Tre män vars namn börjar på bokstaven M har släppt nya skivor den här veckan och alla tre skivorna har fått bra mottagande och jag har också hunnit lyssna på albumen: Morrissey med Years of refusal, M. Ward med Hold Time och Mikael Wiehe med
Den skivan jag rankar högst av dessa tre är M. Ward med ”Hold Time.” Han är en mycket egen singer/songwriter. Jag läste i en intervju med honom att han som liten lyssnade mycket på musik av Buddy Holly och andra från rockens tidiga rötter. Det märks, för det finns mycket av den tidens influenser i hans låtar, som på så sätt känns mycket mer tidslösa och varaktiga.
Dessutom är texterna genomtänkta och med hans sköna raspiga röst känns det som att sitta och lyssna på honom live, nästan.
Han har för övrigt en snygg hemsida och finns förstås på MySpace också
Och lite kortfakta finns om på Wikipedia också:
M. Ward är den Portland, Oregon-baserade singer-songwritern Matt Wards artistnamn. Matt var tidigare med i bandet Rodriquez, som släppte albumet Swing Like A Metronome år 2000. Duet for Guitars #2 släpptes av Howe Gelb på dennes skivbolag, Ow Om. Wards album från 2001, End of Amnesia, släpptes av Future Farmer Records och hans efterföljande album släpptes på Merge Records. En kollektion av live-spelningar, Live Music & The Voices of Strangers, släppte han på egen hand, han sålde skivan på spelningar. Han har gästat på inspelningar av The Court & Spark, Bright Eyes, Jenny Lewis och My Morning Jacket. Spelar nu tillsamman med skådespelerskan Zooey Deschanel i bandet She & Him.
Recensioner finns bland annat i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Morrissey med ”Years of Refusal”
Ett av alla Morrisseys fans efterlängtat album förstås. Själv gillar jag nog Morrissey bäst från tiden i The Smiths. Hans solokarriär tycker jag består av lite för många album som är lite för lika varandra.
Years of Refusal har ju fått ett mittimellan-mottagande av många kritiker, men många betyg 3. Jag förstår det.
Första halvan tycker jag är många spår som låter precis som väldigt många tidigare spår på tidigare skivor av Morrissey.
Men på andra halvan är det ett par sånger, mer långsamma, mer ballader, där det hettar till för mig, i alla fall. Då fastnar jag och vill höra spåren om igen.
Jag tror att Years of Refusal är ett album som för Morrissey-fans är perfekt, och för oss andra ger ett par spår som är riktigt bra.
Bästa spåret är nog ”That’s How People Grow Up” .
Fler recensioner: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet.
Mikael Wiehe: ”Sånger från en inställd skilsmässa”
Här intervjuar Aftonbladet Mikael Wiehe om nya skivan:
Mikael Wiehe och hans fru Maya gifte sig i början av 1990-talet. För några år sedan lämnade hon honom, i mars 2006 skickades det in papper om skilsmässa, men sedan hittade makarna tillbaka till varandra.
I 13 sånger berättar Mikael Wiehe hur han kände sig under de här åren. Bit för bit, i rätt tidsordning från den första smärtan till ilska och bitterhet för att sluta i ett par tårögt vackra kärlekssånger.
Jag tyckte först det var lite konstigt att lyssna på Wiehes nya album. Det var Wiehe men ändå inte Wiehe. När han skriver om samhällsfrågor har han ett engagemang som vibrerar i rösten, som gör att man antingen älskar eller hatar honom. När han skriver om sitt personliga, privata känsloliv vibrerar han inte av denna revolutionslusta.
Jag hade lite svårt för det första gången jag lyssnade på skivan. Men om man ger den lite tid och lyssnar ett par gånger upptäcker man att Wiehe gjort något nytt, och som breddar hans register.
Dan Backman i Svenska Dagbladet gav betyg 3 och skrev:
Wiehe har något för honom viktigt att berätta och jag lyssnar gärna. Men den textmässiga och musikaliska gestaltningen av dramat framstår med upprepade lyssningar som överteatralisk och stelt programmatisk.
Ändå är det här ett album som inte liknar något han tidigare har gjort. Eftersom han ställer sig så oskyddad och ömklig inför våra blickar, stundtals både bitter och ältande. Att relationen sannolikt var mer komplicerad än den framstår här spelar mindre roll, detta är en rapport från ena sidan och den är som allra starkast när han själv är som svagast.
Det är knappt man förstår hur han ska kunna åka ut och turnera med de här sångerna.
—
Och ja, det har ju släppts några andra intressanta skivor av artister som inte börjar på M. Perssons Pack har till exempel fått bra betyg nästan överallt för sitt nya album, men jag står inte på recensionslistan hos deras skivleverantör så därför har jag inte hunnit lyssna på den skivan.
Dundertåget har också släppt ett album (det vill säga Thunder Express, med Robert ”Strängen” Dahlqvist från Hellacopters i spetsen, har helt enkelt bytt namn och språk.) och Hammerfall verkar släppt en klart godkänd skiva.
M. Ward – Hold Time
Morrissey Performs ”Something is Squeezing My Skull” on Jimmy Kimmel Live
Andra bloggar om: recensioner, skivnytt, musikvideo, musik, singer/songwriter, Morrissey, M.Ward, Mikael Wiehe, skilsmässa
Riktigt bra artister alla tre!