• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Ministern – en annorlunda politisk thriller

9 maj, 2012 by Redaktionen

Ministern
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 18 maj 2012

I ”Ministern” får vi följa den franska transportministern Bertrand Saint-Jean och hans vardag som är präglad av politiskt spel, krishantering och en gnutta privatliv.

Filmen inleds med en trafikolycka där många ungdomar förorsakats och ministern måste reda ut och hantera konsekvenserna av denna. Detta är början på en historia där vi får följa Saint-Jean i hans arbete inom politiken. Rävspel, media och kampen mellan statligt eller privatiserat är grundpelarna i historien.
Ministern är en film där vi på ett nytt sätt får se hur det går till i maktens korridorer. Det är inte bara ministern själv som står i centrum utan hela hans team av rådgivare, chaufförer, säkerhetsvakter, etc. Filmen är väldigt spännande och medryckande. Man knyter an direkt till huvudkaraktärerna och sympatiserar med dem och deras arbete.

Det som fick mig att gilla denna film var att den är välgjord och den är trovärdig, filmen känns väldigt ärlig. Det är främst Saint-Jean i egenskap av minister vi får följa men vi får även se hur han försöker väva in sitt privatliv i sin politikerkarriär. Det finns inslag av krokodiler, drömmar, moral och fest. Att man på en gång får respekt för och gillar Saint-Jean gör att man gillar filmen. Olivier Gourmet i rollen som transportministern gör en strålande insats.

Ministern borde man se om man gillar spänning på en annan nivå än vad en ”vanlig” thriller har att erbjuda. Att filmen är fransk gör den ännu bättre. Vi får ta del av den franska mentaliteten som enligt mig är en blandning av öppenhet och hårdhet, vilket jag tycker är tilltalande. Filmen har tidigare fått bra recensioner och belönats med många priser. Och det är en film jag tror att många kommer att tycka om.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om film, samhälle, politik, Frankrike, recension, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Frankrike, Politik, Recension, samhälle, Scen

Fågelskrämman av Michael Connelly – så spännande att jag inte kunde slita mig

2 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Fågelskrämman

Författare: Michael Connelly
Översättare: Eva Larsson
Förlag: Norstedts
Serie: Jack McEvoy
ISBN10: 9113025368
ISBN13: 9789113025360

För den som gillar att läsa deckare i pocketupplaga är den spännande ”Fågelskrämman” av Michael Connelly på väg ut i det behändiga formatet.

Kriminalreportern Jack McEvoy får sparken från Los Angeles Times. Han får vara kvar i två veckor för att lära upp den nyexaminerade unga tjejen som ska ta över hans jobb. Vi känner igen hysterin från redaktioner som upplever ett stort hot från Internet. Skillnaden mot svenska redaktioner är hur löst de amerikanska anställda sitter, där finns inga LAS-listor, ingen trygghet. Arbetsgivaren plockar precis vem han/hon vill och avskedar. Jack McEvoy är inte så mycket för webbpublicering och nu ska han ersättas av en ung hungrig tjej som är lika bekväm med att skriva på webben som i papperstidningen.

När han sitter på sin arbetsplats och smälter uppsägningen kommer ett telefonsamtal. En kvinna som säger att hon är mamma till en mordanklagad är arg på Jack för han har enligt henne skrivit falska uppgifter. Hennes son har inte alls mördat någon. Jack letar i tidningen och hittar en lilla notisen där han efter uppgifter från polisen rapporterat att en tonårskille gripits för mordet på en prostituerad som hittats i bakluckan på en bil. Det var ju bara en liten notis, tänker han, och enligt polisen hade ju killen erkänt. ”Jaja, det finns alltid någon anhörig som inte inser faktum”, tänker han. Först. Men så tänker han ett varv till och bestämmer sig för att undersöka fallet.

Ja det visar sig förstås att den unge killen är oskyldig och har inte erkänt mordet, han har bara erkänt att han kört bilen där den mördade sedan hittades i bakluckan.

