Beck, Pustervik
12 augusti 2015
Betyg: 3
Det talades mycket inför Way Out Wests nya koncept, Needle in the Hay, döpt efter den klassiska låten av Elliot Smith; en hemlig artist i världsklass skulle inta den — i normalt fall — alltför lilla scenen på Pustervik. Att artisten i fråga var Beck ryktades det om redan inför, speciellt efter att han hade gett en liknande spelning i Köpenhamn ett par dagar tidigare, men jag hörde alltifrån Kate Bush till Thåström nämnas bland dem som stod intill mig i väntan på att Mr. X, en timme efter utsatt tid, skulle kliva på scen.
På förhand var det nog lätt att anta att det skulle röra sig om en akustisk spelning. Beck Hansen som med enbart en akustisk gitarr framför låtar från senaste, tillbakalutade Morning Phase och dess systeralbum Sea Change hade ju inte varit helt fel. Men redan i inledande Devil’s Haircut stod det klart att Los Angeles-bons första Sverigespelning på ett decennium skulle komma att bli en regelrätt rockshow. Jag blir inte förvånad om han kör exakt samma låtar när han kliver på Flamingo-scenen imorgon.
Därefter bjöds det på en mångfacetterad kavalkad av låtar; stundtals är det rymdrockig disco, nästa sekund är det en helt annan genre. Nya Dreams var en av höjdpunkterna. Uppbackad av ett hav av trummor och synthar, såväl som en gitarrist och en basist, är spelningen åtminstone ur ett musikaliskt perspektiv så gott som fläckfri. Det är snarare konceptet som går att ifrågasätta. Ofta värmer stora akter upp inför en festivalspelning just genom att bjuda in trogna fans till ett gig i mindre skala, men hemlighetsmakeriet gör att inte ens en låt som Loser får det genomslag som den skulle få inför en publik som var där för att se just Beck. Nu spelades den visserligen redan som tredje låt, hade den spelats mot slutet hade det antagligen blivit en annan sak.
Hursomhelst, 21:20 imorgon kliver Beck tillsammans med ett band i toppform på Flamingo-scenen. Antagligen blir det en spelning utöver det vanliga. Frågan är bara om han är rätt typ av artist för det här konceptet, eller skulle en mer ”folklig” artist ha passat bättre?
Text: Jonatan Södergren
Foto: Peter Birgerstam