I Lodjurets Timma
Av P.O. Enquists
Regi: Kia Berglund
Teater Giljotin
Föreställning som recenseras: 19 oktober 2014
I samma ögonblick som det kalla blåa ljuset slås på, på scenen, känner man hur håret reser sig på ryggen och doften av instängd psykiatri sprider sig. Hjälp ett dårhus! Där sitter tre karaktärer, som egentligen inte behöver presenteras djupare. Det är den inlagda klienten, forskaren och prästen. Man ser inte varandra i ögonen. Scenen är fyrkantig och från taket hänger ljusa trådar, som om scenen hålls på plats av vaga indicier. Rummet är därefter indelat i fyrkanter där ljust och mörkt går omlott i fyrkanter. Tror inte en värld kan bli mer fyrkantig än såhär. Scenografin ger ett klart budskap kring att vi aldrig kommer att kunna ta oss ur den fysiska eller psykiska fyrkantigheten i den här historien. Vi kommer inte röra oss utanför bestämda ramar. Karaktärerna är låsta i sina egna världar.
Prästen fungerar som berättare inledningsvis (även mot slutet) och underlättar därmed historien för oss som tyvärr inte läst manuset (ännu). Det är alltid härligt när man förstår en pjäs, utan att ha behövt gjort en djupdykning i alla faktakunskaper innan.
Jag förstår ganska snabbt att ingen av dessa karaktärer kommer helt att kunna tala så att den andre förstår. Det är inte så mycket för att de inte vill lyssna, utan snarare för att de är allt för upptagna med att rättfärdiga sina egna val. De är beroende av varandra, etiskt, moraliskt och humanitärt. Dessutom känns det omgående, att trots att denna unga man begått förfärliga brott, att det inte är okej att göra honom till en ”labbråtta” (experimentgrupp). Han blir kort och gott tilldelad en katt att ta hand om, för att man vill se om hans personlighet förändras i samråd med ett djur. Det man inte funderat över, är då hur katten och den instängda mördaren, sedan efter det sk. experimentet ska överleva eller leva utan varandra. Mördaren saknar mänskliga rättigheter och kattens behov är det inte heller något man funderat över.
Man blir under pjäsens gång väldigt provocerad av forskarens ironiska och sarkastiska påhopp på de andra två karaktärerna. Allt för att rättfärdiga sitt handlande. Det skulle dock behövas en humanitär intension. Vid minst två tillfällen är jag nästan beredd att skrika högt och be henne dra åt helvete (om hon nu inte redan lyckats skapa en liknande miljö omkring sig). Det är typiskt så man känner när forskare ska förklara eller bortförklara känslor, tro och hopp i teologiska och existentiella perspektiv. För kan man inte mäta det, så finns det inte. Gång på gång, biter jag mig i läppen och vill fråga, ”varför mördade han de där människorna?”. Den inspärrade knäppa mannen får knappt en chans att förklara det heller, eftersom ingen av de andra två ställer de rätta frågorna. Det kanske är så med livet, att vi inte vet alla svar, eftersom vi inte lärt oss tänka utanför vår fyrkatighet. Annorlunda frågor skulle ge bättre svar. Både prästen och forskaren är också hela tiden fixerad vid hur kropparna såg ut när de var döda, vilket också är ganska ointressant för alla parter. Kanske framförallt för de två som bragdas om livet med armarna runt varandra sittandes i snö. I ett försök gör man dock i pjäsen en djupvändning i tankar kring det kristna budskapet om uppståndelse från det döda. Man blir dock inte helt övertygad om hur mördaren egentligen tänkte även om hans morfar påvisat en harpa som kan föra dig närmare Gud.
I samma ögonblick som mördaren gör klart att Valle (den röda katten), är hans möte med Gud, blir mördaren en levande människa med rättigheter. Jag tror att det är just det som gör forskaren och prästen så förvirrade i sitt möte med denna man. Visst han är en mördare, absolut att han inte är helt frisk och ja det är helt självklart att han ska spärras in för allas bästa. Men han är fortfarande en människa på gott och ont. Det blir jobbigt för dem vetenskapligt och teologiskt! Man kostar ju trots allt på sig att tycka syn om den mus som jagas av Valle, men tänker inte alls på att man behandlat mördaren illa. Kan tänka mig att dubbelmoralen där skaver lite i rättfärdigheten.
Pjäsen var nästan två timmar lång. Med ett sådant existentiellt budskap, hade jag glatt mig åt en chokladboll och en kopp te i någon slags paus efter halva tiden. Det märktes ganska tydligt på publiken efter 85 minuter, då vi alla tittade på klockan ett kort ögonblick.
När döden blir den enda utvägen för mördaren, kan man inget annat än hålla med om, att om döden är som att somna med huvudet inborrat i Guds armveck, så har vi ingenting att oroa oss för.
Skådespelare: Chatarina Larsson, Peter Viitanen och Julia Marko-Nord
Foto: Cato Lein