Artist: Lana Del Rey
Titel: Ultraviolence
Betyg: 5
Artist: Lana Del Rey
Titel: Ultraviolence
Betyg: 5
Första spåret Cruel World gör mig galet lycklig med de vokala nyanserna av PJ Harvey och Patti Smith. Jag sitter på tunnelbanan när jag får lyssna på skivan för första gången. Just nu är det typ det bästa jag hört i hela mitt liv. Och nej, det är absolut inte objektivt talat.
Däremot när jag hörde West Coast första gången undrade jag om det var en läckt demo. Det var svårt att höra vad hon sjöng, dessutom byts tempot i refrängen. Men nej, det var meningen. När man hör resten av låtarna på skivan förstår man konceptet bättre. Hela skivan är mixad på ett sätt som låter lite ”LA, up and coming indie artist”. Något som Black Keys producenten Dan Auerbach gjort väldigt snyggt.
Ultraviolence har allt som jag längtat efter och lite till. Den är långt ifrån överproducerad och blir därför svår att lyssna sönder, lite som Baduizm med Erykah Badu som är något helt annat men som även är mixad på det här enkla och behagliga sättet. Ultraviolence har influenser av jazz, blues och film noir och har ett släpigt och dimmigt sound rakt igenom, inte riktigt trip hop ändå. Det är fortfarande hip hop-arrangemang på låtarna, det vill säga cirka fyra ackord låtarna igenom. Texterna är politiskt inkorrekta precis som förut, smyckade av romantiserad destruktivitet, ”He hit me and it felt like a kiss” (taget från en låt av The Crystals, skriven av Carole King). Jag är ganska säker på att hon inte har ”fucked her way to the top” eller ens gjort hälften av det hon sjunger om i sina låtar, men det skiter jag i, för att orden faller så briljant i munnen på henne och hon gör konst av det, utan att predika eller säga vad som är rätt eller fel.
I Old Money sjunger Lana vemodigt med sitt låga register tillsammans med ett dunkelt piano som sedan blandas med praktfulla stråkar, det hela toppat med massor av stämmor och reverb. En höjdpunkt på skivan.
Lana får mig att vilja bryta mot alla regler. Hon får mig att vilja sitta kvar på tåget och fortsätta till sista stationen. Där, stiga av och ströva omkring tills jag kommer till en lägereld i skogen där en hemlig sekt står samlad i ring, och hejdlöst köpa allt de har att säga. Bara för att det känns rätt i stunden. Och jag frågar mig (i stunden) om det spelar någon roll om jag ber till Jesus eller Marilyn Monroe (se Tropico).
När jag går av tunnelbanan är himlen fylld av en vemodig solnedgång där fullmånen gömmer sig bakom svarta åskmoln. Lana Del Reys törstiga stämma fyller mina öron. Allt är perfekt tills mobilen dör och jag är lämnad med endast en känsla. Merbegär.
Bästa spår: Cruel World, Ultraviolence
Text: Martina Cederqvist som även bloggar på whatsthebuzz.blogg.se