Crystal Castles, Arena Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2013
Betyg: 4
På förhållandevis kort tid har den kanadensiska duon i Crystal Castles hunnit samla på sig en stor fanskara, så det är ingen slump att de i likhet med amerikanska Animal Collective och isländska Sigur Rós fått äran att avsluta en av kvällarna på Roskildefestivalens näst största scen – samtliga tre band har varit med att sätta en lika stor prägel på 00-talets indiescen.
Slå bara upp en sida i valfritt svenskt musikmagasin så talas det om festivaldöden och föråldrade farbröder som vägrar släppa ifrån sig sina gitarrer. Crystal Castles är raka motsatsen – en våldsam hybrid mellan rock’n’roll och blytung techno, dystopi och eufori, med Alice Glass som med sin förvrängda sång, eller kanske egentligen med sin blotta scennärvaro, ständigt lyckas mana på publiken.
Under de år jag följt Crystal Castles utveckling har jag hunnit se dem i alla möjliga sorters konsertlokaler; i såväl dagsljus som i mörker, på festivaler, klubbar och som förband åt andra – och trots att Roskilde-spelningen kanske inte hamnar allra överst på topplistan så känns Arena Stage som avsedd för just Crystal Castles. Redan i inledande Plague, från bandets senaste album III som släpptes ifjol, förvandlas det proppfulla tältet till en ravelokal, och i efterföljande Baptism lyfter stämningen om möjligt ännu mer. Wrath of God, som spelas någon låt senare in i setet och även den hämtas från bandets tredje album, har för sina symfoniska inslag av brittiska NME passande nog kallats ”Debussy för Pokémon-generationen”.
Höjdpunkterna är många – men Black Panther, då Alice för enda gången under spelningen hoppar ner i publikhavet, efterföljande Celestica som med sina kontraster mellan det drömskt eteriska och det typiskt Crystal Castles-ösiga försätter hela publiken i trans – eller avslutande Not in Love, bandets egentligen enda mainstream-hit som utan The Cure-sångaren Robert Smiths röst ändå är en självklar publikfavorit är några av de mest utstickande ögonblicken. Så nu kan vi sluta prata om festivaldöden, Crystal Castles har potentialen att axla rollen som morgondagens headliner.