Lune
Stockholm Music & Arts 4 augusti 2013
Betyg: 2
Lune är ett musikprojekt som startade för två år sedan av sångerskan Linnéa Martinsson och de två musikproducenterna Adrian Lux och Carl-Michael Herlöfsson. Lunes framträdande är en slags musikperformance som bygger på klubbmusik och elektronisk pop och Linnéas sång.
En stor madrass, klädd i färgstarka filtar, var utbredd på scen då Linnéa – iklädd sidenglänsande kläder som gav henne en utstrålning av någon slags indisk guru – kom in på scen tillsammans med sin scenpartner, en ung man klädd i kortbyxor och stor idrottströja. Linnéa började föra sina händer uppåt i en cirkelrörelse, i händerna höll hon något som på avstånd såg ut som stora kristaller. Den unge mannen stod vid sidan och gjorde Tai chi-rörelser.
Den första halvtimmen kändes som att det fungerade något så när, trots att framträdandet var helt malplacerat i värsta solgasset. Det mesta som partnern gjorde syntes knappt, som när han kastade ut guldglitter på publiken. Jag kan föreställa mig hur mycket mer mystiskt och suggestivt det kan vara i en mörk lokal med bra ljussättning på scen.
Oturligt nog var den förinspelade musiken också ojämnt inställd, det skorrade längre bak och tog över för mycket av helheten. Det är dessutom ofta trist med förinspelad musik på en festivalscen.
Efter en dryg halvtimme blev det mer fart på några låtar. Lune tog av sig den indiska guruutstyrseln och rörde sig till dansanta diskorytmer, iklädd grön baddräkt. De sista låtarna spelade Lune och hennes scenpartner dock akustisk gitarr, vilket tyvärr blev trögt och inte flöt på, på grund av gitarrstämningar och liknande.
Föreställningen som helhet var enformig. En kvinna nära mig i publiken var ännu mer kritisk än jag, Hon sade: ”Ännu en gymnasietjej som rör sig till förinspelad musik, jag har sett tusentals likadana. Det här är bara en i mängden av alla dessa tjejer.”
Foto: Annika Berglund
Mårten Spångberg är inte ung, gammal som en fucking runsten