Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Estrid Ericson – kvinnan bakom Svenskt Tenn

by

Estrid Ericson – Svenska arkitekter och formgivare
Författare: Christian Björk
Förlag: Orosdi-Back AB
ISBN10: 9186593145
ISBN13: 9789186593148

Christian Björk har inom serien Svenska arkitekter och formgivare skrivit en bok om firman Svenskt Tenns grundare, Estrid Ericson. Hon startade den väletablerade butiken redan 1924 och verkade under de första åren som både formgivare och konstnärlig ledare. Firman är idag ett välkänt varumärke och med sina lokaler på Strandvägen står den i mångas tycke för exklusivitet. Christian Björk skriver i bokens inledning att ”hennes oklanderliga stilkänsla hade anknytning till tradition och modernitet och har stått som symbol för borgerlighetens smak och känsla sedan 1924”.

Boken redogör för funktionalismens intåg på 1930-talet och skildrar vilken ställning Svenskt Tenn, med Estrid Ericson i spetsen, tog i debatterna som rasade. Christian Björk delar in firmans historia i två avgörande epoker. Första epoken anses vara de första åren, från 1924 fram till början av 30-talet. Under denna period formgav Estrid Ericson varor själv eller anlitade konstnärliga medarbetare. Hon var en av de första att ta till sig funktionalismens ideal som efterlyste samarbete mellan industrimän och konstnärer för att få fram vackrare och mer ändamålsenliga vardagsvaror som alla människor skulle ha råd att köpa. Tongivande i denna rörelse var idag välkända namn som Ellen Key, Carl Malmsten, Gregor Paulsson och Uno Åhren. Christian Björk beskriver hur butiken byggde upp en konstnärlig status genom att regelbundet anordna välbesökta designutställningar. Många av tidens framstående formgivare ville tack vare detta knytas till butiken.

Trots det funktionalistiska formspråket fick butiken sin lyxstämpel ganska omedelbart. Estrid Ericson tog aldrig sida i den ideologiska designdebatten som pågick utan tog i första hand till sig den estetiska riktningen. Firman klarade sig trots detta förvånansvärt bra undan negativ kritik. Christian Björk skriver att det kan ha varit tack vare att Uno Åhren ingick i Svenskt Tenns formgivarstall. Han var en av funktionalismens mest tongivande debattörer och få inom rörelsen ville därför ställa sig kritisk mot någonting som han deltog i.

Den andra epoken är från början av 1930-talet och framåt. Nu börjar samarbetet med Josef Frank, den formgivare som Svenskt Tenn nästan uteslutande sammankopplas med idag. Josef Franks formspråk var friare och mer konstnärligt präglat, med värden som bekvämlighet, hemtrevnad och färgrikedom i centrum.
I slutet av boken kopplar Christian Björk ihop funktionalismens ideologi och Svenskt Tenn med bland annat socionomen Bourdieus tankar. Denne argumenterar för att det estetiska sinnet och människors förhållande till konst och estetik är det som i första hand bidrar till att skilja samhällsklasserna åt.

Funktionalismen blev snarare ett inredningsideal för att markera medvetenhet och medelklasstillhörighet.
Denna skrift av Christian Björk väcker insikt om att design i hög grad handlar om ideologi och makt. Firman Svenskt Tenn står än idag som nästan oantastlig representant för den goda smaken. I botten vilar dock en ideologi som ville nå ut med det vackra till de stora massorna. Det vore synd om detta glöms bort.

Text: Sigrid Abenius

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Anna Ternheim på Uppsala Konsert och Kongress: recension, bilder och video

by

Anna Ternheim
Uppsala Konsert och Kongress
Betyg: 5

Inför denna spelning i konserthusets stora sal var jag rädd för att den intima känslan Anna lyckades bygga upp på Reginateatern sist jag såg henne här i Uppsala skulle gå förlorad, men det visar sig snabbt att den rädslan var högst obefogad. Tack vare en väldigt mysig interiör som för tankarna till ett vardagsrum med piano och en gammal sliten lampa, fåtölj och vin med tillhörande glas, lyckas hon skapa en väldigt gemytlig atmosfär. Den uppstoppade vargen som stirrade aggressivt mot publiken gjorde nog sitt också…

Vanligtvis brukar jag ha svårt för band och artister som monterar ned sina låtar för att framföra dem akustiskt eller utan band, men den här gången visar verkligen Anna att hennes röst och låtmaterial kan stå för sig själv. Hennes röst är också starkare än någonsin tidigare. Samtliga låtar framstår dessutom som material från hennes senaste album, The Night Visitor, som jag personligen håller som hennes främsta hittills. Det är absolut ingen dålig bedrift. Tvärtom är det ett kvitto på den utveckling hon gjort både som person och artist. Och även om man kan sakna låtar som ”Halfway to Fivepoints” eller ”What Have I Done” framstår det ändå som småskavanker i låtlistan när hon framför ”Wedding Song” under en löst hängande lampa, eller beger sig av mot pianot för att framföra låten hon önskar hon själv hade skrivit: Broder Daniel-covern ”Shoreline”, som snabbt drar höglåtande applåder.

