Jag vet inte om jag tycker det är tragiskt eller fantastiskt att Martin Eliasson ramlar upp på scenen iklädd samma vita kostym som i videon till ”Trummor och bas, gitarrer och hat”. Det understryker i vilket fall min känsla av att ha och göra med en missanpassad dansbandsstjärna på dekis. En hatisk Håkan, en tonårsledsen Shane Mcgowan, alla rockmusikens mansstereotyper samsas i Martin Eliasson.
Jag tvekar men bestämmer mig för att beundra det konsekventa i det hela. Det är ändå just den här rollen han har haft sedan Bad Cash Quartets korta glansdagar, det ärlighetsaspirerande hela tiden på patetikens gränser. Han mumlar något osammanhängande i micken, tar ett klunk öl och vevar igång första låten. Och i samma stund faller den den ledsna clownens mantel av honom.
För det låter ingenting annat än fantastiskt och Martin lyckas få var textrad att låta som det viktigaste som kan sägas. Det är ett tight band som kramar ur var droppe vemod ur strålande ”Från där jag ropar”. Det är nästan bara låtar därifrån som spelas som för att understryka övergången från klassisk svensk punk till klassisk svensk vemodspop, lika mycket ett ledset Tant Strul som ett misantropiskt Abba. Under låtarna är Martin den självklare frontmannen, hoppar upp på högtalarna och verkar nästan rent fysiskt driva ut sin smärta, ut till publiken.
Det är så fort bandet slutar spela som man lägger märke till att de är just ett band. Men det är en konstigt sammanhållen grupp, klädda i helt olika stilar, där alla mumlar konstigheter i micken och verkar ha svårt att fokusera på själva spelningen. Martin verkar mer och mer förvirrad och inte veta var han ska göra av sig själv när han inte sjunger. Det är charmigt i början, men på slutet mest irriterande.
När en gitarrist säger till Martin att för i helsike ta i mer från magen eller när en annan, under ett märkligt break i Caligula, påpekar att det ju låter ”för jävligt” undrar man om det är en konsert eller ett rep man har kommit till. Eller kanske en orkester som turnerat lite för länge och behöver tid ifrån varandra. Hur som helst skapar det en konstig stämning som gör att publiken stampar otåligt i marken i väntan på att de ska köra igång igen, med nästa popexplosion.
Annars låter det fenomenalt som sagt, men kanske förtar mellansnacken lite av magin. Det enda som känns riktigt genuint i det förvirrande bandet är Martins genomträngande röst som når ända in i en. Och det är tillräckligt för att skapa en känslan av att ändå ha varit med om någonting viktigt, en sorts känsloexorcism som sitter i riktigt länge.
Bilder: Nina Einarsson.
Läs vår recension av ”Från där jag ropar” här.
