Diametern på det runda bordet hos skivbolaget är så tilltagen att det för två personer blir onaturligt hur man än placerar sig. Sitter man mitt emot varandra blir det som att sitta i varsin kortände av ett 20-personers middagsbord på nobelfesten. Jämte varandra ger känslan av debattpanel. Vi låter till sist en stol stå tom emellan oss och kan således både sträcka på benen och avspänt prata över varsin spann till kaffemugg. Och pratar gör vi.
Åtminstone den ene av oss. Petter Ericson Stakee, under många år ena motorn – numera ende motorn sedan bundsförvanten Terry Wolfers lämnade bandet – i Alberta Cross, är hemma i Sverige för att prata om det självbetitlade album bandet släppte sent förra året och den New York-baserade upplänningen tycks ha ett uppdämt behov av att prata modersmålet. Orden fullkomligt flödar ur hans mun och han berättar om sina tonårsidoler Fireside och undrar vad Kristofer Åström gör nuförtiden. Stakee visar uppriktig glädje när han får höra att Åströms senaste album blivit bra emottaget av allmänheten.
Vi kommer också in på hans musikaliska familj som förutom han själv även inkluderar hans far Peter R Ericson samt Berlin-baserade brodern John Alexander Ericson som jag också berättar att jag har haft kontakt med i samband med dennes projekt My Empire Of Sound:
– Jaså?! Jag var precis nere i Berlin och spelade in en låt med honom. Vi har testat lite olika saker för första gången på hundra år. Han brukade spela keyboards med mig på turnéerna från början när vi blev signade. Sedan flyttade jag till USA och han till Berlin och det blev lite långt. Efter det har vi inte spelat ihop, men han har en ganska schysst studio i Berlin och jag har varit där ganska mycket senaste tiden och då har vi skrivit en del ihop. Det är skitkul. Vi spelade in en ganska trippig låt, han är bra på synthljud och sådant som inte jag gör så mycket och jag bidrog med idéer för trummor, gitarr och sång, så vi möts någonstans i mitten. Det bästa av två världar!
Farsgubben är väl ute och spelar en del också med Anders F Rönnblom?
– Ja, och nu ska han ut på egen hand också och göra några spelningar i samband med att han har släppt albumet National Hero. Dom kallar sig Peter R Ericson and the National Heroes! Vi spelar inte så ofta i Sverige med Alberta Cross, men jag tänkte att det vore coolt att ställa sig på scen ihop. Vi gjorde ett gig på Katalin i Uppsala när han hoppade upp och rockade med oss i några låtar, vilket var kul. Anders F Rönnblom som pappa spelar med är annars en av mina favoriter, hans texter är helt bisarrt bra.
Du har ju själv fått driva Alberta Cross mer på egen hand under ett par år efter att Terry Wolfers hoppat av. Vad var det som gjorde att han slutade?
– Turnerandet, tror jag. Vi bodde i England när vi släppte The Thief & The Heartbreaker och skulle turnera lite för att skivbolaget ville det, men det blev inte så lite som det var tänkt. Vi turnerade jämt i ett och ett halvt år innan vi flyttade till USA och sedan var vi ute på ständig turné fram till förra skivan Songs of Patience. Inte bara i USA, utan över hela världen: USA, Europa, USA, Kanada, Australien, Japan. Allt bara cirkulerade, det slutade aldrig. Särskilt i USA är det så det funkar, det är så stort att om man vill komma någon vart måste man sprida ut och visa upp sig. Så vi körde jävligt hårt och många i Europa, särskilt engelsmännen, tror att man kan åka till USA och köra tio spelningar så är man stor
.
– Jag skrev alla låtarna medan han var mer för att producera och mot slutet blev bandet mer och mer min grej. Allt var enklare så eftersom jag sjunger låtarna medan han tycker om att göra det andra. Vi är fortfarande som bröder och står varandra nära, men han ville göra sin egen grej och pallade inte riktigt att turnera någon annans låtar längre.
– Allt är ju som en dröm att få åka runt och göra spelningar inför publik, men 80% är bara en lång väntan ute på flygplatser och motorvägar, man är ständigt på väg någonstans. Vissa gig är tyngre än andra också, Midwest kan vara ganska slitsamt, man kör i 12 timmar för att spela i Tucson, Arizona och det kommer 40 pers. Flera gånger har det varit så, vi spelar i Denver där det kommer 800 pers och man tänker ”Fuck, nu börjar det verkligen släppa!”, och så kommer man till Dallas där det är 25 pers! Man kan bli helt störd på det, så jag förstår honom.
Jag antar att det är en del av jobbet också?
