4, av 5 möjliga. Men måste nog landa på 4 ändå, då de flesta låtarna blir bättre och bättre för var gång jag lyssnar.

Motivering:
Den har nått över mina förväntningar, är behaglig att lyssna på och har, som alltid, fina texter som gör låtarna värda att lyssna igenom flera gånger. Det finns inget som får mig att placera skivan i ett dåligt fack, det enda som jag saknar är lite mer variation. Och … lite mer ”I Will Follow You Into The Dark”…

St. Peter’s Cathedral

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Relaterat: Aftonbladet och Svenska Dagbladet.

Thurston Moore: Demolished Thoughts, skrivrecension

by

Artist: Thurston Moore
Titel: Demolished Thoughts
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 23 maj

Det är svårt att hitta en levande musiker som är mer produktiv än Thurston Moore. 17 album med huvudprojektet Sonic Youth, otaliga samarbetsprojekt, improvisationsalbum och konstellationer samt ett gäng soloalbum. Och vad som räknas som soloalbum i Thurston Moores värld är en svår sak att avgöra. Om vi menar soloalbum i dess vanliga benämning bör Demolished Thoughts vara det tredje regelrätta soloalbumet. Typ.

Demolished Thoughts är producerat av Beck och till skillnad från Trees Outside The Academy från 2007 är det här albumet helakustiskt och det närmaste folkmusik en avantgardist som Thurston Moore kan komma. Uttrycket må vara lite annorlunda men musiken är fortfarande familjär och Sonic Youth-fans kommer att känna igen sig. På låtar som Benediction och Blood Never Lies går Moore i Nick Drakes fotspår. Ibland blir det lite för finstämt och nästan för konventionellt. Det blir lite för mycket efter noterna och man saknar något lite mer banbrytande. Roligare blir det på låtar som Circulation och In Silver Rain With A Paper Key där Moores sedvanliga gitarrspel samsas med vemodigt fiolspel och harpa. Där och då tillhör det bland det bästa Thurston Moore har spelat in.

Thurston Moore har i över trettio år skapat banbrytande och revolutionär musik. Att han nu väljer att spela in ett helakustiskt album är något av en revolution i sig. Demolished Thoughts fångar en inte lika direkt som hans tidigare alster men efter någon genomlyssning står det klart att även akustiskt är något som Thurston Moore kan sätta sin egen prägel på. Demolished Thoughts är inte Thurston Moores bästa soloalbum men för fansen är det hoppingivande att se att Thurston Moore fortfarande har mycket kvar att ge. För de som tyckte att Sonic Youths senaste album The Eternal var en besvikelse kan det vara tröst nog.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,