Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Göteborg

Perfume Genius på Pustervik: hoppas han mognar och vågar mer nästa gång

by

Artist: Perfume Genius
Pustervik, 4 juli 2012
Betyg: 3

Dagen innan Perfume Genius’ konsert på Pustervik annonserades det på eventets sida att spelningen var flyttad ifrån Matsalen till Klubben pga stor intresse – ett gott tecken, men risk för att stora salen kommer vara halvtom? Icke! Redan långt innan konserten började gällde det att hitta en bra plats i folkmängderna. Skoj, tänkte jag och hittade ett litet hörn på ett ståbord att ha anteckningsblocket på.

Perfume Genius kom upp som trio och började konserten med en rad låtar från den senaste skivan ”Put Your Back N 2 It”, spelade låt efter låt, och publiken var pepp precis som senast. Mike Hadreas verkade ömsom blyg, ömsom berörd och ibland nästan besvärad av att vi alla stod och lyssnade, för att sedan plötsligt bryta ut i (befriande) skratt, som när han råkade ta fel ton i början av “Hood”. Trummisen syntes knappt till, men gjorde ett utmärkt jobb. Själv roades jag mest av keyboardaren, som hade en småprickig skjorta och Charlie Sheens ansikte till. Dessa tre tillsammans bildade en statisk, samstämd enhet på scenen.

Även om jag fick lite ont i fötterna (enligt min mening borde så lugna konsert med fördel vara “seated shows”) var konserten ett suveränt framförande som fick en att glömma bort sommarkvällen utanför en stund. Och rörande, låtarna blev avskalade med bara gitarr och sång, eller förstärkta med extra trummor och brus, för att då verkligen nå ut i hela salen; “Dark Parts” exempelvis var lysande live. Och publiken stod knäpptyst och lyssnade noga. Men det lilla extra saknades. Hadreas’ mellansnack, när han väl sade något, gick knappt att förstå, och han såg ut att helst ha skippat extranumren. Även om spelningen var fin så fick musiken ingen extra dimension genom konserten (bästa betyget i min mening) – jag kommer inte gå hem och höra låtarna med nya öron. Synd! Men det blev en trevlig kväll på Pustervik, och jag hoppas att Perfume Genius mognar och vågar mer till nästa gång.

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vilken WOW-bokning: Kraftwerk till Way Out West

by

Way Out West gör verkligen skäl för sitt namn och sin förkortning. Finns det något mer att säga än WOW.

Om inte Way Out West, festivalen i Göteborg i augusti redan är utsåld lär den bli det snabbt. Vilken bokning de har: det tyska elektrokungarna i Kraftwerk är bokade till Slottskogen i sommar.

Här är pressmeddelandet:

KRAFTWERK

Skuggan som Kraftwerk kastar är evigt stor och ofantligt omintetgörande; vi hittar Düsseldorfs absoluta söner i The Big Lebowsky, på Warp Records, på MoMA, i The Simpsons etc. Listan kan göras oändligt lång men deras grepp är inte bara kring musik utan om kulturyttringar som helhet (var de än kan dyka upp). Trycket de byggt upp under närmare 40 år är massivt. M-A-S-S-I-V-T.

Genom milstolpar som ”Autobahn”, ”Radio-Aktivität” och ”Die Mensch-Maschine” har Kraftwerk för evigt präntat in sig i den stiliserade encyklopedin över vad som är värt att veta om världen. Genom att brygga cocktails av kretsar, oscillatorer och filter flyttade de fram gränserna för både instrumentbyggen och hur elektronisk musik kunde låta. Men det handlar inte om pionjäranda för syftet om att vara först; Kraftwerk har alltid förvaltat melodierna och det är utan tvekan därför de erövrat världen. Vi kan alla ”The Model”. Vi kan alla ”Showroom Dummies”. Vi kan alla ”The Robots”. Mer behövs inte sägas.

Men musiken är inte det enda området där gränserna har sprängts. Kraftwerks konserter har alltid lämnat folk med munnen öppen och med huvudet helt urblåst. Med sina mannekänger strikt uppradade och sinnesomstörtande projektioner har dess uttryck etsat sig fast i varje besökare. Vittnen går tretton på dussinet.

Kraftwerk är en av Way Out Wests största bokningar. Det går inte att neka till. Ja, vi är mer än våldsamt euforiska. Att de sedan bjuder på sin hyllade 3D-konsert (där snygga brillor tillhandahålles gratis) gör att augusti 2012 kommer bli höjdpunkten på året. Det står vi fast vid redan nu och i december när året summeras. Tro oss!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

The Shins på Pustervik: recension, bilder och filmklipp

by

The Shins
Pustervik, Göteborg
2 juli 2012

The Shins på klubb är bättre än på festival är bättre än på skiva.

Artist: The Shins
Pustervik, 2 juli 2012
Betyg: 4

En sak som jag lärde mig efter bara några månader som Göteborgare, det är att det finns ett gäng som kallar sig för Woody West, och att det är de som fixar hit de häftiga spelningarna. Igår kväll var det dags för mig att både spana in Woody Wests arrangemang och nya Pustervik när the Shins återvände till Göteborg.

De flesta, inklusive mig, minns nog the Shins för debutalbumets “New Slang” från Garden State-soundtracken – nästan orättvist, för det var ju ändå nio år sedan och the Shins har släppt tre nya skivor sedan dess, inte minst “Port of Morrow” som hela denna turné då handlar om.