Även om hon inleder konserten helt allena får hon bara efter några låtar support av producenten och låtskrivaren Dave Ferguson som tidigare jobbat med storheter inom countrymusiken och nu hjälpt Anna med hennes senaste album och efterföljande turné. Till en början stegar han in på scenen som en anonym statistskådespelare, eller kanske äkta make, och gömmer sig i bakgrunden i en skön fåtölj med ett bord bredvid sig där han häller upp ett par glas vin åt sig själv och Anna. Detta simpla grepp framstår faktiskt som helt genialt i sin kontext och förstärker känslan av att man inte åkt till en konsertlokal för att lyssna på musik, utan istället blivit inbjudna hem till Dave och Anna som vill spela lite för sina nära och kära.

Egentligen behöver Anna ingen som helst hjälp med sina låtar, hon klarar av att leverera fullkomligt briljant ändå, men faktum är att låtar som ”Walking Aimlessly” och ”The Longer the Waiting (the Sweeter the Kiss)” vinner extra styrka med sångunderstöd och diverse instrumentpålägg från Dave som inte bara förgyller hela konserten utan faktiskt får den att lyfta högt ovanför stjärnorna. Där uppe är det natt, men faktum är att Dave och Anna inte är de enda gästerna. De har nämligen hela publiken med sig. Och när hela avslutningen kulminerar i stående ovationer bevisar det bara att vi övriga nattgäster inte velat vara just någon annanstans, och att de (enligt diverse Nashwille-musiker som också hjälpt till med skivan) lyckligt sorgliga låtarna verkligen tar lyssnaren i handen och leder oss genom mörkret mot ljuset i snirkliga vägar …

Text, foto och video: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

”Pre-study for Hamlet” och ”What they are instead of” – lek med papper och bråte och ingen dans

by

”Pre-study for Hamlet”
Koreografi: Jens Östberg
Medverkande: Ludde Hagberg & Jens Östberg
Musik: Daniel Söderberg

”What they are instead of”
Koreografi och medverkande: Angela Schubot & Jared Gradinger
På MDT i Stockholm

Tänk så snabbt vinden vänder. Från grymt taggad till oförklarligt ledsen inom ramen av ett par timmar.
Vet inte riktigt vad det var jag var bevittnade i första delen av MDTs Double Bill. Var det två apors långsamt plågsamma parningslek? En abstrakt förkroppsligad andningsövning?

Tyskan Angela Schubot och amerikanen Jared Gradinger möttes för tio år sedan och detta är deras tredje samarbete i egen regi. I ”what they are instead of” fortsätter duon utforskandet av det dynamiska, kroppsliga uttrycket. Kan vi med intimitet forma en gemenskap som sträcker sig utanför hudens gränser? Pretentiöst. Ja, givetvis.

Det är ömsom våldsamt manipulerande av kroppar och andning, ömsom varsam guidning, i princip aldrig utan att tappa greppet om varandra. Endast med andning som ackompanjemang. Duons kroppar står enkom för uttrycket, då deras ansikten och mimik är i princip avstängda, vilket får mig att längta efter ett livstecken utöver deras sammansvetsade kroppar. Tyvärr bidrar det till att stycket blir humorlöst, trots att kroppens kompositioner ibland bjuder på fantasirika föreställningar. Styrkan i duetten är det primitiva och enkla, men det repetativa och saknaden av process eller utveckling i verket gör att jag blir uttråkad och reprisen dom gör, är totalt överflödig.

Döm då av min förvåning när det visar sig att denna första del är den med ljusår bättre parten av kvällen på MDT. Från den vita, rena studioscenen förflyttas vi till ett scenrum, som av Bortalaget med Jens Östberg i spetsen, har belamrats med bråte, skräp och pappersblad med samma innehåll som de programblad vi tilldelats i foajén. ”Pre-study for Hamlet” delar två kvällar med Schubot & Gradinger, men spelas även i en lång version på fem (!!) timmar den 16 mars. Gud hjälp oss!

Det här är Dum & dummare möter Gökboet. Som ett illa regisserat barnprogram. Men mer känns det som om Hamlet-fasaden bara är en ursäkt för att vuxna män ska kunna ställa sig på scenen med inga egentliga idéer över huvudtaget för att leka med papper och bråte. Ja, jag är hård, men det här är provocerande uselt. Förmildrande omständigheter? Knappt några alls.

