Här är ditt liv
Svenska nöjesteatern
Premiär den 7 mars 2013
Regi: Pontus Olgrim, Kristoffer Stålbrand
Det är två riktiga eldsjälar som låtit den gamla 80-tals SVT produktionen Här är ditt liv med Lasse Holmqvist återuppstå. Men denna gång välkomnas den gäst som aldrig var inbjuden då, nämligen årets vinnare av titeln ”Medelsvensson” – den fiktiva karaktären (men ändå kanske inte fullt så fiktiv?) ”Mikael Johansson”. Mikael är 40 år gammal, har 1.55 barn med frun Maria Johansson, de kör Volvo och bor i villa i en tätort. Mikael är ingen speciell och precis alla på samma gång.
Här är ditt liv är en existentiell svart komedi i talkshow format som diskuterar vem och vad alla dessa människor är som klassificeras som ”medelsvensson”. Man lyfter frågor som om ”valfrihet” är ett begrepp som egentligen existerar eller om allting egentligen är statistiskt förutbestämt. Vi får möta Döden som kommer på besök och plötsligt ställer vi oss frågan om varför vi inte lär oss att ta till vara på varje sekund av livet förrän vi drabbas av olycka eller när någon av våra nära mister livet. Men framför allt är det tanken på begreppet ”lycka” som diskuteras under föreställningen. Hur kommer det sig att människor i västvärlden är mindre lyckliga än människor i resten av världen när vi har välfärd, akutpsykmottagningar och självhjälpsböcker.
Och ja, det här låter ju bra. Och det är det väl, i viss mån. Jag finner mig gåendes ifrån föreställningen med känslan av ”gulligt”. Det var ”gulligt”. Här är ditt liv belyser, för mig, ett oerhört uttjatat ämne. Men det görs med mycket kärlek och värme och Olgrim och Stålbrands engagemang lyser starkt igenom. Dock håller jag på att skämmas ögonen ur mig under (vad som känns som en oceaner lång) scen där spermien ”Svante” kommer på besök till studion och juckar till Barry White. Det är ett billigt skämt som inte hör hemma i föreställningen och Kafe Klavérs scen är alldeles för intim för att juckandet ska bli någonting annat än osmakligt.
Trots detta skrattar jag återigen av igenkänningshumor när jag åker tunnelbanan hem och tänker tillbaka på delen av framförandet där de visar på hur svenskar stirrar fokuserat ut genom fönstret i kollektivtrafiken för att slippa möta våra medresenärers ögon. Mannen mittemot mig tittar på mig med en skeptisk blick och jag stirrar ännu hårdare ut genom fönstret.
Medverkande:
Pontus Olgrim
Kristoffer Stålbrand
Text: Anna Turell
Hej!
Intressant läsning! Jag slås jag av vilken olika syn på teater (och livet?) du och jag, Anna, verkar ha. Vi verkar skilja oss på vilken typ av teater vi gillar, och även vilken typ av spel vi gillar.
Jag har sett 3 av de föreställningar du recenserat, ”Den gula tapeten”, ”Skapande dramatik för vuxna” samt ”Här är ditt liv”.
Gällande ”Den gula tapeten” kan jag personligen bara säga – tråkigt, teatralt och publikfrånvänt. Men du hyllar den. Samtidigt kan jag, rent objektivt, se att Pumas produktion är väl gjord och har högt produktionsvärde. Jag kan helt enkelt sluta mig till att det är en högkvalitativ föreställning, men riktad till en begränsad grupp.
Med ”Skapande dramatik för vuxna” så tycker jag att Playhouse Teater, som alltid, håller mycket hög klass. Visst finns det några saker som kan anmärkas på.
I ”Här är ditt liv” ser du ett uttjatat tema – jag ser en unik föreställning där man baserar en pjäs på SCB rakt av, något som aldrig tidigare gjorts. Jag vet inte vilken föreställning du såg, men när jag var där så var publiken fullständigt lyrisk efter föreställningen, man var alldeles tagen av det skickliga naturalistiska skådespeleriet där skådespelarna ”blev” sina roller, med enkla och mycket effektiva karaktäriseringarna för att skilja de många rollerna åt, samt de flytande och sömlösa övergångarna.
Något jag tycker är oerhört intressant är att du inte förstår Spermien Svante. För mig representerar Svante den enda sprickan i fasaden vi får se hos medelsvensson – i sovrummet, när bara frun ser på, vågar medelsvensson riktigt släppa loss.
Min förenkling är att ”Den gula tapeten” är smal `regiteater` (vilket tilltalar dig, gissar jag) och de andra två är breda, folkliga i sitt tilltal, helt enkelt ”teater för vanligt folk”. Är det månne så att du, Anna, är så långt ifrån en ”vanlig” människa att du inte heller kan se och uppskatta det ”vanliga”, det ”enkla”, det som sk. vanliga människor gillar?
Eder Hampus