Other desert cities/Andra ökenstäder
Dramaten, Stora scenen
Premiär den 27 april 2013
Det är en klassisk utgångspunkt för ett familjedrama: familjen samlas över julhelgen i de åldrande föräldrarnas hus på den amerikanska västkusten. Hela pjäsen utspelar sig i parets vardagsrum – en ljus och stilren miljö där endast en julkrans ovanför eldstaden visar på att det är julafton.
Dottern Broke är på besök för första gången på sex år efter en lång depression, sonen Trip är på plats som vanligt liksom fru Polly Wyeths alkoholiserade syster Silda. Närvarande i de andras medvetande är också sonen Henry som drunknat för 28 år sedan, misstänkt för ett terrordåd. En händelse som slog hårt mot det välbärgade konservativa paret Wyeths image och som legat som en skugga över Brokes liv.
Herr Lyman Wyeth var politiker under Reagan-perioden och journalistdottern Broke opponerade tidigt mot föräldrarnas konservativa åsikter och livsstil. Hennes lillebror Trip har däremot köpt de kapitalistiska värderingarna och gjort framgång inom TV-världen där han nu har en egen dokusåpa. Den förlorade sonen Henry är något som man inte pratar om, inte förrän nu. Brokes andra roman är precis färdig att ges ut och det visar sig vara en självbiografi.
Other desert cities/Andra ökenstäder ger till att börja med en ganska schablonartad bild av familjemedlemmarna – den kontrollerande modern, den undanglidande fadern, den rebelliska dottern, den medgörlige sonen och den misslyckade mostern. Personerna visar sig dock vara mer nyanserade (än till exempel i Lars Noréns teaterfamiljer) och det finns fler hemligheter än man först förstår.
Jag tycker att pjäsen framför allt visar på den destruktiva kraften i familjehemligheter. Så länge familjemedlemmarna döljer saker för varandra kan de inte komma nära varandra. Och det är tydligt att de på många sätt spelar teater. Förutom det uppenbara att alla tjuvröker förstår man att de alla spelar en roll. Hela familjen har på något sätt verkat i den fiktiva världen – Lyman har varit skådespelare och systrarna Polly och Silda manusförfattare – och det antyds vid ett flertal tillfällen att livet är som en teater.
Sedan Broke konfronterat föräldrarna med sin självbiografi blir de äntligen tvingade att prata och det verkar som om det skapar en framkomlig väg för familjen. ”Men för att kunna förlåta andra och förlåta sig själv måste man komma till rätta, med allt man inte vet och alla antaganden man har gjort och det är någon som driver den här pjäsen framåt”, säger manusförfattaren Jon Robin Baits i programmet.
Det handlar om vikten av att förlåta och försonas för att kunna gå vidare, men också om sanningens kraft.
I rollerna
Brooke Wyeth: Ingela Olsson
Polly Wyeth: Marie Göranzon
Lyman Wyeth: Hans Klinga
Silda Grauman: Gunilla Nyroos
Trip Wyeth: Reuben Sallmander
Översättning: Lolo Amble
Regi: Stefan Larsson
Scenografi och ljus: Jens Sethzman
Kostym: Nina Sandström
Peruk och mask: Eva Maria Holm
Foto: Roger Stenberg
Mycket välspelad och intressant pjäs men den fråga som den lämnar kvar blir ändå om försoning kan lösa upp de problem som finns i en familj eller om det krävs något mer.
Agneta