Astral Weeks tillhör utan tvekan tidernas bästa skivor. I fjol samlade Van the Man en jazzensemble, bestående av bland annat musiker som varit med redan på inspelningen av Astral Weeks, som framförde skivan i sin helhet i Los Angeles. Hur många gånger har inte åldrande artister försökt sig på att återuppliva sina gamla mästerverk? Helt ärligt så var jag övertygad om att det skulle sluta med katastrof.
Det första man lägger märke till är att Van Morrisons röst inte låter lika ungdomlig som på förlagan, sen att vissa av låtarna har fått nya namn, att texter har bytts ut här och var och att låtordningen är omkastad…
AAAH!!!
Men det spelar egentligen ingen roll för det hade varit meningslöst om det nästan 40 år senare hade låtit exakt likadant som på skivan.
Ni vet hur man i jazzkretsar brukar säga: ”Han eller hon har ’det'” utan att egentligen kunna definiera vad ”det” är för någonting. Jag tror aldrig jag har varit med om att någon artist har haft så mycket ”det” och lyckats fånga det på en skiva som Van Morrison i och med Astral Weeks Live at the Hollywood Bowl gör.
Det här är kanske tidernas bästa livealbum.