Det skulle kunna vara iden som presenteras i programbladet, som faktiskt har en poäng. Frågan Bortalaget ställer sig hur dödar vi den uttjatade pjäsen Hamlet? Kan det vara så att om man gör den ultimata uppsättningen, tar den därmed bort all lust att vilja återuppföra den igen? En fråga som i sig kan projiceras på näst intill vilken pjäs som helst.

Och deras dissekering av Hamlet börjar finurligt med skapandet av den klassiska teaterkostymen med hjälp av programblad, för att sedan marschera och skövla sig fram genom uppbyggda pappersslott av Hamlet. Men sen tar det slut. Det dör. På alla tänkbara sätt. Och jag längtar efter en ny uppsättning av Hamlet. Men det kanske var en dubbeltydig mening i Bortalagets frågeställning? Att vi faktiskt VILL se en ny uppsättning igen.

Och kalla mig mer än gärna danskonservativ, men jag saknar dans. För kvällens andra del har i min värld absolut ingenting med dans att göra. Överhuvudtaget.
Det är med sorg i hjärtat jag lämnar MDT, men jag vägrar bli bitter, utan blickar hellre framåt mot nya dansäventyr. Med dans i.

Text: Tommi Salmela

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

”I skydd av skuggorna” av Helene Tursten, tionde boken om Irene Huss, blir aldrig spännande

by

Titel: I skydd av skuggorna
Författare: Helene Tursten
Förlag: Piratförlaget
ISBN10: 9164203832
ISBN13: 9789164203830

Finns som ljudbok också:
ISBN10: 9164222357
ISBN13: 9789164222350

”I skydd av skuggorna” av Helene Tursten är den tionde boken om poliskvinnan Irene Huss. Det som jag tycker är bra med karaktären Irene Huss är att hon är en ganska vanlig person: hon är gift och har två barn och de problem de har i familjen är sådant som de flesta kan identifiera sig med. Kanske deras familjeliv nästan är lite för gulligt, snarare.

Att skriva tio böcker om en och samma karaktär måste vara en utmaning. När det gäller ”I skydd av skuggorna” känns det som om det gått viss slentrian i skrivandet.

Helene Turstens böcker om Irene Huss har aldrig varit några litterära storverk. De är skrivna mer för att berätta en historia och för att vara spännande än för att säga något med språket. Ibland fungerar det OK, ibland bättre och ibland sämre. ”I skydd av skuggorna” är bland de sämre ur den synpunkten. Det är alldeles för mycket som berättas av författaren eller att någon av karaktärerna, i synnerhet Irene Huss själv som berättar var som hänt, istället för att det återges litterärt eller som i berättelsen.

Det kanske tristaste är att det mesta är så förutsägbart, det är inget som överraskar och det finns inget djup i karaktärerna.

Berättelsen börja med att ett pizzabud kör vilse i Göteborgs övergivna hamnkvarter, i ett mörkt och nedgånget område. Plötsligt flimrar ett ljus till bakom ett smutsigt fönster och ett kort ögonblick tror budet att han har hittat rätt. Sedan slits en dörr upp och en brinnande människa stapplar ut på gården. Några minuter senare är mannens dödskamp över.

Polisen inser ganska snart att mordet har med den organiserade brottsligheten att göra.

Helene Tursten vill med boken skildra hur den organiserade brottsligheten frodas och drar in stora pengar på narkotika och beskyddarverksamhet. Som det står i beskrivningen av boken: Det är en skrämmande och hänsynslös värld där man skriver sina egna lagar och rättvisa skipas i tysthet. Rivaliserande gäng slåss om marknaden och nya grupperingar försöker ta sig in.

Irene Huss hamnar mitt i korselden av gängkrigen genom att hennes man tagit över en restaurang – som maffian kräver att få inkomster från. Irene Huss och hennes familj måste leva gömda.

Det kunde blivit spännande, men jag lyckas inte engagera mig för någon av karaktärerna. Jag tror ett skäl är att alla inblandade gängmedlemmar skildras så fyrkantigt. Kanske också det är så att Irene Huss och hennes man och döttrar är så genompräktiga och gör allt rätt, så det inte heller går att känna att de är människor. Att förstå mekanismerna bakom gängen och vad som drar in unga män till dessa grupper  – det gör ingen efter att ha läst den här boken. Varje ung man som dras in i sådana gäng är en levande  människa av kött och blod och med känslor och tankar. Det känns inte när jag läser den här deckaren.

