Bob Dylan har släppt sitt nya album ”Together through life”, hans första studioalbum sedan 2006. Trots att jag inte är ett Dylanfan blir jag lyrisk av den sköna blueskänslan som genomsyrar albumet.
Tillsammans med Camera Obscuras nya album och Motownhjälten Raphael Saadiq har Dylan förgyllt mina pendeltågsfärder de senaste dagarna.
Dylans nya album, ”Together through life”, satte sig direkt när jag lyssnade på den. Trots att jag oftast har svårt för hans nasala släpiga röst, som brukar få mig att rysa av obehag, sätter jag högt betyg på nya albumet.
Det är blues och det är deprimerande beskrivningar av livets misär och sorgliga öden. Det är en melankoli som känns ärlig och avslöjande och därför skön och ärlig.
Aftonbladets recensent är också förtjust:
Ändå är det helheten som imponerar. Det som binder ihop skivans alla olika former av blues är texterna. Med ett undantag har Dylan skrivit allihop tillsammans med Robert Hunter från Grateful Dead.
Temat är funnen och förlorad kärlek och allt som ryms däremellan. Och även lyriken blir en sorts turné utan slut där de olycksbådande och desillusionerade molnen som bolmar fram i inledande ”Beyond here lies nothin’” aldrig skingras.
Svenska Dagbladet har också recenserat och två bloggare har också kommenterar skivsläppet: Inkan@ och Kulturkonsument som berömmer SVD:s recensents text för att den är välskriven.
Camera Obscura har släppt My maudlin career. Dagens Skiva funderar kring varför det varit så tyst före skivsläppet, trots att det skotska indiepopbandet slog igenom så stort med förra skivan.
Obscuras tredje album var ett genombrott av sällan skådat slag och känns fortfarande aktuellt och lika jävla älskat som då. Går det tre månader utan att du hört Lloyd, I’m Ready to Be Heartbroken har du förmodligen inte lämnat lägenheten.
Att det varit så tyst om Camera Obscura inför släppet av My Maudlin Career känns som ett bevis på att ingen egentligen vill släppa Let’s Get Out of This Country. Camera Obscura ÄR Let’s Get Out of This Country. Punkt.
Själv tycker jag det nya albumet är minst lika bra som de tidigare.
Camera Obscura finns förstås på MySpace.
När jag tidigare berättade om konserten med Simply Red konstaterade jag att det händer att jag gillar soul och dess släktingar inom musiken, trots att jag inte är någon soulfan. Och det gäller Raphael Saadiq. Jag har lyssnat på ett recensionsexemplar av hans nya skiva i två veckor. Skivan ”The way I see it” är en soul och RnB-platta där han på ett spår också gästas av Jay-Z.
Det är inte den typ av musik jag brukar lyssna på, men efter ett par lyssningar märkte jag att jag gungade med i takten, att jag nästan började sjunga lite på pendeltåget (fast jag hoppas att jag inte gjorde det).
Jenny Seth på Aftonbladet funderar också på vad det är som gör att en artist idag kan skapa musik med äkta Motownsound:
Raphael Saadiq däremot försöker inte förnya 60-talets Motown-sound utan lyckas för att han kan göra en perfekt imitation.
Hans produktion, låtskriveri och sång är så på pricken att albumet lika gärna kunde vara en tidigare oupptäckt skatt med låtar från The Temptations, Isley Brothers och Smokey Robinson. En snygg och öm kärleksförklaring till världens bästa musikepok.
Camera Obscura – My Maudlin Career
Aftonbladet och Helsingborgs Dagblad.
Andra bloggar om: soul, RnB, hiphop, skivnytt, recensioner, musik, Bob Dylan, Camera Obscura, Skottland, indiepop