Popaganda

Chlöe Howl har redan jämförts med såväl Lilly Allen som Foster the People. När jag möter upp henne ett par timmar innan det att hon ska kliva på Popagandas lilla scen lyser hon – iförd Pink Floyd-tröja – upp festivalens pressområde. Innan vi slår oss ner vid ett av borden har hon genomfört åtminstone två akustiska sessions. Inte konstigt att intresset vuxit även här i Sverige, när No Strings började cirkulera på nätet kring årsskiftet fick kritikerna hemma i England omvärdera sina årsbästalistor. Sedan dess har det artonåriga pophoppet charmat oss med ytterligare ett antal låtar med fokus på just de intressanta tonårstexterna, såsom Rumour och den något mer lågmälda I Wish I Could Tell You.

I slutet av förra året släppte du din första singel No Strings, hade du något självupplevt i åtanke när du skrev den?

Jag skrev den låten när jag var sjutton, alltså ett år efter att jag hade blivit sajnad, när jag gick på ett sånt där riktigt hemskt födelsedagskalas. Halvvägs in såg jag hur alla var helt desperata efter att hooka up med någon, men jag säger inte åt någon vad de ska göra – jag ville bara driva med hela den där kulturen.

Den påminner ju en del om Foster the Peoples Pumped Up Kicks, var det avsikten?

Det är basgången, eller hur? Jag bara älskar klatschiga basgångar, men jag kan inte riktigt hållas ansvarig eftersom jag inte spelar bas. När vi skrev låten lyssnade vi mycket på LCD Soundsystem, så vi ville ha en framträdande basgång och det var vad som kom ut. Det var verkligen ingenting vi gjorde medvetet.

Skulle du kunna beskriva din approach till låtskrivande?

Jag skriver alltid om någonting jag har upplevt. Sedan kanske inte låten handlar om själva upplevelsen, men jag tycker att det är väldigt svårt att skriva en låt utan några verkliga referenspunkter.

Vad växte du upp med för musik? Var det någon särskild artist som fick dig att vilja hålla på med musik?

Det är en knepig fråga eftersom jag alltid har hållit på med musik, jag skulle aldrig kunna peka ut en person som fick mig att vilja hålla på med musik. Ända sedan dagen jag föddes har jag njutit av musik och snarare än att ha en hjälte har jag föredragit att hitta massor av artister som jag tycker är fantastiska. Jag växte upp med mycket av det det min pappa lyssnade på – såsom The Smiths och New Order – sedan lyssnade min mamma på tjejgrupper som Destiny’s Child och TLC. Så jag fick chansen att lyssna på ett brett spektrum av musik.

Hur länge har du skrivit låtar?

Sedan jag var tretton. Jag menar, jag skrev ju låtar innan dess, men det var då jag började ta det seriöst.

På vilka sätt tycker du att du har utvecklats sedan dess?

Jag har utvecklats mer under de här två åren som jag har varit sajnad. Eftersom jag blev sajnad så ung hade jag mycket att lära. Jag visste inte riktigt hur bra jag var. Sedan fick jag skivkontrakt och folk började introducera mig till massor av saker så jag själv kunde bestämma vad jag ville använda som influenser.

Varför valde du att skriva på för just Columbia och på vilka sätt har de hjälpt dig att utvecklas?

Jag gillar mycket av deras musik, de har många popstjärnor som har någonting egendomligt över sig. Som Katy B, hon ligger på Columbia. Jag har haft tur, de har aldrig sagt åt mig vad jag ska göra. De har låtit mig göra lite som jag vill. De har låtit mig växa och hitta mig själv i min egen takt.

Hur ser planerna ut för den närmsta framtiden?

Jag är så gott som klar med mitt album. Låtarna är färdigskrivna, det är bara några småsaker i produktionen som måste fixas. Det borde vara färdigt till början av nästa år. Sedan kommer jag släppa en till singel senare i år.

Tycker du att låtarna du släppt hittills representerar känslan på resten av albumet?

De representerar tankesättet, att det ofta utgår från en tonårings perspektiv. Det är en bra representation. Men soundet skiljer sig åt mellan låtarna.

När du väl har släppt albumet, vilka är ambitionerna då?

Jag gillar inte att tänka för långt framåt, för om jag sätter upp ett mål som jag sedan inte uppnår skulle jag bli fruktansvärt deprimerad. Jag vill bara vara i en position där jag stabilt kan göra musik när jag känner för det, istället för att tvinga fram det. Det är allt jag vill egentligen.