– Jo, det är det ju. För mig var det viktigt att ta ett break efter förra skivan. Innan jag gjorde den här ville jag hitta mig själv och känna efter vad jag ville göra. Dessutom ville jag lämna alla jag jobbade med på förra skivan på grund av att de pushade mig alldeles för mycket. Jag ville vara min egen konstnär och inte ha någon annan som styr. Så jag tog tid på mig för att skriva allt i Brooklyn, producera själv, välja mina egna turnéer och så vidare. Förut fick man hela tiden höra att ”den här turnén måste ni göra!”. Till slut började ställa om vi verkligen måste göra allt. Varför då? Visst vill jag göra en headlineturné i Europa följt av en i USA, men måste vi verkligen åka och supporta ett annat band två veckor senare? Man lär sig att välja lite klokare.
Var Terrys avhopp en av orsakerna till att du har utökat arrangemangen med stråkar och blås?
– Bra fråga. Han gillar säkert också det, men jag tror anledningen snarare var att jag gjorde en massa hemliga spelningar hemma i New York. I Brooklyn, East respektive West Village gjorde vi jams lite här och var. ”Jams” låter lite fel, det var inte så att vi stod och jammade blues direkt! Mer att jag hade skrivit fem nya låtar som jag tog med och på plats fanns det ”kung”-musiker, de bästa i stan, allt från unga rockkids till mer etablerade. Min kompis Kraig Jarret Johnson, som spelat med The Jayhawks och Jeff Tweedy, drog igång det där. Sedan var det även unga trumpetare med. En kille som kommer att vara med på min nästa Europaturné och spela trumpet och flugelhorn är bara 25 år, kommer från jazzscenen men är less på att bara spela jazz jämt. Han är en av New Yorks bästa och åker på rockturné för att testa något nytt!
– Allt var så avspänt på de där spelningarna men ändå väldigt musikaliskt. Ibland satt stora namn i publiken och kommenterade, till exempel Michael Stipe från R.E.M.
Drog ni inte upp honom också då?
– Nej, han ville bara vara där och softa. Kraig är bra kompis med honom, men hela bandet var där ibland och Mike Mills lirade bas. En riktigt skön blandning av folk, gamla och nya men duktiga musiker. Inte som det kan vara annars när vissa som är dåliga sänker allt, det var därför det var hemligt med kompisars kompisar om enda inbjudna i en liten källare som inrymde 40 personer där några enklare instrument stod uppställda i ett hörn.
Så du körde låtar där som sedermera hamnade på albumet?
– Ja, det var så det började. Först var det bara gamla tvåackordslåtar jag körde för att sejfa istället för att köra osäkra kort som skulle göra att basisten spelade fel en hel låt eller nåt. Men sedan vågade jag prova lite nyare saker och det var då man började märka hur bra folk verkligen är på att spela. Som de jag spelar med nu, vi repar aldrig, för spelar de inte med mig så spelar de med andra. Flera av de som är med på min skiva var länge ute med Norah Jones, min keyboardkille är också gift med henne. Om det är någon som behöver repa så är det jag! Ha ha!
Din trummis Fredrik Aspelin är också från Uppsala.
– Ja, jag fick över honom till USA, jag behövde en broder. Jag har haft så mycket spring med olika musiker, så jag måste i alla fall ha en trummis som jag kan lita på, så Fredde var bra att ha för skivan. När vi gick in i studion hade jag allt från blås till bas inne i huvudet och sade nästan till basisten vad han skulle spela, men det är ingen diktatur för det utan jag säger vilken idé jag har. Som i Water Mountain där jag sjöng hela melodin jag ville att han skulle spela, men gav honom även friheten att variera det lite själv. Han spelar det ju ändå så mycket bättre än vad jag hade gjort! Trumrytmen till Isolation och Beneath My Love kom till när jag och Fredrik satt i en replokal och jag försökte förklara hur jag ville ha den.
Visslingen i Isolation, varifrån kom den?
– Jag vet inte. Ibland bara kommer låtar till en utan att man styr det, precis som många säger. Låten var en sådan som bara hände. Ofta är det de låtarna som blir bäst. Först funderade vi på att sampla visslingen eftersom det är så svårt att få till bra live, allt beror på stället och hur man mickar upp. På skivan är det ett piano och en Hammond B3-orgel kört genom en space echo-pedal som ligger och trycker samma toner som visslingarna och förstärker. Claude(Mittendorfer) som producerade albumet bestämde i sista stund sig för att vrida upp volymen på visslingarna eftersom tjutandet från orgeln annars hade hörts för tydligt! Det är svårt att vissla. När jag har gjort akustiska gigs är det perfekt, men så fort man har dunkande trummor i högtalare är det som att kämpa mot en storm! Ha ha!
Man får känslan av att Alberta Cross är större utomlands än här hemma i Sverige?