Jacks unga kollega som han ska lära upp hittar med hjälp av Internet att det finns fler liknande mord. Kan det vare en seriemördare?

Michael Connelly har skrivit mer än tjugo kriminalromaner och han är en av världens bäst säljande kriminalförfattare. Att sälja mycket behöver i och för sig inte betyda att han skriver bra. Men det gör han. Han behärskar konsten att måla fram spänning. Han är en duktig skribent också, människorna känns förhållandevis äkta för att vara en bästsäljande deckare. Framför allt har han lagt stor möda vid att få fram rätt fakta.

En stor del av handlingen utspelar sig kring serverhallar för stordatorer och han skildrar hur allt vi gör kan kartläggas via Internet. En illasinnad och skicklig hackare kan ta sig in i våra epostlådor och radera mail och skicka mail i vårt namn och våra betalkort kan lätt spärras av en illasinnad person. Michael Connelly skildrar en skrämmande nutidsbild och visar vad som är möjligt att göra.

Deckaren är skickligt komponerad. Connelly använder tekniken att låta oss som läsare veta mer än huvudpersonen och ibland blir det väldigt otäckt.

Michael Connelly ställer också frågor kring vad som gör människor till seriemördare och samtidigt som han utforskar kring detta lämnar han också en del över åt oss som läsare att fundera vidare kring.

”Fågelskrämman” är otroligt spännande, speciellt första tredjedelen – och det var en bok som jag inte kunde slita mig ifrån utan jag sträckläste.

Om du har läst tidigare böcker i serien om Jack och speciellt om du läst ”Poeten” möter du ett kärt återseende: FBI-agenten Rachel Walling. Men att ha läst tidigare böcker i serien är inget måste för att få ut något av ”Fägelskrämman” – den står helt för sig själv och är ruggigt spännande samtidigt som den har en del att säga om vart dagens journalistik irrat bort sig i jakten på att sälja stora upplagor.

Läs även andra bloggares åsikter om deckare, Michael Connelly, bokblogg, recension, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokblogg, Bokrecension, Deckare, Michael Connelly, Recension

NoBody – Göteborgsoperans balett med Sasha Waltz starka dansverk om livet och döden

29 april, 2012 by Rosemari Södergren

NoBody
Koreograf: Sasha Waltz
Scenografi: Tomas Schenk, Sasha Waltz
Musik: Hans Peter Kuhn
Göteborgsoperans balett på Dansens Hus, Stockholm
28 april 2012

Mörker. En ensam kvinna anas på scenen – hon rör sig långsamt, försiktigt. Sakta fylls den mörka scenen på av män, kvinnor – allt i mörkret. Ingen tycks höra ihop med någon annan, var och en är vänd åt sitt håll.
Göteborgsoperans balett gästar Dansens Hus i Stockholm med den tyska koreografen Sasha Waltz uppsättning ”Nobody” och föreställningen börjar i mörkret, som livet.

En av den samtida dansens stora förgrundsfigurer, tyska koreografen Sasha Waltz, är tillbaka med det hyllade dansverket noBody. Den visades på Dansens Hus 2004 och nu har Göteborgsoperans Balett återskapat originalet. 25 dansare sätter sin personliga prägel på den poetiska och särpräglade klassikern. Vad vi får se på scen är en föreställning som sprakar av fantasi i koreografin där dansarna rör sig mjukt i flödande formationer och komplexa mönster. Det handlar om dans i form av rörelsemönster, om att bygga scenbilder med kroppar som rör sig på olika sätt och samverkar – ett verk som undersöker vad som kan förmedlas i bilder på scen där dansare rör sig åt olika håll eller åt samma håll, vad kroppar kan säga och utrycka. Även om det är långt från klassisk estestisk balett är det emellanåt suggestivt och vackert på ett annat plan.

