Den här artikeln kom med mail och vi tycker det den har att berätta är viktigt, därför publicerar vi den här.
– Vill de träffa oss skådespelare innan? undrar Sven Wollter inför uppsättningen av Strindbergsklassikern Ett drömspel på Norrbottensteatern.
Han frågar flera gånger. Det här har han gjort tidigare och tycks se det som ett naturligt inslag inför en syntolkad föreställning.
En planeringsmiss gör att den tid ensemblen har möjlighet att träffa de synskadade kolliderar med teaterns egen Strindberg-introduktion för hugade besökare. Det drar ut på tiden, vilket leder till att Sven Wollter resolut beger sig till konferensrummet där introduktionen äger rum. Han vill träffa de synskadade, etablera sin röst och sin karaktär.
Sven Wollter tar sig också tid att resonera med mig som syntolk kring symboler, lustfylld lek med det oväntade och detaljer som inte tycks passa in men ändå har en slags funktion. Vi sitter i sminklogen, Sven pudrar sig och stryker tankfullt kajal över ögonlocken när vi diskuterar hur teatermagi på bästa sätt kan förklaras för den som inte ser.
Ett drömspel är en prövning för en syntolk. Föreställningen har ingen egentlig handling. Ingen tydlig linje som den mänskliga hjärnan, ständigt på jakt efter logik och mönster, kan följa.
– Hälsa gruppen att det här är en slags metateater, säger Sven Wollter hjälpsamt.
Att han generellt önskar att fler mäktade med att slappna av märks tydligt.
– Jag brukar säga åt folk att lägga ner de intellektuella kraven, förklarar han.
Ett drömspel ska avnjutas förutsättningslöst. Den enda vägen fram till förståelse är att förlika sig med att det inte är möjligt. Det är bara att åka med. Låta sig sköljas över av fragment och då och då uppleva en gnutta likhet med sitt eget liv. En känsla som flyr innan den går att greppa. Precis som i en dröm – och följaktligen ett drömspel.
Jag och Sven Wollter talar om beskrivningen av scenbilden. Jag berättar om mitt upplägg, hur konkret jag är i början för att sedan låta det konstnärliga ta vid. Att jag i början förklarar det som en seende undrar; varför hänger det stolar i linor från taket? Liksom en dörr? Varför har en av skådespelarna emellanåt skor med små hjul?
När ridån går upp väljer jag bort allt det praktiska. Stolarna och dörren kommer från ingenstans, mannen på hjul rullar inte – utan glider – fram över golvet. Det är okej, känns inte ens konstigt. Sven Wollter nickar eftertänksamt.
Efteråt är reaktionerna hos de synskadade blandade, precis som hos övrig publik. Några är lyriska, andra skeptiska. Frågetecknen är många. Jag tänker att det paradoxalt nog måste anses vara ett gott betyg. Ingen ska egentligen tycka sig förstå, det är det som är grejen.
Intervjun gjord den 19 mars
Vid pennan Lotta Isacsson
Fotograf Anders Alm
Syntolkning Nu