Artist: Kent
Titel: Tigerdrottningen
Betyg: 4
Få artister och band är så spännande att följa, inhemska som internationella, som Kent.
Kanske beror det på deras förmåga att hela tiden återuppfinna sig själva, följa med i musikaliska trender men hela tiden utvecklas på ett personligt sätt. Att texterna ofta är litterära, och fulla med kulturella referenser, hjälper nog också till. Deras nya album, det elfte i ordningen, Tigerdrottningen är inget undantag.
Precis som deras stora pop-album Vapen & ammunition och Sundance Kid återvänder musikern och textförfattaren Jocke Berg till de äldre filmerna och litteraturen för inspiration. Här inleds Din enda vän med ett stycke ur den klassiska filmen Bonjour Tristesse (1958, baserad på den litterära förlagan med samma namn från 1954, av Françoise Sagan) och mynnar ut i genialisk pop. Det är en väldigt energirik låt, som gör sig lika bra på ett dansgolv som i hörlurarna när en ligger och softar i en hängmatta, och har ett grepp som känns som det fräschaste bandet kommit upp med sedan de lät den franska sångerskan Nancy Danino sjunga på franska i FF. Men om skivan har det allmänna pop-soundet från V&A så har den de personligt kyliga och samhällsanalyserande texterna från Hagnesta Hill och framåt. Den har också samma driv som bandets förra studioalbum, Jag är inte rädd från mörkret, så det står klart och tydligt att bandet har samlat sina samlade erfarenheter och gjort ett så bra album de bara kunnat. Och det når nästan perfektion!
I inledande Mirage pumpas takten igång från ruta ett, en prolog som lär vara tänkt att även fungera som klassisk konsertöppnare, och både trummorna och basljudet gör sitt för att skaka igång maskineriet, men det är i smådetaljerna – som tamburinen som flikas in – det stora sker. Som i slutet av låten, när en stor episk änglakör slår sig in i arrangemanget och bokstavligen lyfter låten till skyarna.
Det är bombastiskt och mäktigt. Ännu speciellare blir det när även andra låten, Var är vi nu? (som verkar bli albumets andra singel), också avslutas med en kör – fast med ett helt annat sångläge. Det handlar inte om något slappt lånande av sig själva, utan om genuin skaparglädje och kreativitet. Det gör att bandet kommer undan med ett ganska populistiskt grepp, och får de båda låtarna att framstå som än mer fräscha. De personliga och genomborrande texterna likaså. Mirage, som förutom att vara den franska benämningen för hägring, är ett hotell i Las Vegas; ”en stad utan moral, en sjuk version av frihet”. Sångens huvudpersonen, jaget, ser sommaren och det ljuva livet medan partnern ser verkligheten; undergången istället för solnedgången, ingen himmel utan moln (vilket kan vara bokstavligt, eller bildligt som i att jaget inte ser några problem alls) och sammanhangen. Optimisten mot realisten. Den som viftar bort alla problem som enskilda händelser istället för system, mot den som vågar erkänna strukturerna och se allt det hemska i dem. Rasism, sexism, homofobi och transfobi. Listan kan göras lång. Klimatförändringarna, som ett exempel. Detta märks speciellt i Innan himlen faller ner, som både kan ses som en personlig kärlekssång (Allt det som är mitt ska jag dela med dig, allting som är ditt ska du dela med mig // Jag ska göra allt jag kan för att ha dig kvar) men också som en vänsterorienterad tanke om att vi borde leva mer med varandra och konsumera effektivt för att inte förtära naturen och klimatet till undergång (vilket titeln anspelar på, enligt den klassiska sagan):
Allt som blivit vårt ska vi ge till er
Mindre, men till många fler
Allting som du ser ska bli ditt en dag
Att vårda och förvalta till dina barn
Vi äger ingenting, se det som ett lån
Förutom de stora körpåläggen medverkar även Beatrice Eli på låten Godhet (där Sami krämar ur sig ett ursnyggt gitarrljud precis efter Jocke sjunger ”Så jag ljög bara om små detaljer, som min ålder och mitt namn”) och på Allt har sin tid, då tillsammans med Petra Marklund, Rudie Edwards och den tidigare Kent-medarbetaren Camela Leierth. Speciellt den sistnämnda låten är väldigt originell och annorlunda i sin uppbyggnad gentemot andra kent-låtar. Texten börjar som en bitterljuv minnesbild av vallfärdande till Stockholm (templet i Jerusalem) men övergår snabbt i ren melankoli. Även här finns blandningen av det personliga och politiska, allt har sin tid, även agerandet och just nu feminismen. ”Limousinen står på tomgång, det ljuva livet väntar inte”. Vi måste själva ta ställning och kämpa för det vi tror på.
I Skogarna och Svart snö är konsekvenserna mer betonade: ”det här är ingen mardröm, det är ingen fas. Det är något som händer varenda dag”. Mobilberoendet kommenteras också, liksom hetsen att ständigt hänga med i alla trender. Det normkritiska går genom skivan likt en röd tråd, liksom det sorgliga och personliga. Det lyfts upp och blir allmängiltigt för alla att känna igen sig i och reflektera över. Eller kanske framförallt reagera på. Och mot!
Text: Linou Gertz