Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Roskilde

Roskilde: Dead Can Dance – hypnotisörer i solskenet

by

dead1

Dead Can Dance, Arena Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2013
Betyg: 4

Bara ett fåtal band kan få gotik i solsken att framstå som det vackraste och mest självklara som finns, men Dead Can Dance är definitvt ett av dem. När det legendariska bandet ifjol gav ut Anastasis hade de inte släppt ifrån sig ett album på sexton år, men nu är de tillbaka och på Roskilde gav de sin enda spelning i Skandinavien för i år. Med en armada av exotiska instrument inog Brendan Perry och Lisa Gerrard, tillsammans med fem medmusiker, festivalens näst största scen.

Mötet mellan goth, mysticism och antik folkmusik – de tolkade bland annat en grekisk folksång från 1300-talet – blev stundtals en uppvisning i ren briljans. I synnerhet vid de tillfällen Gerrard ensam på scen fick visa upp sitt fulla sångregister – fullkomligt magnifikt – även om showen antagligen hade gjort sig ännu bättre i en lokal av, ska vi säga Cirkus, kaliber. Ytterligare en höjdpunkt var den lika hjärtskärande som Scott Walker-osande Tim Buckley-covern på Song to the Siren som stack ut med sin mer traditionella popuppbyggnad. Dead Can Dance hypnotiserar och när de väl fångat vårt intresse håller de fast oss med ett järngrepp.

Roskilde: Rihanna lät showen stå i fokus

by

rihanna

Rihanna, Orange Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2013
Betyg: 3

Dryga halvtimmen efter utsatt tid kliver hon på festivalens största scen. Hon som de flesta av det hundratusentalet besökare som tagit sig till årets upplaga av Roskilde åtminstonde tänkt se en glimt av. Barbados-födde Rihanna som ifjol gav ut sitt sjunde studioalbum Unapologetic. Det är en lång väntan, lite varstans börjar missnöjet göra sig påtagligt och någon ropar ”Volbeat, Volbeat”, men när superstjärnan i någon slags Yankees-randig burka med orden ”poison” och ”politics” skrivna på fram- och baksidan väl kliver på scen försvinner alla tvivel.

Mycket kan skrivas om Rihanna och hennes omsusade privatliv och artisteri, men på Roskilde är det den spektakulära showen som står i fokus. Hälften av sången må vara playback men hon vet hur man skapar en partystämning. Hon verkar uppriktigt glad över att vara här, hon berättar vid ett flertal tillfällen hur mycket hon älskar Danmark och när hon till tonerna av Diamonds kliver av scenen säger hon att detta varit en av de mest minnesvärda kvällarna i hennes liv – well, så säger hon ju antagligen på varje spelning men det är helt klart en effektiv metod för att vinna över publiken.

Sedan har vi hitsen, den genreöverskridande popshowen som sticker iväg åt alla möjliga håll – alltifrån hiphop, R&B och dancehall/reggae till rocksolon, electro och The Who-samplingar – bjuder på en hel del av den varan. Låtar som We Found Love, Umbrella, Don’t Stop the Music, Only Girl (in the World) och – ja, det mesta som spelas fram emot slutet – är publikfriare i ordets sanna bemärkelse. Nu kan vi äntligen glömma den katastofala spelningen på Peace & Love och börja se Rihanna ur ett nytt ljus igen.

Det råder Rihanna-feber, utöver mannen som utklädd till en banan går runt med en lapp där det står ”Rihanna or banana” kan du hitta denna graffiti-målning på festivalområdet:

rihanna

Roskilde: Crystal Castles kalla electro försatte den euforiska festivalpubliken i trans

by

crystal

Crystal Castles, Arena Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2013
Betyg: 4

På förhållandevis kort tid har den kanadensiska duon i Crystal Castles hunnit samla på sig en stor fanskara, så det är ingen slump att de i likhet med amerikanska Animal Collective och isländska Sigur Rós fått äran att avsluta en av kvällarna på Roskildefestivalens näst största scen – samtliga tre band har varit med att sätta en lika stor prägel på 00-talets indiescen.

Slå bara upp en sida i valfritt svenskt musikmagasin så talas det om festivaldöden och föråldrade farbröder som vägrar släppa ifrån sig sina gitarrer. Crystal Castles är raka motsatsen – en våldsam hybrid mellan rock’n’roll och blytung techno, dystopi och eufori, med Alice Glass som med sin förvrängda sång, eller kanske egentligen med sin blotta scennärvaro, ständigt lyckas mana på publiken.

