Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rockmusik

Mustasch och HCSS förband för Def Leppard

by

presskaka

I sommar spelarett av världens stora rockband, Def Leppard, på Sofiero Slott i Helsingborg och i Vaksala Slott i Uppsala. Förband blir de svenska rockbanden Mustasch och Hardcore Superstar.

Pressmeddelandet berättar:
MUSTASCH
Mustasch har sedan starten haft en karriär som pekat uppåt och endast uppåt. För varje album och singel som släppts har det tagits succéartade sjumilakliv framåt och alltid med fansens ständiga närvaro. Med hitsen ”Double Nature” och ”Down In Black” har bandet skrivit in sig den svenska rockhistorien. Plattan ”Sounds like hell, looks like Heaven” blev en efterlängtad uppföljare till ”The new sound of the true best” som släpptes i samband med att Mustasch firade tio år som band. På scen erbjuder Mustasch publiken en svettig respit från den grå vardagen som omger oss och det är med värme och stor glädje de äntrar scenen.

Just nu sitter bandet och skriver låtar till kommande skivan. Albumet är planerat att släppas senare i höst och under sommaren spelar bandet på festivaler runt i Europa.

HARDCORE SUPERSTAR
I över femton år har Hardcore Superstar svettats blod och hållit den svenska sleazefanan högst av dem alla. Från debutalbumet ”It’s Only Rock ’N’ Roll” till den senaste partybomben ”C’mon Take On Me” så har bandet levererat hits som stänker till och klistrar sig fast i reptilhjärnan. Några axplock ur det guldsäljande cv:t är det självbetitlade albumet från 2005 som nästlade sig in på en dröse årsbästalistor och ”Split Your Lip” från 2010 fick toppbetyg av landets recensenter. Sedan dess har fans följt bandet både bakåt och framåt i tiden och genom hela deras frenetiska katalog av pumpande hårdrocksanthems som förgyllt mer än ett flertal blöta kvällar.

Datum

2.7 Sofiero slott, Helsingborg
3.7 Vaksala Torg, Uppsala

Pink Floyds album ”The Dark Side of the Moon” blir pjäs

by

Dark_Side_of_the_Moon

För fyrtio år sedan släppte Pink Flyod albumet”The Dark Side of the Moon” som sålt i 50 miljoner exemplar, minst och som låg på Billboardlistann i 741 veckor i streck. Albumet ska firas med en pjäs som sänds i brittiska radion, i BBC.

Pjäsen blir en timme lång och är skriven av dramatikern Tom Stoppard. Pjäsen ska sändas den 26 augusti.

The Guardian berättar:
The lead roles will be taken by Iwan Rheon, best known for his portrayal of Simon Bellamy in E4’s Misfits, and stage actor Amaka Okafor, with contributions from Nighy, Sewell and Adrian Scarborough.

Pink Floyds David Gilmour säger till The Guardian:
I have read the script of Tom’s radio play and found it fascinating.
I can’t wait to hear it come to life with the great cast performing it and our music woven into it. I can’t think of a better way to celebrate The Dark Side of the Moon’s 40-year anniversary.

Motörhead och The Sword till Metaltown

by

motorhead

Metal-festivalen i Göteborg har bokat ett av de stora metallbanden, Motörhead. Så de som missade bandet på Sweden Rock i somras eller vill uppleva Lemmy och grabbarna igen kan boka sig för Metaltown.

Ett pressmeddelande berättar om dagens två bokningar, Motörhead och The Sword:

Motörhead

”I sommar återvänder legendarerna till Metaltown!

Genom att vägra följa konventioner, traditioner och redan upptrampade stigar såg Motörhead, med sina första album, till att lägga grunden för så väl speed metall som thrash metal. Dom var helt enkelt brutalare, snabbare, lortigare, elakare och mer högljudda än någon annan. Och så har det fortsatt.

Anförda av Lemmy har Motörhead aldrig ens funderat på att sakta in eller tänka efter. Förra året var det 35 år sen den självbetitlade debuten släpptes. Men till skillnad mot för många andra akter som debuterade under slutet av 70-talet har Motörhead aldrig ens funderat på att lugna ner sig, blicka bakåt och skaffa ett mognare anslag.

20 studioalbum och drygt 30 miljoner sålda ex in i karriären lutar sig Motörhead fortfarande mot samma formula som en gång kickastartade allting: Så snabbt som möjligt på så hög volym som möjligt.

2006 hade vi det stora nöjet att för första gången hälsa Motörhead välkomna till Metaltown. I år får vi återigen återse ett av dom viktigaste pionjärbanden.”

The Sword

”Som en förödande råkraft sveper amerikanska The Sword fram. Beväpnade med sina skoningslöst drivna riff nöter de ner allt motstånd och förvandlar eventuella skeptiker till nyfrälsta fans.

Austinbandet The Sword bildades 2003 och debuten ’Age of Winters’ släpptes så sent som 2006. Sedan dess har allting gått med en enorm fart.

Med ena benet inom doomen och det andra inom stonerrocken har The Sword flyttat fram sina positioner och vunnit nya fans för vartenda släpp som bandet gjort. Bland deras fanskara återfinns numera exempelvis gubbarna i Metallica, som tidigare har handplockat The Sword som öppningsakt.