En människa börjar röra sig personligt, då kommer genast några dit och dämpar, tystar, hindrar. Som om ingen får lysa individuellt. Några dansare sluter sig samman, går ihop, då kommer genast några och drar isär dem. Scenbilderna i inledande akterna skildrar både kollektivet som inte tillåter individualism men också bilder av hur ett samhälle vill förhindra verklig närhet mellan människor.

NoBody är den avslutande och fristående delen i en trilogi av Sasha Waltz om människan och hennes kropp. Titeln betyder både ”ingen” och ”ingen kropp”. Verket undersöker frågorna: Vad är vi bortom våra kroppar? Vad är det odödliga i oss?

Föreställningen går att se på många sätt, den får nog en ny tolkning i varje ny betraktares ögon. En vanlig tolkning är att första akten är ett slags väntrum mellan liv och död och i olika akter möter vi olika reaktioner på insikten om vår dödlighet eller dödens påtagliga närvaro.

Några scenbilder är mer humoristiska, som när tre män och tre kvinnor skrider in på scenen iklädda ett klänningsliknande hölje i ett tjockt material i orangebrun färg. När höljet slås mot marken hörs ett bankande ljud. Så litet som det ljudet och att dansarna tvingas röra sig stelt när de skrider fram lockar oss att skratta. Det är intressant hur lite som krävs för att vi ska se något som komiskt. Den orangebruna färgen på klänningshöljet får mig att associera till buddistiska munkar – och det slår mig då hur många olika sätt det går att se föreställningen på. Jag tror varje besökare får sin upplevelse och sin tolkning. Det är stort, det är ett kännetecken på stora konstverk att det inte låser betraktarens tolkningar.

NoBody hade visades första gången på Schaubühne i Berlin av Sasha Waltz danskompani 2002. 2004 gästspelade den uppsättningen i Dansens Hus i Stockholm. Göteborgsoperans balett är det första danskompaniet som fått äran att dansa hennes verk.

Foto föreställningsbilder: Bernd Uhlig

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Dansens Hus, Sasha Waltz, Göteborgsoperans balett, dans, recension, scenkonst

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Dans, Dansens Hus, Göteborgsoperans balett, Recension, Sasha Waltz, Scenkonst

Paradisoffer av Kristina Ohlsson – tar raka vägen till filmsuccé, men är inte den litterärt bästa i serien

28 april, 2012 by Rosemari Södergren

Paradisoffer
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget
Utgiven: 201204
ISBN10: 9164203859
ISBN13: 9789164203854

Paradisoffer är Kristina Ohlssons fjärde bok i Fredrika Bergman-serien. Till handlingen är den nog den allra mest spännande, som visar hur skicklig Kristina Ohlsson blivit i att regissera och lägga upp en spänningsroman. Däremot tycker jag att hon litterärt och när det gäller att skildra karaktärernas inre gått ett steg tillbaka. Det som fick mig att fastna för hennes tidigare böcker i serien var just de trovärdiga människorna, att de kändes som äkta människor.
Paradisoffer är istället en deckae som väldigt lätt kommer att gå att föra över i filmens format.

En fullsatt Boeing 747 lyfter från Stockholm och flyger mot New York. Kort efter start hittas ett hotbrev på en av flygplanets toaletter. Krav riktas mot både den svenska och amerikanska regeringen, om de inte infrias kommer planet att sprängas. Ett av kraven från kaparna är att regeringen ska ompröva sitt beslut att utvisa en man som Säpo bedömt vara en säkerhetsrisk. Regeringen ställs inför valet att rädda livet på de fyrahundra passagerare som hålls gisslan på tiotusen meters höjd eller att fullfölja utvisningen.

Den som läst de tidigare böckerna i serien känner igenom huvudpersonerna: Kriminalkommissarie Alex Recht som utreder kapningen av planet tillsammans med Eden Lundell på Säpos kontraterrorenhet. Seriens huvudperson Fredrika Bergman jobbar för tillfället på på justitiedepartementet och är inblandad i utvisningsärendet. Hon får i uppdrag att vara kontaktperson mellan regering och polis.