Under de år jag följt Crystal Castles utveckling har jag hunnit se dem i alla möjliga sorters konsertlokaler; i såväl dagsljus som i mörker, på festivaler, klubbar och som förband åt andra – och trots att Roskilde-spelningen kanske inte hamnar allra överst på topplistan så känns Arena Stage som avsedd för just Crystal Castles. Redan i inledande Plague, från bandets senaste album III som släpptes ifjol, förvandlas det proppfulla tältet till en ravelokal, och i efterföljande Baptism lyfter stämningen om möjligt ännu mer. Wrath of God, som spelas någon låt senare in i setet och även den hämtas från bandets tredje album, har för sina symfoniska inslag av brittiska NME passande nog kallats ”Debussy för Pokémon-generationen”.

Höjdpunkterna är många – men Black Panther, då Alice för enda gången under spelningen hoppar ner i publikhavet, efterföljande Celestica som med sina kontraster mellan det drömskt eteriska och det typiskt Crystal Castles-ösiga försätter hela publiken i trans – eller avslutande Not in Love, bandets egentligen enda mainstream-hit som utan The Cure-sångaren Robert Smiths röst ändå är en självklar publikfavorit är några av de mest utstickande ögonblicken. Så nu kan vi sluta prata om festivaldöden, Crystal Castles har potentialen att axla rollen som morgondagens headliner.

Roskilde: Drenge var en av festivalens överraskningar

by

drenge

Drenge, Pavilion Stage
Roskildefestivalen 4 juli 2013
Betyg: 4

Döper du ditt band till Drenge så kommer du garanterat dra storpublik på Roskilde, men faktum är att bröderna Eoin och Rory Loveless inte alls kommer från Danmark utan Peak District i Storbritannien – inspirerade av danska filmer tog de namnet Drenge.

Likt band som The Black Keys och White Stripes är Drenge alltså en duo bestående av två bröder, men med sina rötter i blues och punk krävs inte mer än trummor och gitarr för att skapa en kraftfull och dynamisk ljudbild. När jag kom till Pavilion Stage hade jag på förhand bara hört de två singlarna Bloodsports och Backwaters – och i synnerhet fastnat för den förstnämnda – men större delen av den kommande albumdebuten 1) presenterades och 2) gav mersmak.

En av låtarna som stack ut var Nothing. Då drogs tempot ned en aning, en välbehövlig andningspaus i en spelning som annars var rätt enhetlig med sina intensiva och riviga nummer. Att Eoin – bandets sångare och gitarrist – i sista låten hoppade ned från scenen och stod bland publiken och spelade gitarr kändes som en värdig avslutning på en spelning som helt klart tillhörde festivalens mest positiva överraskningar.

Enligt bandets setlist spelades följande låtar:

drenge2People in Love Make Me Feel Yuck
Dogmeat
Gun Crazy
I Don’t Want to Make Love to You
I Want to Break You in Half
*New Song*
Bloodsports
Nothing
Backwaters
Fuckabout
Let’s Pretend
Face Like a Skull

Lyssna på Bloodsports här:

Roskilde: Animal Collective tycks stå inför ett vägskäl

by

animal1

Animal Collective, Arena Stage
Roskildefestivalen 4 juli 2013
Betyg: 3

Det är en känsla jag inte riktigt kan skaka av mig, att alla våras favoritdjurkollektiv står inför ett vägskäl – åtminstone när det kommer till att spela live. Som jag ser det finns det två möjligheter; antingen kan de behålla sin lekfullhet, den där experimentlustan som präglat så mycket av det de har gjort – eller så kan de, likt de flesta andra band här i världen, morfera och helt enkelt bli ett ”greatest hits-band” som ångar på i låt efter låt för att ge fansen vad de vill ha. Just nu känns de som ett mellanting.

Ironiskt nog är det i deras kändaste låtar, jag tänker i synnerhet på Brother Sport och The Purple Bottle som de avslutar sin knappt 90 minuter långa spelning med, som det bjuds på mest improvisation. Som bäst känns de som ett gäng lössläppta ungar höga på socker – en ytterst befriande och smittsam galenskap.

Under denna pågående turné – då scendekorationen är denna gigantiska mun av tentakler – har jag hunnit se dem tre gånger, och trots att låtlistorna har varierat i förhållandevis stor utsträckning så har känslan efteråt alltid varit densamma – nämligen att det är under konsertens andra hälft, då fokus legat på lite älde ”hits”, som bandet varit som friast och stämningen varit på topp. Låtar som Applesauce och Today’s Supernatural från förra årets Centipede Hz är visserligen charmiga, men då ser jag hellre att de prioriterar Peacebone som de ju faktiskt soundcheckade tidigare under dagen, för det är då Animal Collective gör vad de kan bäst, det är då de förser oss med nyckeln till en värld fylld av kakofoni och barnslig glädje. Tyärr är det inte alla som stannar kvar spelningen ut.

Här kan du se ytterligare en bild från spelningen:

animal2