Filmfestival

Veckans höjdpunkt för filmälskare är säkert Göteborgs Internationella Filmfestival som går mot sista helgen för årets festival. Är du filmälskare och är i trakten kring Göteborg ska du göra ett försök att se några av filmerna eller ta dig till Lagerhuset där det är en hel del intressanta debatter och seminarier som:
12.30 Lagerhuset
Psykologer tittar på film: Vi måste prata om Kevin. Två psykologer diskuterar filmen tillsammans med publiken. Filmen ser du samma dag kl 10.00 på Draken.

14.00 Lagerhuset
Filmjournalistik i förändring. Kritiker, kulturredaktörer, tidningschefer, filmbloggare och filmdistributörer diskuterar.

Filmfestivalen i Göteborg är väldigt speciell. I år fyller den 35 år och den har blivit älskad av göteborgarna, tror jag. För jag har sällan sett en festival som samlar så stor publik i så skilda åldrar. I kön in till filmsalongerna har jag snackar film med gamla och unga som aldrig förr. Jag stod i kylan utanför bion Draken på Järntorget och talade med en dam som gått på 30 av Göteborgs filmfestivaler. Hon hade ett så kallat dagspass. De som köper ett sådant får gå in på hur många filmer som helst, i mån av plats. De får ställa sig i en särskilt kö tillsammans med ackrediterade, som är pressfolk, filmbloggare och olika vip-gäster från filmbranschen. Alla filmer har ett visst antal platser reserverade för den kön, först till kvart är det som gäller. Det betyder alltså att också på utsålda visningar släpps det in ett visst antal från den kön.

Lite extra intressant tycker jag det är med de kinesiska filmerna som skildrar kampen för yttrandefrihet i Kina liksom de filmer som skildrar vad som hände under den arabiska våren.

Emma Engström på Göteborgsposten tipsar om kortfilmer på festivalen:

Korta möten passar en rastlös själ, precis som kortfilmer. Göteborgs filmfestival visar som vanligt ett brett urval av alla de 400 filmer som kommer in. Här ryms såväl dokumentärer som animationer, konstfilm och drama. Efter 20 filmer anas två tydliga teman, som kommer fram både i de filmer som valdes ut att tävla om priset Startsladden och de som jag har sett i två av de andra kortfilmsblocken.
Den rebelliska flickan dyker upp i flera filmer, i olika former och åldrar. I Fijona Jonuzis Astrid är det elvaåringen som sticker från sin arga mamma för att hänga med kompisarna. På djuraffären bestämmer hon sig för att helt enkelt ta den finaste kaninen, lägga den i väskan och smita ut. Dels vill hon imponera på en ny bekant, dels gör hon det för kicken. Tonträffen i spelet mellan tjejerna är imponerande och jag känner igen pendlingen mellan att vilja vara vuxen, ända tills det börjar bli farligt.

På de vanliga biosalongerna är veckans premiärer: skildringen av Englands första kvinnliga premiärminister, högerkvinnan Margaret Thatcher i Järnladyn. Filmen har överlag fått tummen ned av kritiker som betyg 2 i DN och betyg 2 hos oss på Kulturbloggen. Meryl Streep är nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för rollen som Thatcher, men en del kritiker menar att hennes insats mer består i att härma, imitera järnkvinnan än att spela henne.

Kritiken mot Järnladyn går bland annat ut på att filmen blundar för vad Thatcher stod för och den kritiken kommer både från vänster och höger. Hennes anhängare tycker att hon inte skildras positivt nog och de som hatar vad hennes politik stod för menar att filmen blundar för allt detta. Det är lite av samma kritik som hörts kring Clint Eastwoods skildring av förre FBI-chefen och kommunistjägaren J. Edgar Hoover.

Veckans kanske mest hyllade filmpremiär är familjefilmen Mästerkatten, som visas i 3D med såväl engelsk som svenskt tal. DN gav betyg 4 och skrev:

Figurerna har charm, miljöerna är omväxlande, och allt slutar inte med tjugo minuter dånande jakt/envig/slag. Det är inte filmhistoria, men bra familjeunderhållning.

Förresten, kanske lite filmhistoria ändå. Efter över mer än hundra år av filmhjältar med värja får Mästerkatten till en replik som kan vara rekord i spotskhet:

”Frukta mig – om du törs!”

Den tredje stora filmpremiären är den svenska komedin En gång i Phuket. Kulturbloggens recensent gav betyg 3 och skrev:

”En gång i Phuket” är en film om att finna sig själv, om självförverkligande och den frågar vad det är att leva på riktigt. Charmen ligger i de träffsäkra skildringarna av övre medelklass svenskens vardagliga liv med Mac-datorn som följer med på semestern, konversationer om den svenska mentaliteten och förlöjliganden över svenskars svårigheter att förstå norska. Den höga igenkänningsfaktorns bjuder stundtals på hysteriska skrattscener men den patetiska karaktären som allt går fel för gång på gång känns något uttjatad. Höjdpunkten är att se Sveriges svar på amerikanska skådespelarduon Owen Wilson och Ben Stiller (Peter Magnusson och David Hellenius) samspela. Tyvärr hamnar filmen i fällan av att bli lite för klyschig.

Fler recensioner:
En gång i Phuket (DN)
En gång i Phuket (GP)
Mästerkatten (GP)
Järnladyn (GP)

Läs även andra bloggares åsikter om film, göteborgs filmfestival, filmkrönikan