Det finns delar i berättelsen som sätter kalla kårar i ryggen och får säkert en och annan flygrädd att bli än mer förskräckt. I vissa delar sätter Kristina Ohlsson fingret på ett ohyggligt dilemma. Amerikanarna är redo att låta flygplanet flyga i luften, hellre än att tillmötesgå terroristernas krav på en enda punkt. De svenska beslutsfattarna är mer flexibla – och frågan är om det inte i det långa loppet är ännu mer skrämmande.

Kristina Ohlsson använder skickligt tidsaspekten – bränslet i planet tar sakta med säkert slut och då går tidsfristen ut. Upplagt för filmsuccé. Att jag inte faller pladask beror dels på att karaktärsskildringarna den här gången är ytligare men också att det finns några aspekter i handlingen som gör att den inte är helt trovärdig, som anledningen till pilotens agerande. Det är lite tunt. Likaså finns det delar i terroristernas bakgrund som känns svåra att ta till sig som trovärdiga.

Det går dock inte att komma ifrån att ”Paradisoffer” är spännnande. Även om jag inte köper alla delar i logiken är det en bok det är svårt att slita sig ifrån.

Boktokig var något mer förtjust och gav boken betyg 4 av 5.

Läs även andra bloggares åsikter om Kristina Ohlsson, bokblogg, recension, deckare, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokblogg, Bokrecension, Deckare, Kristina Ohlsson, Recension

Triple Excellence – mörker och ljus, fattigdom och nutidens egoism, allvar och humor, i en kärleksförklaring till dans: tre dansverk bildar en helafton

28 april, 2012 by Rosemari Södergren

Triple Excellence
Tre baletter

The Little Match Girl Passion
Koreografi Pontus Lidberg
Musik David Lang

Kom ni döttrar
Koreografi Giovanni Bucchieri
Musik Stefan Levin och Johann Sebastian Bach

Tyll
Koreografi Alexander Ekman
Musik Mikael Karlsson

Kungliga Operan i Stockholm
Premiär 27 april 2012

Tre sinsemellan väldigt olika balettverk blev en helafton på Kungliga Operan. Både den som kan balettens historia och den som för första gången ser en balettföreställning får ut massor av dessa tre verk som innehåller både allvar och underhållning, med skickliga dansare.

Först ur var Pontus Lidbergs tolkning av H.C. Andersens saga om Flickan med svavelflickorna till musik av David Lang. Huvudrollen dansades av Anna Valev. Det är fascinerande att en dansös som fyllt 40 ändå kan vara så flickaktigt mjuk i sina rörelser.
Verket börjar med att flickan, iklädd mjuka kläder i ljusgrön ton står ensam, långt bak och först en dansare i grå kostym och sedan flera, utför sina rörelser framför henne. Deras danser utstrålar självfixering också när två kostymklädda dansare utför något moment tillsammans. De bildar en stark bild av dagens egofixering vid egen karriär. Flickan med svavelstickorna i sin mjukhet bildar en stark kontrast till dem.

Föreställningen är koreograferad till David Lands musik, ”The Little Match Girl Passion”, som är inspirerad av H.C. Andersens saga.
– Det finns många sätt att berätta denna historia på. Man skulle utan vidare kunna berätta den som en histroia om tro eller som en allegori över fattigdom. Vad som alltid har intresserad mig, däremot, är Andersens val att berätta den som ett slags parabel, hur han gör religiösa och moraliska jämförelser mellan flickans och Jesu lidanden. Flickan lider, ratas av folkmassan, dör och blir förklarad, säger David Lang, kompositören i en intervju i programmet till föreställningen.