Efter 2010-års sci-fi-epos ’Warp Rides’, då bandet drog mer åt hårdrockshållet, återvände The Sword till sitt groovebaserade ursprung med fjolårshöjdaren ”Apocryphon”. Med den i bagaget är de redo att inta Metaltown i sommar.”

Klara sedan tidigare:

Slipknot, Korn, Sabaton, Danko Jones, The Dillinger Escape Plan, Graveyard, The Devil Wears Prada, Marduk, Witchcraft, Between The Buried And Me, Katatonia, Amaranthe, Bombus.

Datum

Metaltown 2013 – Göteborg Galopp 4-6 juli

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Soundgarden – King Animal

by


Artist: Soundgarden
Titel: King Animal
Betyg 4
Releasedatum 13 november

Lika bra att få det sagt direkt: Det här är riktigt, riktigt bra. Det är smått otroligt att Soundgarden lyckas prestera ett så helgjutet och nästan sprudlande album 15 år efter att de splittrades trötta och desillusionerade.
Numera är Soundgarden drog- och alkoholfritt och i texterna är det också en vuxnare Chris Cornell som framträder. Livet är hårt men bättre än alternativet är hans slutsats i avslutande Rowing. I Bones of Birds konstaterar han att tiden är hans vän tills den inte längre är det och tar slut, men han hittar ändå en strimma hopp.

Ångesten och desperationen från tiden när Cornell vrålade att han skulle bryta sig ur sin rostiga bur är borta, men fantastiskt nog finns det mesta av kraften och energin kvar. Och trots, eller snarare tack vare, att här inte finns några rosenrosa texter och absolut ingen lättlyssnad musik blir King Animal något av ett feel-good-piller.

Bandet har låtit bli att försöka reprisera sin kommersiella höjdpunkt, 1994 års Superunknown där de udda taktarterna allt som oftast maskerades av en snudd på polerad produktion. Inte heller ekar de blytunga riffen från genombrottsskivan Badmotorfinger. I stället fortsätter de i den riktning som stakades ut med Down on the Upside, som länge såg ut att bli Soundgardens avskedsskiva. Med några undantag är det skrovligt och kantigt och stötigt och Kim Thayils solon är skeva och oregerliga men under distorsionen gnistrar refrängerna.
Skönt att de är tillbaka. De har varit borta för länge.

Text: Anders Emretsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Nationalteatern på terassen på Södra teatern överträffade sig själva

by

Nationalteaterns rockorkester
Terassen, Södra Teatern
Betyg 5
29 augusti 2012

Nationalteatern överträffade nog sig själv och gjorde en av sina bästa spelningar på länge när de på onsdagskvällen spelade för en helt utsåld Mosebacketerass på Södra teatern. Publik med tjejer och killar, män och kvinnor i flera generationer samlades och trängdes och dansade och sjöng med i de klassiska sångerna ”Bängen trålar”, ”Jack the Ripper”, ”Livet är en fest” och ”Speedy Gonzales”.

På väg till konserten läste jag nyheterna på Aftonbladets app på mobilen och läste där om den skrämmande nyheten att allt fler unga kan tänka sig diktatur enligt en undersökning från Göteborgs universitet. Var fjärde svensk mellan 18 och 25 år inte tycker att det är så viktigt att få leva i en demokrati och nästan var tredje tycker det vore bra om Sverige styrdes av en diktator.

Med en sådan skrämmande samhällsutveckling är det så tydligt att band som Nationalteatern behövs. Band som kan beskriva den frustration som unga som inte släpps in i samhället kan känna.

Nationalteatern började som ofta med ”Bängen trålar” och publiken var med direkt, klappade takten och när andra sången kom, ”Kolla, kolla” blev det spontan allsång. Publiken älskar Nationalteaterns sånger, det är tydligt.

De första två sångerna sjöng Mattias Hellberg men sedan tog Ulf Dageby över mikrofonen i tre-fyra sånger på raken. Det går inte att komma ifrån, för oss som hört Nationalteatern i ett par decennier och har massor av minnen från när vi hörde dem förr, för oss är det speciellt att höra Dagebys röst. Mattias Hellberg är bra, absolut, men det blir mer autentiskt Nationalteatern med Dagebys sång.

Ja det var rockigt och fullt ös och publiken var heltänd. Att ljudet var lite brötigt i förstärkarna gjorde inget, stämningen var så skön.

Ulf Dageby på gitarr och sång, Mattias Hellberg som sjöng, Håkan Nyberg på trummor, Nikke Ström på basen
och Håkan Svensson på gitarr skapade sådan stämning på Terassen att jag inte skulle förvånats om terassen hade lyft från marken. För publiken på onsdagskvällen var livet en fest några timmar. Det enda minuset är att konserten måste ha ett slut. Vi var många som gärna hade fortsatt att sjunga med och lyssna på Nationalteatern i ett par timmar till.

När extranumren kom var det först stämningsfullt och finstämt med de tre vemodiga sångerna ”Bara om min älskade väntar”, ”Ingelas sång” och ”Ljuset släcks” och sedan mer busigt med sista sången för kvällen, ”Speedy Gonzales”.

Spellistan var bra blandad, med många rockiga sånger och några mycket stämningsfulla sånger mot slutet. Egentligen ville jag att det aldrig skulle ta slut. Det var en legendarisk afton och spelningen kommer jag att minnas länge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,