Liljebrinks
Av: Håkan Johnsson
Regi och bearbetning: Erik Ståhlberg
Dramaturgi: Magnus Lindman
Scenografi/Kostym: Lisa Hjertén
Ljus: Peter Weicht
Video: Ludde Falk
Mask/Peruk: Lars Carlsson
Premiär 24 oktober
Folkteatern i Göteborg
Håkan Johnsson är en Mölndalsbaserad dramatiker vars julrevy RÖVA på Folkteatern kan betecknas som hans genombrot; åtminstone för oss som inte vistats i teatersport- eller revyvärlden. Hans bitska vildsinta craybetonade manus gick rakt in hos säväl regissör Erik Ståhlbeg som oss i publiken. Lite tillspetsat visserligen, men jag vill påstå att Johnsson i Liljebrinks –omedvetet eller som ett medvetet grepp – vidareutvecklat stoffet från ett antal sketcher i nämnda fullträff.
Att driva med personer som odlar en fetischism för varumärken är definitivt en specialitet hos honom. Hans käpphäst, som manifesteras avsiktligt övertydligt i nyskrivna komedin om vår tids inredningssjuka, är att åtrån efter och upphetsningen inför en perfekt fasad försämrar livsvillkoren. Visst är denna problematik ett I-landspronlem, men ändå. För dramats huvuperson ”mäklardrottningen” Elaine (suveränt spelad med exakt tajming av Ing-Marie Carlsson) existerar inte lagom är bäst. Och dagen när ägaren av det främsta heminredningsmagasinet är på ingång för bildreportage (Niklas Román) för att öka värdet av Elaines investering, då utbryter en hysterisk karusell av missförstånd. Den polerade ömtåliga ytan inte bara krackelerar, utan den går i de tusen bitar Björn Afzelius sjöng om. Snofsiga ängsliga Elaine som på Stadsbyggnadskontoret föll för sin chef Gösta (ett mähä till man utan stadga och hållning, precis en sådan roll som Lars Magnus Larsson är förtjust i) fick på halsen två vuxna styvbarn vars trasiga inre verkar hindra dem från att kunna njuta av livet. Det framgår att familjen, bortsett från den kraschande hastigt hemkomna Sara som tillhört Läkare utan gränser ( Sanna Hultman med sedvanligt spröda känslosträngar), är behäftade med till synes olösliga besvär. De lever i en bubbla av förljugenhet, lika gigantisk som den bostadsbubbla som pjäsen vill angripa.
Jonas Sjökvist var en angenämt dominerande tillgång i RÖVA. Denna gång är han återigen upphovet till de flesta skratten som hörs i salongen. I egenskap av 35-årigt hemmaboende nervklen sanningssägare, blir han uppsättningens komiska motor. Hans ömklige figur som enligt systern hela tiden skjuter upp livet , är det svårt att se någon annan göra . Är oftast stor humor när han strör sina visdomsord omkring sig. Är riktigt kul när han tar sig an besökaren som sedermera visar sig få orgasm av annonser som beskriver attraktiva objekt. (Jag märker nu en obalans, också denna text riskerar att bli överlastad med beskrivningar.)
Jag blev förhållandevis besviken på pjäsförfattaren i första hand, tyckte det blev för platt, hade för många sidospår och jag saknade genuina repliker. Jag inser att Liljebrinks antagligen varit en fröjd att repetera. Att som Lars Magnus Larsson få fyllesnacka med Palme på väggen, att som Anders Granell få vara lismande oberäknelig med finsk brytning och att som Ing-Marie Carlsson ständigt få fnittra efter ekivoka tevetydigheter. Skådespelarna är duktiga, men jag har sett dem göra ungefär samma rolltolkningar lite för ofta. Det vore alltför elakt att hävda att pjäsen blir till ett luftslott i likhet med den eleganta interiör som badar i ljusa färger. Men i längden är den situationskomik vi betraktar inte tillräckligt underhållande. Sannolikheten att den för mig kommer trängas undan av kommande scenkonstupplevelser är överhängande.