För mig har verket flera lager, jag ser den på flera sätt, med olika betydelser. På ett plan är det en handling, om en fattig flicka som ingen har tid eller lust att hjälpa och till slut fryser hon ihjäl, omfamnad till döds av kylan, gestaltad av en fyllig kvinna i ljusgrön kostym. Visst går det att se den som en allegori över Jesu lidanden, men jag ser också något helt annat. Flickan är i sin dans och i sina kläder en ung kvinna som utstrålar mjukhet och värme, hon tänder ljus som en konstnär, en författare, en kulturarbetare, hon står för de mjuka idealen och kvävs av de gråklädda finansiella börsmäklarnas ideal och krav på ständig ökad vinst. En stund möter hon en ung man som inte heller gett efter för tiden gråklädda ideal – och den dansen som sker mellan den unge mannen och den unga kvinnan är den mest jämlika dansen under föreställningen: de möts, de bär varandra, de samspelar.
När flickan och pojken skiljs åt möter hon en kraftfull kvinna som kväver henne, som ojämställda förhållanden gör.

Jag fascinerades av detta verk, av alla dess lager och möjligheter att tolka verket. Stor konst kan alltid tolkas och förstås på olika sätt, på olika nivåer.

Nästa verk var både till musik och koreografi helt annorlunda: det var Giovanni Buccheris tolkning av Bachs Matteuspassion, med en del nyskriven musik. Verket har tre akter där första akten, Nadja, bygger direkt på passionen och är ett vackert, mörkt drama om kärlek och relationer eller om lek med döden som lurar bakom varje människa, som en svart skugga. Andra akten utgår från sampling av Bach och där går karaktärerna ut och in ur olika relationer och hämnd blir ett starkt tema.
Tredje akten heter ”Hervor” och i en intervju berättar koreografen Giovanni Bucchieri att akten döpts efter ballerinan Hervor Sjöstrand som dansare på Kungliga Operan under 1960-taelt.
– För mig är historien om Hervor ett kammarspel på gränsen mellan patient och vårdare, mellan dröm och verklighet, säger Giovanni Bucchiieri.

Margareta Sörenson som recenserat föreställningen i Expressen Scenbloggen berömmer verket:
Som koreograf är Giovanni Buccheri nästan helt okänd, men hans Kom ni döttrar är kvällens första överraskning i sotat svart till bland annat Bachs Matteuspassion. Fem dansare på den stora scenen fyller den med både generösa duetter och minimalistiska rörelser, med klassisk dansvokabulär och personligt signerad dans. Gotiskt, gåtfullt, laddat och spännande: nyfiket följer man hur maktkonstellationerna förflyttas, hur den svarta kungakronan flyttas från huvud till huvud. Musiken leder dansen och klippen mellan Bach och Dolly Parton vässar kompositionen som överrumplar och väcker frågor. Om döden, helt visst, men också i svärtan hos de levande.

Tyll – helaftonens sista del är en stor fantastisk final och en hyllning till balett, med värme, humor och stor skicklighet. Alexander Ekman har skapat koreografin i tätt samarbete med kompositören Mikael Karlsson och det går att hitta fragment i både musiken och dansen från Paquita, Svansjön, Romeo och Julia liksom Nötknäpparen och från cirkus.

Klassisk balett och komiska cirkusliknande rörelser, videofilm och musik blandas i en härlig kärleksförklaring till balettkonsten.

Alexander Ekman är född 1984 och är trots sin unga ålder rutinerad koreograf sedan debuten 2006 med Cullbergbalettens ”The Swingle Sisters” vid en internationell tävling i Hannover. Bland annat har har samarbetat med Mats Ek med den tyske dramatikern Schimmelpfennings ”Hållplats” på Stockholms stadsteater och han har gjort koreografi för Göteborgsoperans Balett och Cedar Lake Cance Company i New York.

Klassisk balett, gycklare, modern teknik, allvar och underhållning, blandas i ”Tyll” i en fantastisk final på en helafton med balett.

Foto: Hans Nilsson

Läs även andra bloggares åsikter om dans, koreografi, recension, Kungliga Operan

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Dans, koreografi, Kungliga Operan, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Sida 120
  • Sida 121
  • Sida 122
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in