Haim, Berns
15 februari 2014
Betyg: 4
Underhållande, spontana, talangfulla. Det har gått fort för Haim som efter att de signades till Polydor, som imponerades av deras spelning på showcase-festivalen South by Southwest 2012, även vann trendsättarpriset BBC Sound of 2013. Men i takt med att lokalerna Haim får uppträda i växer sig större, visar deras energi inga som helst tecken på att stagnera. Dagen efter alla hjärtans dag intog de hajpade systrarna från Los Angeles — Danielle, Este och Alana Haim, som live backas upp av en trummis och en extra keyboardist — scenen på ett utsålt Berns för sin första Stockholmsspelning.
I somras spelade de på Way Out West och sedan dess har albumdebuten Days Are Gone faktiskt lyckats med bedriften att leva upp till de högt ställda förväntningarna; enligt den amerikanska kritikersajten Metacrtic snittar betygen på imponerande sjuttionio av hundra. Deras material: en samling lika direkta som slicka R&B-via-indiefolk-produktioner som live får ett betydligt råare omhändertagande. I mina ögon är Haim ett definitivt liveband som på scen kombinerar musikalisk talang — i synnerhet Danielle, som står i centrum av scenen och ger intryck av att vara frontfigur, och gärna bjuder på 80-talsdoftande gitarrsolon — med en charm som ändå känns naturlig. Mest extrovert är basisten — tillika storasystern — Este som till exempel innan Go Slow ber om att de ska tända upp hela lokalen, plockar upp en pappersbit som hon först låtsas missta för en näsduk innan hon viker upp den och säger ”oh it’s your number”. Dessutom är hennes minspel någonting utöver det vanliga.
Efter en öppning med publikfavoriten Falling, följt av den något lugnare låten If I Could Change Your Mind, släpper trion loss i vad som skulle kunna liknas vid ett grunge-jam som för tankarna till valfritt Nirvana-coverband. Under Honey & I gungar sedan till och med barpersonalen med i takten, och kanske är det en av bandets största styrkor: att de konsekvent kan skriva låtar som både känns universalt lättillgängliga och rakt igenom självklara. I sommar spelar Haim på festivaler som Coachella och Roskilde — festivaler som drar uppemot hundratusen besökare — och om systertrion fortsätter accelerera i den fart de gjort hittills kan de nog snart även växa in i rollen som headliners. Potentialen finns där. Ikväll framgår det, framför allt mot slutet. Låtar som Don’t Save Me, Forever och The Wire — den sistnämnda inleder de sina extranummer med — möts av en enorm respons. Största minuset är väl egentligen att de bara har ett album att plocka ifrån.
En positiv överraskning var även att få se Sumie som supportakt. I min recension av hennes självbetitlade debutalbum, som släpptes i vintras, skrev jag att styrkan ligger i det enkla och minimalistiska, och att det ”krävs en hel del mod för att med en sådan konsekvens hålla fast vid ett uttryck”. Det krävs nog även en del mod att ensam med akustisk gitarr värma upp publiken inför Haim, men Sumie — som bland annat framförde låtar som Speed Into och Midnight Glories — lyckades göra sina låtar rättvisa, även om sammanhanget kanske inte var ultimat för hennes sparsmakade men poetiska musik.
Nedan är ytterligare några bilder från spelningen:
Foto: Jonatan Södergren