Jag cyklar mot Pustervik med en lugn konsertkväll i sikt. När hela bandet (plus backup-musiker, de var visst en mer än på bilden) har gått på scen och den proppfulla salen lugnat sig, kör The Shins sakta igång med bjällror och mjuk sång med “Kissing the Lipless”. Men redan efter halva låten ökar gänget energin till 150 %, Det följer många spår från nya skivan – The Rifle’s spiral, Simple Song, Bait and Switch, No Way Down … En efter en får de annars ganska lugna låtar en uppgrade, Jack Mercer ser ut att knappt kunna stå stilla av spelglädje, han skuttar och svänger och sjunger så att jag in i femte, sjätte låten undrar hur han fått rösten att hålla i alla år. Resten av bandet är koncentrerad, stämmer och byter gitarrer flitigt, men glada även de. Ljudet är tätt och samspelt. I bakgrunden projiceras kanin-fågelskrämman som pryder omslaget på den aktuella skivan, en märklig kontrast till stämningen i salen – publiken är mogen, men suktar efter musiken och klappar, studsar, vajar med händerna i luften och till och med lite allsång dyker upp här och var.

Efter någon timme börjar stämningen vanka avslut, med Sphangum Esplanade och känsla, men publiken vaknar till när “New Slang” dyker upp som nästsista låt. The Shins tänker dock avsluta med buller och bång och lägger fram en extralång version av “Sleeping Lessons” med distade gitarrer, etc. När publiken med rop och stampanden kräver ett extranummer, får de tre istället, och det är svårt att säga vem som är nöjdast. Rätt publik gör nog skillnad.

När jag något yr, och trött efter en för mig nästan lite för lång spelning, ramlat ut ur Pustervik och står och låser upp cykeln tänker jag: det finns olika sorters konsert. Vissa har dansare, vissa har hoppborgar, barnorkester eller stora bollar att flyta runt i, och jag gillar allt sånt som är lite udda. Klassiska gitarrpopband brukar oftast bara spela gitarr. Men om de är så himla glada som the Shins var ikväll, då räcker det ändå gott och väl.

Text: Elisabeth Schriefer

Här recenserade Kulturbloggen The Shins spelning på Peace & Love.

Foto: Peter Birgerstam

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Candlemass och OZ till Metaltown

by

Festivalsäsongen närmar sig med stormsteg. Den som är inriktad på metal och planerar Göteborgsbesök för Metaltown kan se fram emot Candlemass och OZ, som blev bekräftade idag.

Här är pressmeddelandet:
Bara en månad kvar till festival fortsätter vi att fylla på med artister. Nu står det klart att de svenska doom metal-kungarna i Candlemass i sommar gör sin första Metaltown-spelning på fem år. Dessutom är det legendariska finska bandet OZ klara, som efter hela 20 års tystnad nu återuppstått.

Vi kan även presentera den kanadensiske komikern och hårdrocksälskaren Jason Rouse som i sommar underhåller Metaltown!

Candlemass
Efter tre decennier som band tillhör Candlemass våra mest erfarna metalmästare och mest aktade svenska hårdrocksbanden. Grammisbelönade, banbrytande och stilbildande med sin doom metal som inte kunde jämföras med mycket annat under 80-talet. Albumet ”Nighfall” från 1987 är en ordentlig milstolpe för hela genren. Plattan som sålde närmare en miljon expemplar blev Candlemass definitiva genombrott.

Nu aktuella med sitt elfte studioalbum ”Psalms for the Dead”. Candlemass 2012 är tyngre än någonsin tidigare. En platta så nära mörk perfektion man kan komma och som borde vara mest fulländade hittills.

OZ
De finska metalveteranerna i OZ bildade bandet redan i slutet av 70-talet. 1983 släpptes albumet ”Fire in the brain”, som kultförklarats och räknas som en riktig metalklassiker. Med låtar som ”Search Lights”, ”Black Candles” och ”Megalomaniac” blev skivan är hyfsad hit även i USA och Japan.

Efter det flyttade bandet till Sverige. Ett naturligt steg eftersom de redan spelade in här och inspirerades av den svenska metalscenen. Några år av turnerande och albumsläpp följde. Fram till 1991, då det efter plattan ”Roll the Dice” satte punkt och lade ner bandet.

Efter 20 års tystnad återuppstod OZ förra året. Tillsammans med Nicke Andersson från Hellacopters som producent spelade de albumet ”Burning Leather”.

Jason Rouse
Den rebelliske och oberoende komikern Jason Rouse underhåller i sommar Metaltown! Kanadensaren som gjort sig känd genom framträdande på bland annat Showtime, HBO, MTV och BBC. Vi snackar om en enveten hårdrockare som uppträtt på festivaler som Sonisphere, Bloodstock, Hole in the Sky, Download, bara för att nämna några. Efter ett tidigare sverigebesök skapade han kvällstidningsrubriker efter en dispyt med Fadde Darwich.

I sommar återvänder han till Sverige för ett besök på vår kära festival. Vad som helst kan hända. Ni kan få er en känga. Men vi lovar att det är värt risken.

Datum

15-16.6 – Göteborg, Göteborg Galopp

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Frida Hyvönen på Nefertiti, bilder

by

Frida Hyvönen
Nefertiti, Göteborg
12 maj 2012

Frida Hyvönen är ute på en Sverigesväng just nu och spelade på lördagskvällen den 12 maj den första av två kvällar på ett utsålt Nefertiti.

Och vad bra det var! Hon är lika mycket historieberättare som låtskrivare, och med sitt tremannaband (synt, trumma och sexsträngad bas) bjöd hon på merparten av senaste albumet plus några gamla favoriter i intensiva, innerliga versioner.
Det enda jag saknade den här kvällen var kastanjetten i första extranumret ”Dirty Dancing”.

Text och foto: Peter Birgerstam

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,