Hårdrock är något jag vanligtvis undviker. Om jag inte fått en lätt påstötning hade jag nog inte gått för att se den här filmen. Jag blev charmad.
Mycket är nog filmskaparens förtjänst. Ett lite annorlunda fokus hade gjort den filmen tråkig. Fokuset på personer och musiken men framför allt fansen lyfter den.
Förra året satte sig bandet i en chartrad Boeing 747 med hela föreställningen, inklusive crew och musiker. Sångaren Bruce Dickinson, som är utbildad pilot, sitter vid spakarna. Turnén gick till platser bandet inte varit på tidigare och fansen slöt upp. 23 konserter i elva länder, klarade man av på de 45 dagar som filmen täcker. Det var härligt att få se all dessa entusiaster och framförallt att se hur bandet gick dem till mötes.
Trots ett pressat schema hade bandmedlemmarna alltid tid för sina fans, en stor del av tiden i flyplanet ägnas till att signera fotografier. Vi konfronteras också med sociala och politiska frågor när bandet kommer till Colombia och får bevittna hur polisen far fram. Bandmedlemmarna är inte oberörda av detta.
Det är kontraster mellan dessa genuint hyggliga killar som spelar tennis och golf på fritiden och deras musik. Själv har jag svårt att få ihop det men det spelar faktiskt ingen roll. Jag rycks med i den trivsamma stämningen.
Sam Dunn och Scot McFayden är uppenbarligen fans själva (och säger det tydligt i början av filmen) men är också skickliga filmare som får fram det som är intressant och allmängiltigt.
En höjdpunkt är besöket i Japan. Plötsligt är alla fans 14-åriga små japanska flickor, de som verkar vara galna i allting annat och som dyker upp i alla tänkbara sammanhang. En flicka vill bli adopterad av Steve Harris. Vi får också möta en präst som har byggt upp en kyrka runt bandet och som baserar sin predikan på Iron Maidens sånger.
Om du gillar Iron Maiden har du redan bestämt dig för att se den här Iron Maiden filmen. Jag vill också uppmana alla som gillar dokumentärfilm att gå. Den påminner faktiskt en hel del om Jazz on a Summer’s Day (som fortfarande är en av de bästa musikdokumentärer jag sett). Det är sättet filmarna skapar ett sammanhang runt musiken som gör det. Visst är det så att det är big business vi ser men det är inte det som är det viktiga i den här filmen.
Andra rescensioner:
Läs även andra bloggares åsikter om Iron Maiden: Flight 666, musik, turné, dokumentärfilm, musikdokumentär, Jazz on a Summers Day, hårdrock, Rock
Jag är inte heller hårdrockare men gick med sambon på konserten på Ullevi i somras och det var en mäktig upplevelse. Även fast jag inte lyssnar på dem i vanliga fall stod jag snart och sjöng ”666, the number of the beast”.
Då tror jag att du kommer att gilla filmen.
Jag kommer ihåg när jag gick i skolan och moralpaniken fortfarande var stor över ” det hemska bandet Iron Maiden”, framför allt är var det albumomslagen och låttitlar som the trooper, where eagles dare, number of the beast, som gjorde bandet extra förhatligt av vuxenmaffian.
Iron Maiden är ett av de bästa hårdrocksbanden som fortfarande spelar (Led Zeppelin är förstås nummer ett) och har med sitt sound lyckats att befästa sin stil ordentligt. Texterna som framför allt framförs med Bruce Dickinsons mäktiga stämma, hämtar inspiration från det mesta både film, böcker och historia.
Många av de äldre skivorna vars låtar är med pojkboksäventyr har med de senare albumen blivit inte lika krigiska utan rent av pacifistisk i sina upplägg t ex. det senaste albumet A Matter Of Life And Death.
Iron Maiden är även ett band som man ska se live, filmen visar hur bra de ofta är live. Har du inte gjort det gör det nästa gång de kommer till Sverige.