– Ja, jag pratade just om det med skivbolaget! Det har nog inget med dem att göra, dock. Vi har gått ganska bra under turnéerna i Europa och nu kommer jag från London, Paris, Berlin och Amsterdam. I Berlin pratade jag med alla stora radiostationer i två dagar, träffade Rolling Stone Magazine och gjorde stora TV-sessions, hela skiten. Samma sak på fler ställen i Europa. Det kanske beror på att jag varit utomlands i 16 år? Lustigt nog så turnerade jag inte i Europa förrän jag hade flyttat till USA, innan dess var det bara Storbritannien. De vägrade släppa iväg oss till fastlands-Europa, vilket var konstigt. Hur som helst, i USA hade vi dragit ihop amerikanska musiker och åkte till Europa där det gick helt suveränt bra, nästan alla gig var utsålda. Sedan var det dags för Skandinavien i slutet av turnén och kom till Malmö och Stockholm. Nästan ingen köper ju skivor här, alla lyssnar på Spotify så jag hade ingen aning om hur intresset var. Jag tänkte ”fuck, this better be good, det är ju mitt hemland…”. Komma hit med band och crew och så kommer det inget folk! Men båda spelningarna var smockade, antagligen hade ryktet gått från person till person. Det känns som att de musikintresserade som har passion nog att informera sig är de som känner till oss, för vi är inte mainstream. Nu prioriterar jag Sverige mer, tror jag, även om vi har spelat här rätt mycket senaste fem åren. Förut var det mer USA och UK som gällde eftersom jag hade bott i båda.
– Den här turnén var det viktigt för mig att komma hem, vi gör exempelvis två spelningar i Sverige men bara ett i England. Vi spelar i Lund men skiter däremot i Manchester! Dessutom gör vi en massa förberedelser här, jag tar mitt amerikanska band hem till Uppsala för att repa inför turnén. Jag tycker det känns grymt kul att få göra det. Nu ber jag mitt bokningsbolag om att få inleda turnéerna i Sverige om det är möjligt. Som jag sade till pappa, man skulle alltid starta med Uppsala, Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag har alltid drömt om att få göra spelningar i Norrland eller att få åka på festivaler.
Intresset finns säkert, om inte annat kommer säkert folk av ”rätt” anledningar, om jag får gissa.
– Ja, det känns så. Dessutom känner jag att jag är på ett bra ställe i min kreativitet. Jag har testat allt, varit på många olika bolag, varit och spelat överallt. Jag är ändå bara drygt trettio år och börjar få perspektiv. När allt började var vi bara tjugo och ville bara spela i ett rockband, Terry och jag. Vi brände oss totalt för att vi skulle göra precis allt och jag kände att jag tappade min personlighet, jag visste till slut inte vem jag var. Man har en turnéledare som väcker en varje morgon och man vet knappt vad som är rätt och fel. Då behöver man ett break för att hitta tillbaks.
Du nämnde ju Kraig Jarret Johnson i Golden Smog och The Jayhawks, du har spelat med Mike Daly som har spelat med Whiskeytown. Precis som du är jag också väldigt frälst i Alt-Country. Kan du nämna några av dina personliga favoriter?
– Kraig har även gjort en del på egen hand som är bra och hans kompis Kevin Kinney spelar i ett band som heter Drivin N Cryin. De är egentligen southern rockers, men hans sologrejer är mer Wilco möter Neil Young och honom har jag lyssnat mycket på. Annars gillar jag Philly-scenen, Kurt Vile och The War On Drugs, jag älskar de banden. När jag bodde i L.A. hängde jag en del med en gitarrist som heter Blake Mills och är tillsammans med Fiona Apple. Han är typ 25-26 år och är välrenommerad bland musiker, en favorit hos Jackson Browne och Tom Petty & The Heartbreakers, han producerade senaste Alabama Shakes-plattan. Ett underbarn. Alla tycker att han är världens bästa nya gitarrist, han är sjukt bra men med hjärta och inte enbart tekniskt. Förutom att han har börjat producera har han även släppt ett par soloalbum, på det senaste finns en låt som heter Don’t Tell Your Friends About Me som är helt otroligt bra. Så ung, men ändå är det bara en massa legendariska musiker som spelar med honom, till exempel Jim Keltner på trummor och Don Was på bas. Men han är ju själv på samma nivå som dem. Sedan finns det många mindre band jag gillar, som Deer Tick. Deras The Black Dirt Sessions var den första skivan som John McCauley gjorde själv, den är kungligt bra. Lite av ett kultband även om de är i samma ålder som mig. Vid nyår spelade de fyra kvällar i rad på Brooklyn Bowl, det gjorde de förra året också så det är deras grej. Father John Misty är också bra.