En mörk och förvriden flod av Sharon Bolton – en riktigt bra deckare

Titel: En mörk och förvriden flod
Författare: Sharon Bolton
Översättare: Lilian Fredriksson, Karl G. Fredriksson
Förlag: Modernista
Utgiven 2014-10
ISBN: 978-91-7499-570-1 (inbunden)
978-91-7499-571-8 (e-bok)

Sharon Boltons fjärde bok om polisen Lacey Flint är som föregångarna spännande från början till slut, välskriven och på ett positivt vis annorlunda – den både följer deckargenrens konventioner och förmår förnya och lyfta greppen. Läsaren sugs bokstavligen in i berättelsen och det är omöjligt att förutse vem som är god och vem som är ond, skurk eller hjälte, förövare eller offer. Eller både och. Just i det sammansatta ligger en styrka, som gör karaktärerna trovärdiga.

Bokens huvudperson har lämnat arbetet vid Londons Metropolitan Police, efter flera svåra fall som nära knäckt henne, och hon har nu jobb vid stadens flodpolis. Hon söker lugnet, bor ensam på en liten flodbåt i Deptford Creek, nära floden River Ravensbournes utflöde i Themsen. Ett område präglat av tidvattnets strömmar och sekler av sjöfart.

Men lugnet är bedrägligt, det mörka vattnet döljer många fasansfulla öden. En sommarmorgon när Lacey simmar i högvattnet, i närheten av sitt hem, upptäcker hon ett kvinnolik. Och trots att det inte ingår i polisassistent Flints arbetsuppgifter börjar hon söka svar på frågorna om vem kvinnan var, hur hon hamnade i floden, till synes förtöjd och svept i linneduk.

Lacey både drar och dras med i den mordutredning som startar. Och mördaren tycks leka med henne, lämna föremål på hennes husbåt som svårtydda symboler, vara ute efter just henne i flera bemärkelser.

Den historia som rullas upp är både fast förankrad i nutid och med många referenser bakåt i tiden. Trafficking, new age-flum och alternativ medicin, fertilitetsbehandlingar och föräldraskap, maktstrukturer, Anne Boleyns fall – författaren lotsar skickligt framåt, mot förklaring och upplösning. Mot ljuset.

Floden är egentligen bokens verkliga huvudperson, ett levande väsen som andas med tidvattnet. Som likt människorna är sammansatt, bär på både gott och ont, och där ytan säger lite om vad som finns i de till synes ogenomträngliga djupen. Och det är en storartad skildring.

I boken finns en karta över flodpolisens bevakningsområde, med övergivna mudderverk, pumphus, flodarmar och dockor utmärkta. Det är tacksamt och intressant med illustrationen, men faktiskt förmår Sharon Bolton så skickligt skildra flodmiljöerna att det inte hade varit nödvändigt. För miljöerna för tankarna till både ”Mörkrets hjärta” och ”Tolvskillingsoperans” Mackie Kniven, som får liken att simma i Themsens gröna vatten.

Som läsare är det därför lätt att i likhet med befäl och kamrater ifrågasätta Laceys simturer i floden. Det tycks minst sagt vara ett farligt nöje, med ständigt närvarande hot om att dras ner under ytan. Å andra sidan, för läsaren är det att hon just ger sig ut på simturerna vid rätt tillfälle som gett en riktigt bra deckare.