Ja det finns en fara för en författares litterära kvalitetet med att producera en lång rad böcker i en serie som också blir tv-serie och filmer. Men säljer gör de förstås och filmerna säljer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension av 2 x Nyskrivet på Reginateatern

by

Pjäs: Sluttande plan
Manus: Alma Kirlic
Regi: Alma Kirlic
Skådespelare: EvaMaria Oria
Reginateatern, Uppsala
Premiär 13 mars 2012

Monica har inlett något slags förhållande med den gifte tvåbarnspappan Carl, som högst motvilligt måste se sig ha förändrat relationen med en kollega. Vad som var skulle varit en engångsföreteelse får förödande konsekvenser och det ska vi inom kort ska vi bli varse.

Ett brustet förhållande är som ett glas som faller till marken. Det finns många små skärvor att trampa på när man försöker kryssa fram i röran. I Sluttande plan rör man sig inte med fjäderlätta små steg som försöker undvika de smärtsamma små bitarna. Med en elefants smidighet rör sig pjäsen mellan alla skärvor som finns att uppbringa, och trampar på dem. Gång efter gång.

Sluttande plan är ett evigt resonerande. En tes möts av en antites och blir en syntes. Som upprepas. Karaktären Monica, i EvaMaria Oria gestaltning, säger något, kommer på sig själv med att det inte kan stämma och tänker efter ett ögonblick. Och upprepar påståendet, men nu med den rätta formuleringen. Sen upprepas det med snart sagt varje replik i pjäsen. Det är en fomelbundenhet som tröttar ut – mig, resten av publiken av suckarna att döma och skådespelaren som tappert brottas med de allt som oftast konstlade formuleringarna som inte tycks kunna bestämma sig om de vill vara lyriska eller talspråkliga.

Sluttande plan har ett stort problem, som överskuggar allt annat i pjäsen. Som text är den inte färdig. Förutom att vara högtravande och försöka komplicera sådant som kan vara enkelt, är den på tok för lång. Den hade mått bra av en eller ett par rejäla bearbetningar, reduktioner och minskad vilja att överraska publiken.

Med risk för att ha sagt det innan – i Sluttande plan upprepas allt. Många gånger.

Pjäs: Klara Andersson (in concert)
Text: Dag Thelander
Musik: Per Wickström
Regi: Dag Thelander
Skådespelare: Andrea Geurtsen, Dag Thelander och Per Wickström

Lika bra att säga det från början. Dag Thelander är en ytligt bekant till mig. Vi är mycket olika som personer och det är nästan alltid lite komplicerat att samtala med honom. Det vill sig inte riktigt och det blir lätt stelt. Förutom en gång (för övrigt den enda gången) när jag tog ett glas vin i sällskap med Thelander och någon av hans vänner. En av vännerna var mycket lik Johan Staël von Holstein, något jag inte kunde underlåta mig att kommentera. För dig som undrar: Johan Staël von Holstein var runt milleniumskiftet en av förgrundsgestalterna i det svenska IT-undret, som strax därpå blev den svenska börskraschen. Thelanders vänner blev makalöst upprörda, om jag minns rätt hängde smockan i luften. Men hur mycket jag än anstränger mig säger minnesbilden inget om Thelanders reaktion. Var han road av situationen? Låg han utsträckt över Stockholmskrogen Kvarnens nötta träbord, hysteriskt skrattande? Var han upprörd, på gränsen till mordisk i sinnet? Jag minns faktiskt inte. Jag vet helt enkelt inte vad som pågpr i den mannens huvud, lika lite nu som då. Med det sagt: läs det här på egen risk.

Jag vet alltså inte vad som händer i dramatikern och regissören Dag Thelanders huvud. Men något märkligt är det i alla fall. Klara Andersson (in concert) är något så ovanligt som en teaterföreställning fullständigt framförd med sång.

Klara Andersson är vilse i tillvaron, fast i vardagstristessen som snabbt förvandlar minsta handling till oöverstigliga ångestberg. Nu ska det skrivas ett personligt brev, för här ska det ryckas upp och bli ordning på tillvaron.

Föreställningen, som är såväl lättviktig och underhållande, är välspelad – eller välsjungen, då. Även om jag inte förstår varför regissören Thelander har på scenen att göra, i ett par av pjäsens framförandemässigt svagare delar. Den smarta och i all enkelhet komponerade texten och musiken av Thelander respektive Wickström respektive framförs med en smittande spelglädje av Andrea Geurtsen. Ett par välvalda vändningar i texten får mig att i de allra bästa stunderna minnas Kristina Lugns Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller, Ursula.

Varför, undrar jag stilla när kvällen lider mot sitt slut, ser vi inte det här greppet oftare? För att det är svårt med musiken? För att få skådespelare kan sjunga anständigt och få sångare kan skådespela? Kanske. Eller för att det finns alltför få som inte tänker som alla andra?

Text: Johan Ranstam

Videoklipp från repen av Klara Andersson (in concert), som är ena halvan av 2 x nyskrivet:

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,